- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1449-1450

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Northwich ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skodon, kläder, ättika och landtbruksredskap i stor
skala. – Omkr. 5 km. s. om N. ligger byn Caistor,
förr det romerska faltlägret Venta Icenorum. – 2. Stad
i nord-amerikanska staten Connecticut, vid floden
Thames, som der bildas genom föreningen af Yantic
och Shetucket. 15,112 innev. (1880). Stora fabriker
för tillverkning af bomulls- och ylletyger, maskiner,
tryckpressar m. m.

Nosaby, socken i Kristianstads län, delad å Villands
härad med 2,387 har, 1,396 innev., och å Kristianstads
stad med 1,462 har, 1,016 innev., tillsammans 3,849
har, 2,412 innev. (1886). N. utgör ett regalt
pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Villands kontrakt.

Nosairier l. nusairier (Arab. nusairijje,
»småkristna»), oriktigt ansarier, är det från
muhammedanerna lånade namnet på ett i nordligaste
delen af Syrien bosatt folk, hvars inhemska namn är
musaibiter, efter en af dess förnämsta religiösa
lärare, Abu Abdaliah El-Musaibi. Ursprungligen
bosatta vid nedre Eufrat, uppträdde nosairierna redan
i 10:de årh. i norra Syrien som ett i religiöst
och politiskt afseende sjelfständigt folk. Men om
deras egen följande historia, såvidt den är skild
från Syriens, ega vi endast några få, sparsamma
notiser (meddelade i de Sacys och Wolffs arbeten
öfver drusernas historia). Deras religion var
sannolikt ursprungligen rent mahikeisk, men i sin
nuvarande form har den framgått ur samma blandning af
urgammal soldyrkan, gnostisk kristendom och sjiitisk
muhammedanism, som gifvit upphof äfven åt de tre
öfriga för Syrien egendomliga och vanligen till
sjiiterna räknade sekterna: druser, metawile
och ismailiter (assassiner). Nosairiernas förnämsta
trossatser äro följande. Den panteistiskt fattade
gudomligheten bildar, under de mystiska benämningarna
»mening», »namn», »port», en treenighet, men
»meningen» har frambragt »namnet», och »namnet» har
frambragt »porten», ur »enhetens ljus», hvars bild
är solen. Gudomlighetens inkarnation och menniskornas
skapare är Ali (Muhammeds svärson), som sju särskilda
gånger, bl. a. som Adam, Moses och Jesus uppenbarats
i mensklig gestalt. Vidare tro de på de 12 imamerna
(se d. o.), en kommande Messias (el-madhi), ett slags
själavandring m. m. Deras gudstjenst är en kristen
mässa eller nattvard: Guds största hemlighet är
»köttet och blodet», ty Ali (Jesus) har sagt: »detta
är mitt kött och mitt blod etc.»; men vid sina böner
hafva de solen till kibla (se d. o.). Deras sedelära
predikar menniskokärlek, tålig undergifvenhet i
lidandet, aktning för qvinnan samt afsky för stöld och
mened. Så skildras ock i allmänhet deras karakter af
somliga, medan andra tvärtom beskrifva dem som mer än
vanligt trolösa och mordlystna. Tappra och obändiga
som de flesta bergsfolk, hafva de alltid lyckats
bevara en viss sjelfständighet gent emot de turkiske
guvernörerna. De äro delade i omkr. 20 stammar;
men samtliga antalet uppskattas ej till mer än 60 à
70 tusen, och deras språk är numera som öfverallt i
Syrien arabiska. Deras område, egentligen blott en
bergskedja, benämnd Djêbel-en-nusairijje, hvilken som
en nordlig fortsättning af Libanon löper längs
kusten mellan floderna Nahr el-kebir (de gamles
Elevtheros) i s. och Nahr el-âsi (Orontes) i n.,
är i dalarna väl odladt. Den förnämsta produkten
är den fina tobak, som fått sitt namn efter deras
vigtigaste stapelort, Latakia. – Af deras icke så
obetydliga religiösa literatur har en intressant
»katekes» och några andra smärre skrifter
publicerats i »Zeitschr. d. deutsch. morgenl.
ges.» (III, 1849) och »Journal asiatique» (1848).
H. A.

Noshornsbagge. Se Oryctes.

Noshörningarna, Rhinocerotidae, zool., bilda en
familj inom hofdjurens ordning (Perissodactyla) af
däggdjurens klass. De äro groft och klumpigt byggda
samt af betydlig storlek. Hufvudet är långsträckt
och bär på främre ansigtsdelen ett eller två hörn
(det ena stående bakom det andra). Halsen är kort,
bålen kraftig, huden mycket tjock, hård, nästan naken
och ofta af mjukare veck delad i stora fält. Svansen
är kort, benen korta, starka, tjocka, krökta som
på en taxhund och försedda med tre hofbeklädda
tår på hvarje fot. Munnen är jämförelsevis liten,
öfverläppen i midten vanligen utdragen till ett
finger- eller trynelikt, rörligt utskott, näsborrarna
baktill klufna och långt åtskilda, ögonen mycket små
och öronen tämligen långsträckta. Hornen, som äro
bildningar af öfverhuden, bestå af jämnlöpande,
ytterst fina, runda eller kantiga, inuti ihåliga
trådar af hornämne och sitta med sin breda bas fast
på ansigtshuden. Noshörningarna förekomma i södra
Asien (både på fastlandet och de största Sunda-öarna)
och i Afrika. De lefva ensamma eller i små flockar
med föga sammanhållning, vistas i vattenrika, hälst
sumpiga trakter, vältra sig flitigt i gytjan för att
skydda sig mot insekter och äro i rörelse mera under
natten än om dagen. Noshörningarnas föda utgöres
af gräs, blad och andra (ofta hårda) växtdelar. På
odlade ställen förorsaka dessa djur mycken skada,
enär de äro särdeles glupska. Af sinnena är hörseln
bäst utbildad, dernäst lukten, hvaremot synen är
dålig. Till sin natur äro noshörningarna tröga och
lata; de röra sig ovigt, utom då de blifvit retade,
hvilket händer mycket lätt, och hvarvid de rusa rakt
fram med mycken snabbhet. Icke alla noshörningarter
äro dock lika lättretliga; somliga äro mildare till
sinnet. Då noshörningarna gå, flytta de samtidigt
ett framben på ena och ett bakben på andra sidan af
kroppen. Under språng hålla de hufvudet lågt och rakt
framför sig samt upprista i sin vrede ofta djupa och
långa fåror i jorden med hornet. Råka de i riktigt
raseri, springa de hit och dit. Om de retas, angripa
de både djur och menniskor; men de äro tämligen lätta
att undgå, blott man låter angriparen nalkas på kort
afstånd och derpå springer qvickt åt sidan, då han
rusar blindt förbi och framåt. Jagten på noshörningar
medför det oaktadt ofta fara. I fångenskap blifva
noshörningarna i allmänhet jämförelsevis lätt tama och
lefva ganska länge. Den nytta, som menniskan drager af
dessa djur, uppväger icke den skada de anställa. Huden
användes af infödingarna till sköldar, pansar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0731.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free