- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1435-1436

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrfinland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spektroskopet, finner man, förutom flere mycket
svaga linier, en af A. J. Ångström i Upsala (1867)
upptäckt starkare linie i den gula delen af spektret,
den s. k. norrskenslinien, som icke förekommer i
något annat spektrum och derför ännu är af okändt
ursprung. – Man ansåg förr, att norrskensbågens
högsta punkt låg i magnetiska meridianen. Men man vet
numera, att detta blott tillnärmelsevis är händelsen,
samt att afvikelsen från detta plan, hvilken hos
oss är vestlig, varierar såväl till storlek som
riktning på olika delar af jordytan. Strålarnas
konvergenspunkt åter sammanfaller, åtminstone i det
närmaste, med magnetiska zenit, eller det ställe på
himlen, mot hvilket sydänden af inklinationsnålen
(se Inklinatorium) inställer sig, ett förhållande,
som först uppmärksammades af den svenske fysikern
Wilcke (1777). Dessa omständigheter antyda med
bestämdhet tillvaron af ett sammanhang mellan
norrskensfenomenet och jordmagnetismen (se
d. o.), hvilket ytterligare bekräftas deraf att
vid stora norrsken starka, oregelbundna ändringar
(s. k. perturbationer) visa sig hos de jordmagnetiska
instrumenten. Detta iakttogs redan af Hjorter i
Upsala (1741). Sitt närmare samband med jordytans
och atmosferens elektriska tillstånd förråder
norrskenet slutligen genom de elektriska strömmar,
som vid starka norrsken uppkomma i telegraftrådarna,
och hvilka vid flere tillfällen varit så intensiva,
att de omöjliggjort all telegrafering. – Norrskenen
äro icke lika vanliga öfverallt på jorden. Talrikast
och intensivast äro de på ett bälte af oval form,
det s. k. norrskensbältet, hvilket i Gamla verlden
faller helt och hållet inom Norra Ishafvet och
tangerar fastlandet endast vid dess tvänne nordligaste
punkter, Nordkap och Kap Tsjeljuskin, men i Amerika
och Norra Atlanten går mycket sydligare, i nämnda
haf ända ned till 57° eller 58° n. br. Inom detta
bälte, således i polartrakterna, visar sig i regeln
norrskensbågen vid södra horisonten och strålarna
på södra himmelen. Norrskenen äro hos oss talrikast
på våren och hösten vid dagjämningstiderna, i
polartrakterna åter vid midvintern. Alla år visa
dock ej samma norrskensfreqvens. Man har nämligen
funnit, att norrskenet är underkastadt en 11-årig
periodisk variation i styrka och talrikhet och, hvad
som härvid är märkvärdigast, att denna variation i det
närmaste sammanfaller med motsvarande periodicitet
hos solfläckarna. Utom denna s. k. elfvaårsperiod
har norrskenet äfven en eller möjligen flere längre
perioder, men deras tidslängd har man ännu icke
lyckats definitivt bestämma.

Norrskenen hafva alltsedan början af 1700-talet
utgjort föremål för studier och vetenskapliga
undersökningar, hvarför också literaturen öfver
detta fenomen är ganska rikhaltig. Mairans klassiska
arbete: »Traité physique et historique de l’aurore
boréale» (2:dra uppl. 1754) upptager allt hvad på
hans tid var kändt om detta fenomen. I det tal,
som Wilcke höll vid nedläggandet af presidiet i
svenska Vetenskapsakademien, 1778, beskrifver han
på ett utmärkt sätt norrskenets mångfaldiga former
och vexlingar samt redogör för de många teorier, som redan
då voro uppställda för dess förklaring. Vigtiga
bidrag till fenomenets utredning hafva lemnats
genom de i arktiska trakter sig uppehållande
polarexpeditionerna, förnämligast af Bravais under
den gaimardska expeditionens vistelse i Bossekop
i Finmarken (1838 och 1839), af Wijkander under
den nordenskiöldska expeditionens öfvervintring vid
Mosselbay på Spetsbergen (1872–73), af Nordenskiöld
under Vegaexpeditionens uppehåll vid Pitlekaj
(1878–79) samt af Carlheim-Gyllenskiöld, som
i en innehållsrik monografi sammanställt och
bearbetat de norrskensobservationer, som utfördes
(1882–83) vid den svenska polarstationen å Kap
Thordsen på Spetsbergen. Observationer på norrsken
under längre tidsperioder har man inregistrerat i
s. k. norrskenskataloger. Bland sådana kataloger
från senare tid böra i främsta rummet nämnas
amerikanen Loverings: »On the periodicity of the
aurora borealis» (1868)» och Fritz’: »Verzeichniss
beobachteter polarlichter» (1873), såsom upptagande
norrskensiakttagelser från hela jorden. För de i
Sverige t. o. m. 1877 observerade norrskenen eger man
»Catalogue des aurores boréales observées en Suède»
af R. Rubenson (i Vet. akad:s handl., bd 15 o. 18)
samt en äldre i Nürnberg (1733) tryckt katalog med
titel: »CCCXVI observationes de lumine boreali
ab a. 1716–1732, partim a se, partim ab aliis,
in Suecia habitas, collegit A. Celsius». Angående
norrskenets fysiska orsak förefinnes ett rikt förråd
af hypoteser. Men alltsedan de la Rive framställde
sin elektriska norrskensteori, har åsigten om denna
företeelses elektriska natur och analogien mellan
norrskensljuset och det ljus, som uppkommer, när den
elektriska strömmen passerar ett luftförtunnadt rum,
varit allmänt antagen. Den teori, som emellertid
fullständigast af alla förklarar de särskilda
norrskensföreteelserna har blifvit gifven af Edlund
(1878) i en uppsats med titeln »Recherches sur
l’induction unipolaire, l’électricité atmosphérique
et l’aurore boréale» (i Vet. akad:s handl., bd
16).- - Med s. k. »norrskensapparater» har man lyckats
eftergöra ett och annat af norrskenets fenomen. Sådana
apparater hafva blifvit konstruerade af de la Rive
i Genève och Lemström i Helsingfors i afsigt att
belysa de af dem uppställda norrskensteorierna.
R. R.

Norrskens-teodolit kallas ett af den norske
meteorologen Mohn konstrueradt instrument för att mäta
läget på himmelen af en gifven punkt på ett norrsken,
t. ex. bågens högsta punkt, strålarnas konvergenspunkt
l. dyl.

Norrström, Mälarens korta utlopp genom Stockholm
till Östersjön. Vattendragets utsträckning är icke
noga begränsad. I våra dagar torde namnet N. rättast
tilläggas det sund, som börjar mellan Riddarholmen
och utfyllningen i Klara sjö, söder om jernvägens
centralstation, samt, omslutande nya badinrättningen,
Strömsborg och Helgeandsholmen, skiljer »Staden»
från Norrmalm och Blasieholmen, alltså en längd af
omkr. 1,050 m. Fortsättningen af Mälarens utlopp ända
ut till Blockhusudden,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free