Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man på spekulationens väg sökt visa hurusom
denna slutliga dualism icke är förenlig med Nya
test:s åskådning att »allt skall sammanfattas
i Kristus, både det som är i himmelen och det
som är på jorden» (Ef. 1: 10), och att slutligen
»Gud skall blifva allt i alla» (1 Kor. 15: 28),
hvarför således fördömelsen skulle vara blott ett
genomgångsstadium och icke »evig» i detta ords
stränga betydelse. Så mycket är dock visst, att
Nya test:s framställning slutar med nämnda dualism;
men å andra sidan utsträcker Nya test. frälsningens
återställande betydelse icke blott till hela
menniskoverlden, utan äfven till hela skapelsen,
i hvilken genom synden rubbning och disharmoni
inträdt. – Rörande Nya test:s namn, indelning,
författare, ålder, uppkomst o. s. v. se Bibel och
dess sammansättningar. Jfr ock Gamla testamentet.
J. P.
Nya tiden kallar man den del af verldshistorien,
som sträcker sig från slutet af medeltiden (se
d. o.) fram till våra dagar. Alltefter olika
historisk uppfattning låter man den börja med
Konstantinopels intagande af turkarna (1453) eller,
vanligare, med Amerikas upptäckt af Columbus (1492)
eller också, måhända riktigast, med den stora
kyrkoreformationens begynnelse (1517). I hvilket
fall som hälst sönderfaller nya tidens historia
naturligt i tre stora hufvudperioder, skilda genom
de epokgörande händelser, som betecknas af den
westfaliska fredens afslutande (1648) och utbrottet
af den franska revolutionen (1789). Under den första
af dessa perioder (till 1648) bestämdes den menskliga
utvecklingen i främsta rummet af de stora upptäckterna
och reformationen. Genom de förra öppnades nya banor
för verldshandeln; den materiella rikedomen ökades,
och rika tillfällen gåfvos för lysande vetenskapliga
upptäckter. Genom den senare förbereddes, isynnerhet
inom den germanska verlden, en djupare uppfattning
af kristendomen, hvarjämte i någon mån häfdades den
samvetets och tankens frihet, som är hufvudvilkoret
för allt menskligt framåtskridande. Mot den segrande
reformationen reste sig snart under jesuitismens
ledning katolska reaktionen, hvilken med begagnande
af protestantismens söndring och förvillelser sökte
tillintetgöra kätteriet och framkallade en rad
af religionskrig ända till midten af 1600-talet,
då de religiöst-kyrkliga frågorna förlorade sin
öfvervigt. – Under den nya tidens andra tidehvarf
(1648-1789) bestämdes utvecklingens förlopp nästan
uteslutande af politiska spörsmål. Den oinskränkta
furstemakten befästes i de flesta af Europas stater;
öfverallt tillämpades grundsatserna af statens
förmynderskap öfver den enskilde, förvaltningens
centralisation och den stränga disciplinen, som dödade
friheten. Furstarnas oupphörliga krig, framkallade
af maktbegär eller företagna i dynastiska intressen
(tiden utmärktes genom en rad af tronföljdskrig) ledde
tid efter annan till de hotade staternas och folkens
sammanslutning i stora allianser till tryggande af den
s. k. politiska jämnvigten. De ökade statsbehofven
tvungo regeringarna att utfinna medel
till höjande af folkens skatteförmåga, och de sökte
derför genom en klok handelspolitik, som strängt
följde merkantilsystemets (se d. o.) principer, och
genom kolonier tillförsäkra sina respektive land så
mycket som möjligt af hvad som tidehvarfvet ansåg
vara rikedom. I bredd med furstarnas despotism
gick en andlig reaktion, betecknad ej mindre af
de protestantiska kyrkornas s. k. ortodoxi än
af jesuitismens seger. Från och med 1700-talets
början syntes likväl friheten liksom lefva
upp igen, sedan den i England blifvit räddad
genom 1688 års revolution. Den gaf sig uttryck
i nya idéer, nya läror, framförallt i det 18:de
århundradets upplysningsfilosofi, som med sin
skarpa, destruktiva kritik vände sig mot allt det
bestående, allt det traditionella såsom hinder för
den fria utvecklingen. Europa mognade efter hand
för revolutionen, och när den äntligen förödande
bröt ut i Frankrike, gick menskligheten in i
ett nytt tidehvarf, som räcker ännu och alltjämt
kännetecknas af revolutioner. – Hvad som först och
främst utmärker detta tidehvarf är folkens oupphörliga
och framgångsrika kamp för politisk och religiös
frihet samt nationalitets-sträfvandet. I skyddet af
friheten har den andliga och materiella utvecklingen
gjort oerhörda framsteg. Bildningen tränger allt
djupare ned bland massorna, som mer och mer känna
sin styrka och redan låta höra anspråken på politisk
makt. Demokratien rycker fram; det s. k. fjerde
ståndet fordrar plats, stundom med revolutionära låter
och i ett språk, som vänder sig fientligt mot hela
det moderna samhället. Nya samhällsproblem, sociala,
ekonomiska, politiska och religiösa, kastas fram och
debatteras i feberaktig oro i känslan deraf att af
deras rätta lösning framtiden beror. Traditionen
och auktoriteten synas hafva förlorat all makt;
individen lägger på allt sitt mått. Europa befinner
sig alltjämt i ett revolutionärt genomgångsstadium
och ser med oro, men också med hopp mot framtidens
samhälle, som skall vara grundadt på atlas rätt och
ega ett rikare positivt innehåll än det, som varit.
Hjr.
Nya Valladolid [valjadålid]. Se Comayagua.
Nye Varfvet, en på grund af k. br. d. 5 Maj 1876
bildad församling i Göteborgs och Bohus län, Askims
härad, något s. v. om Göteborg, på södra sidan af Göta
elfs utlopp. 328 innev. (1886). Presterskapet utgöres
af predikanten vid der belägna centralfängelse och
arbetsanstalt. Församlingen ligger inom Göteborgs
stift, domprosteriets södra kontrakt.
Regeringen beslöt år 1700, att en örlogseskader skulle
förläggas till Göteborg. Verkstäder, förrådshus,
kaserner och bostäder inrättades, och ett större
jordområde inhägnades till varf och station för
flottan. Derefter fick platsen namn N. V. 1756
beslöts, att Göteborgs eskader icke skulle bestå af
skepp och fregatter, utan endast af galérer och dylika
mindre fartyg. Stationen, som stod under befäl af en
amiral eller kommendör (sedermera kommendörkapten) med
titel af stationsbefälhafvare, blef 1817 ytterligare
kompletterad och utvidgad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
