- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1485-1486

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Novo-Tjerkask ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Numenios, grekisk filosof från Apamea, i 2:dra
årh. e. Kr., anslöt sig i det väsentliga till den
platonska uppfattningen och kan betraktas såsom en
föregångare till ny-platoriismen.

Numenius. Se Spofslägtet.

Numenon. Se Noumenon.

Numeralia (näml. nomina, Lat., af numerus,
tal, antal), räkneord, gramm., kallas den
ordklass, som uttrycker ett talbegrepp. Termen
förekommer såsom sådan först hos Priscianus. Så
vidt räkneorden hänföras till nomina, böra de
anses höra till de abstrakta eller hällre, från
annan synpunkt, till nömina propria, så till vida
som de uttrycka en speciel föreställning i (rum
och) tid. Såsom särskild ordklass få numeralia
sin egentliga karakter uttryckt i kardinaltalen
(Lat. cardinalia, af cardinalis, hufvudsaklig)
l. grundtalen, som rätt och slätt uttrycka antal:
ett, två, tre o. s. v. Ett talbegrepp kan också
uttryckas med vissa betydelseskiftningar. Det kan
t. ex. uppfattas såsom substans, och man får då
numeralsubstantiv: enhet, tolft, tjog o. s. v., men äfven
som accidensbegrepp, numeraladjektiv, som omfatta a)
ordinalia (hörande till ordningsföljden) l.
ordningstal, som angifva en bestämd ordning i en serie:
förste, andre, tredje o. s. v.; i vissa språk, t.
ex. i Lat., b) multiplicativa (mångdubblande), som
angifva de särskilda delarna i ett helt: simplex,
enkel, duplex, dubbel, triplex, trefaldig o. s. v.;
c) proportionalia (uttryckande proportion),
angifvande huru många gånger en sak måste tagas för
att uttrycka ett visst storhetsförhållande: simplus,
en gång tagen, duplus, två gånger tagen, o. s. v.;
d) distributiva (fördelande) l. fördelningstal:
singuli, en på hvar, bini, två på hvar,
o. s. v. Numeral- l. räkne-adverb kunna bildas
på olika sätt i de olika språken. Latinet eger
t. ex. enkla ord: semel, en gång, bis, två gånger,
tyskan sammansättningar med mal: einmal, zweimal,
uppkomna ur en syntaktisk sammanställning, motsvarande
svenskans en gång, tvä gånger o. s. v. Med afseende
på kardinaltalens böjning är att märka, att sådana,
som hafva substantivisk form, t. ex. Isl. tegr, tjog,
ingående i tio-talen, ursprungligen böjts: Isl. Þrír
teger,
tretio (egentl. = tre tiotal), Lat. triginta
(neutr. pl.). Af de öfriga kardinaltalen äro
hufvudsakligen i de äldre språken (och äfven der
delvis) blott talen ett t. o. m. fyra böjliga. –
Räkneordens uppkomst behöfver ej gifvetvis förutsätta
det grammatiska numerusbegreppets tillvaro. Det synes
deraf att i de flesta språk äro de flesta egentliga
räkneorden oböjliga. Och ofta är ett räkneord, som
betecknar flertal, benämndt efter ett singulariskt
brukadt substantiv; jfr Sv. tjog, tusen, hundra.
Det beror på de särskilda folkens odlingsgrad huru
högt de ega benämningar för tal. Så t. ex. gifves
det folkstammar, som ej hafva särskilda ljudtecken
för talen längre än t. o. m. fyra. Hos andra stammar
finnes visserligen blott ett inskränkt antal enkla
benämningar, under det att de uttrycka högre tal
medelst hopställning af de enkla talen, vanligast
under formen af additioner, sedan äfven under formen
af multiplikationer. Såvidt man kan
påträffa etymologiskt jämförelsevis genomskinliga
talbenämningar, äro de merendels hemtade från
benämningar på vissa kroppsdelar, särskildt
händer, fingrar, fötter och tår. Deruti finner
man också en historisk anledning till det hos
de flesta bildade folk förherskande »dekadiska»
eller »decimalsystemet». De indo-europeiska folken
egde ursprungligen särskilda namn för talen 1–10
samt 100 och möjligen 1,000. Talen 11–19, 21–29,
31–39 o. s. v. äro vanligen bildade genom syntaktiska
sammanställningar af tiotalen och enheterna
adderade, utom vissa tal i synnerhet i Lat. och
Grek. (Lat. undeviginti = ett från tjugo), som äro
uttryckta genom subtraktioner. På sådant sätt måste
man också tänka sig uppkomsten af de svenska talen
elfva och tolf af Got. ainlif, tvalif. Tiotalen och
hundratalen sjelfva o. s. v. äro vanligen bildade
af sådana sammanställningar af enheter och de
enkla tio- och hundratalen o. s. v., att enheterna
uttrycka huru många gånger de förra tänkas tagna,
d. v. s. multiplikationer: Isl. Þyír teger (egentl. =
tre tjog), senare indeklinabelt utveckladt till treti,
tretio;
så i t. ex. Grek. triakonta, der -konta
möjl. är neutr. pl. sammanhängande med Lat. -ginta,
samt Lat. centum (100) = Grek. he-katon, och Sv. hund-
i hundra (af Isl. hundráð). Man har gissat, att
ordet fem (Indo-europ. *penqe) skulle sammanhänga
med ordet finger, liksom hund- med ordet hand och
möjligen Isl. tegr (Sv. tjog; jfr Lat. decunx) såväl
med räkneordet för tio (Lat. decem) som med Sv. tå.
K. F. J.

Numeri, det latinska namnet på 4:de Mose bok. Se
Pentatevken.

Numerianus, Marcus Aurelius, son af den romerske
kejsaren Carus och yngre broder till Carinus,
mördades på återtåget från Persien 284, året efter
faderns död. Han skall hafva haft goda egenskaper.
R. Tdh.

Numerisk (af Lat. numerus, tal, antal), som har
afseende på bestämda tal. – Numerisk eqvation. Se
Eqvation. – Numeriskt värde af en reel storhet kallas
den positiva qvadratroten ur storhetens qvadrat. För
en positiv storhet är det numeriska värdet således
lika med storheten sjelf, för en negativ sådan
åter lika med storheten med ombytt tecken. En reel
storhets numeriska värde sammanfaller med dess modyl
(se d. o. 2). G. E.

Numers, Hedvig Konstantia Fredrika von, författarinna,
föddes i Karlskrona d. 16 Okt. 1830 och var dotter af
sedermera statsrådet J. F. Ehrenstam. Hon erhöll
en synnerligt vårdad uppfostran samt uppväxte delvis
under inflytande af gustavianska traditioner, som
hennes moder inhemtat under mångårig bekantskap med
Leopold. Hon egnade sig till en början åt dramatiskt
skriftställeri och debuterade med en öfversättning från
franskan, Fabrikskamraterna (1855), som s. å. följdes
af originallustspelet Den orientaliska frågan. Men
egentligt uppseende väckte först hennes nästa stycke,
På Gröna Lund (1856), en skildring ur lifvet från
det gustavianska tidehvarfvet, med Bellman som
hufvudfigur. Det gafs såväl i Stockholm som i
landsorten under flere år. Mindre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free