Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckelblomster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstspråket. Men derigenom att den athenska bildningen
småningom förskaffade sig en dominerande ställning
inom den grekiska verlden, kom också såväl den attiska
literaturen som det attiska allmänna samtalsspråket
att blifva förherskande, och detta språk utträngde
förr eller senare lokaldialekterna. Omkr. 300
f. Kr. kan denna amalgameringsprocess anses i
hufvudsak afslutad, och det är från denna tid man
daterar det grekiska allmänspråket (koine). Den
då börjande perioden i det grekiska språket har
man kallat den hellenistiska. Under denna period
antog det hufvudsakligen under attiskt inflytande
uppkomna koine något olika former alltefter det land,
der det användes: egyptiskt, syriskt, macedonskt
o. s. v. koine. Äfven vexlade det naturligtvis
för olika såväl samfunds- som yrkesklasser och
fack. Hvad nu sjelfva Grekland angår, måste man
eftertryckligt betona, att det derstädes visserligen
med främmande beståndsdelar uppblandade attiska
koine var eller åtminstone snart nog utvecklade
sig till två slag: 1) det koine, som utgjorde de
bildade klassernas skrift- och konversationsspråk samt
herskade fr. o. m. Alexanders tid och sedan framgent
under den romerska och långt in i den bysantinska
tiden. Visserligen uppträdde just inom literaturen
män, hvilka för sina sträfvanden för s. k. ren
attiska fingo benämningen atticister, men desse –
t. ex. en Lukianos – skrefvo i sjelfva verket lika väl
koine som en Polybios o. a. Detta språk höll sig, som
sagdt, långt fram i den bysantinska tiden såsom ett
mumificeradt hof- och kanslispråk, som visserligen
esomoftast fann sig föranlåtet till eftergifter
åt det lägre talspråket, men dock helt naturligt
småningom stagnerade och slutligen blef hvad man
kallar ett dödt språk. Man har ur detta skriftspråk
velat härleda nygrekiskan. Emellertid torde denna
böra anses härstamma ur 2) ett annat slags koine,
eller det lefvande talspråket, som visserligen
morfologiskt och lexikaliskt var bygdt på och i
hufvudsak öfverensstämde med skrift-koine, men dock,
såsom företrädesvis ett lefvande språk, alltmera
utvecklade sig och skilde sig från det stagnerade
skriftspråket. Detta folkspråk utgjorde ett allmänt
förståeligt umgängesidiom, som utbredde sig öfver det
grekiska språkområdet – och äfven öfver andra områden
– samt utträngde de forna dialekterna. Emellertid
antog det dock efter olika orter olika beståndsdelar,
fick sålunda alltefter dessa samma orter en dialektisk
fårgning, som sedan återigen kunde utbreda sig öfver
hela idiomet, d. v. s. detta framstår som ett tämligen
enhetligt allmänt umgängesspråk. Detta vulgärspråk
var såsom lefvande underkastadt nyuppkomna ljudlagar,
under hvilkas inflytande det förändrade sig. Äfven i
morfologiskt, syntaktiskt och lexikaliskt hänseende
undergick det genomgripande omstöpningar. Det är från
10:te årh. – då de första skriftliga minnesmärkena
började uppträda – vi kunna datera detta nya idioms
uppkomst. Under stadig utveckling har detta idiom
gifvit hvad vi kalla medel- och ny-grekiska språket. –
Hvad den nygrekiska språkhistorien
vidkommer, är först i allmänhet att märka, att en
större eller mindre motsats alltjämt varit gällande
mellan literärt språk och talspråk. Alltjämt hafva
nämligen mer eller mindre starka tendenser gjort sig
gällande att söka bringa skriftspråket i så nära
öfverensstämmelse som möjligt med forngrekiskan
eller rent af att söka återupplifva denna. Ofta
hafva dessa tendenser framsprungit ur den rätt
gängse fördomen, att det nygrekiska uttalet i
allmänhet skulle i det närmaste motsvara det
forngrekiska. Dessa konstlade försök hafva helt
naturligt måst blifva utan varaktigt inflytande i
rent språkligt hänseende. I sådant fall spelar ju
språket blott rollen af literärt meddelelsemedel
för vetenskapligt ändamål, ungefär som latinet i
våra dagar. – Beträffande åter sjelfva det lefvande
språket kan man kronologiskt skilja mellan medel-
och nygrekiska i inskränkt bemärkelse. Medelgrekiskan
omfattar tiden fr. o. m. 10:de t. o. m. 16:de
årh. Det var under denna tid, som språket i synnerhet
i lexikaliskt och semasiologiskt hänseende rönte
det största inflytandet från främmande håll genom
upptagande af i synnerhet slaviska, frankiska,
italiska, albanesiska och valakiska samt
t. o. m., fastän i mindre utsträckning, turkiska
element. Hvad literaturen angår, finner man denna
tids språk hufvudsakligen i de bekanta folkvisorna
(kleftvisorna), i en mängd andra rimmerier och
prosastycken, hufvudsakligen utgörande öfversättningar
af frankiska legender och riddareromaner. Det är
sant, att i dessa alster i språkligt hänseende
råder en sällsam blandning af gammalt och nytt;
hufvudelementet torde dock det nygrekiska idiomet
anses bilda. – Nygrekiskan i inskränkt bemärkelse
fr. o. m. 1600-talet till närvarande tid har
varit stadd i ständigt fortgående utveckling samt
alltmera vunnit officielt erkännande, i synnerhet
genom de i sjelfva Grekland, Konstantinopel och
Bukarest inrättade skolorna. Särskildt gjorde sig
behofvet att i kyrkans tjenst använda folkspråket
alltmer känbart. Bland den äldre tidens ifrigaste
förkämpar för detta idiom framstår i synnerhet den
som inflytelserik pedagog och författare verksamme
Evgenios Bulgaris. Så vann nygrekiskan allt större
terräng, i synnerhet som före, under och efter
frihetskriget de s. k. frihetsdiktarna och skalderna
för öfrigt mer och mer betjenade sig af densamma,
visserligen ofta å ena sidan med lokaldialektiska
färgningar, å den andra med puristiska
inflytanden. Det nygrekiska prosaspråket har fått
sin stadga hufvudligen genom Adamant. Koraes,
den berömde vetenskapsmannen och språkrensaren. Honom
tillkommer förtjensten att gent emot de ensidiga
purister, som ville eller trodde sig kunna införa
ett språk, som i det närmaste skulle sammanfalla
med forngrekiskan – en tendens, hvaråt den i öfrigt
berömde lärde Konstantinos Oikonomos lutade – hafva
bragt det nygrekiska folkspråket till en förut ej
erkänd allmän användning som literaturspråk. Dock
var han fullständigt emot deras sträfvanden, hvilka
endast och allenast ville lägga det talade faktiska
folkspråket, utan några s. k. rensningar, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
