Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyáry ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trefaldighetsskansen) kapitulation (en del af den
47 man starka besättningen blef »rebelsk» och måste
afväpnas). Derefter började holländarna belägra
fort Kristina. Besättningen, 30 man, kunde, såsom
naturligt var, ej vara mycket hågad för strid,
men icke dess mindre ansåg Rising sig böra föra
ett stolt språk. Underhandlare gingo fram och
tillbaka, tills belägringsverken voro fulländade och
kanonerna riktades mot vallarna, då i Sept. skansen
kapitulerade. Guvernören jämte åtskilliga af de
svenske ämbetsmännen återvände hem, och kolonien var
från den tiden förlorad såsom, svensk besittning,
trots åtskilliga försök, som på diplomatisk väg
gjordes, att återvinna densamma.
För de svenske kolonisterna, hvilkas antal ökades
genom den från Sverige i Mars 1656 ankommande
expeditionen med många utvandrare, var emellertid
icke allt samband afskuret med moderlandet. Ty ehuru
deras land nu införlifvades med Nya Nederländerna
och snart jämte detta öfvergick till engelsk
besittning, fortforo de att i andligt afseende vårdas
och regeras ifrån Sverige. Redan förut hade den
svenska regeringen omsorgsfullt sörjt för koloniens
andliga lif genom utsändande af prester med de
olika expeditionerna. Bland desse må nämnas Johan
Campanius, hvilkens anteckningar ligga till grund
för den beskrifning af kolonien, som hans sonson
Thomas Campanius Holm utgaf. Såväl Johan Campanius
som andra svenska prester verkade äfven och med
framgång såsom missionärer bland indianerna. Under
mer än hundra år efter koloniens förlust utsändes
från Sverige själasörjare (den siste 1778), ända
tills befolkningen ej mer förstod svenska språket, på
hvilket ännu vid midten af 1700-talet predikades. »De
svenska församlingarna i Amerika» på den tiden hafva
sin egen historia, som blifvit skildrad af en af
dessa prester, I. Acrelius (d. 1800).
Det torde till sist böra nämnas, att minnet af denna
första svenska utvandring till Amerika är synnerligen
lifligt i de nejder, der våra landsmän planterade
civilisationens fana. Åtskilliga ortnamn påminna ännu
om sin svenska upprinnelse, och många forskare hafva
egnat sig åt skildringen af sina förfäders, de svenske
kolonisternas, lif och gerning i en literatur,
som genom sin rikedom, sin noggranhet och sin pietet
hedrar lika mycket de förre som de senare. Jfr Hazard:
»Annals of Pennsylvania» (1850), B. Fernow: »Documents
relating to the history of ... Swedish settlements
on the Delaware river» (1877), C. Sprinchorn:
»Kolonien Nya Sveriges historia» (i »Hist. Bibl.»,
1878). Rörande pastoralvården i N. S. se Wallqvist:
»Ecclesiastique samlingar» I, 389 o. f. Spr.
Nya Syd-Wales [oäls], Eng. New South Wales, britisk
koloni i sydöstra Australien mellan 28° 7’ och 37°
30’ s. br. samt 141° och 153° 32’ ö. lgd, begränsas
i ö. af Stilla hafvet, i n. af kolonien Queensland,
i v. af kolonien Syd-Australien och i s. af kolonien
Victoria samt beräknas hafva en areal af 800,730
qvkm. Det utmärkande för N. S.-W. är den stora
bergskedja (»Great dividing range»), som under
olika namn: New England range, Liverpool range,
Blue mountains, Cullarin range, Gourock range och
Australian alps, följer kusten genom hela kolonien,
skiljande det 50–220 km. breda kustlandet, som är
den rikaste och tätast bebyggda delen af landet,
från de stora slätterna i v., hvilka utgöra största
delen af kolonien. Medelhöjden af denna kedja är 1,150
m., men enstaka toppar nå en betydligt större höjd,
såsom Mount Kosciuszko (2,225 m.), längst i s., och
Murragal (2,130 m.). Bergskammen är på några ställen
smal, men breder ut sig på andra till ett vidsträckt
platåland. De östra sluttningarna äro tämligen branta
och ojämna. De vigtigaste floderna på östra sidan
äro från n. räknadt Clarence, Mc Leay, Hunter,
Hawkesbury och Shoalhaven, hvilka äro segelbara
endast i sin nedersta del och på korta sträckor samt
utmynna i stora laguner, som stundom äro spärrade
af sandbankar. Floderna på vestra sidan, af hvilka
de största äro Darling och Murrumbidgee, gå alla
till Murray, som bildar gräns mot Victoria. Kusten
är brant och bildar ett större antal förträffliga
hamnar, af hvilka Jervis bay, Port Jackson, Broken
bay och Port Stephens äro de förnämsta. Klimatet är i
allmänhet varmt och torrt, temperaturskilnaderna icke
stora; deremot förekomma ofta fruktansvärd torka eller
ytterligt ymniga regn med öfversvämningar. Vid kusten
är regrimängden 1,000–1,650 mm. Om vintern faller
temperaturen stundom till fryspunkten och stiger om
sommaren till 30–32° C. I berglandet är regnmängden
500–900 mm., men på de stora slätterna i v. mycket
mindre, 450–200 mm., och värmen stiger ofta till 43°,
i sällsynta fall till 49°. Oaktadt hettan der stundom
är tryckande, är klimatet icke ohelsosamt; får och
nötkreatur äro der mera fria från sjukdomar än i de
mera fuktiga delarna af kolonien. Hufvudnäringen är
boskapsskötsel, för hvilken landet genom sitt klimat,
som tillåter boskapen att gå ute året om, genom den
torra, på gräsbeten rika marken samt frånvaron af
rofdjur är synnerligen passande. 1886 hade kolonien
34,5 mill. får, 1,270,000 nötkreatur, 330,000 hästar
och 208,700 svin, hvarför ock exporten af ull, talg,
hudar, horn och ben är högst betydande. Vid 1885
års slut hade 8,739,974 har land öfvergått i enskild
ego, men den odlade jorden omfattade endast 351,290
har, och spanmål och mjöl måste införas. Utom de
vanliga sädesslagen (af hvilka hvete och majs äro
de vigtigaste) odlas tobak och socker samt vin till
inhemsk förbrukning. Kolonien är rikare på stenkol
än någon annan del af Australien. Stenkolsfälten,
som beräknas hafva en utsträckning af 62,000 qvkm.,
ligga företrädesvis vid Newcastle, i trakten
af Illawarra-viken samt vid vestra foten af Blue
mountains. 1885 bearbetades 54 grufvor, som lemnade
2,8 mill. ton. Andra vigtiga mineral äro guld,
hvaraf t. o. m. 1882 erhållits för nära 35 mill. pund,
silfver, hvaraf t. o. m. 1882 producerats för 187,500
pund, samt koppar och tenn, hvaraf t. o. m. 1882
utförts för 3,5 samt 5,2 mill. pund sterling. Jernmalm
finnes rikligt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
