Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyhems kapell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund. Koraes utgick visserligen från detta
och ansåg det som grundvalen för ett riktigt
skriftspråk, men ville så mycket som möjligt
rensa det från främmande beståndsdelar samt i
stället rikta det med former och ordförråd från
forngrekiskan. Det är icke underligt, om dessa
språkreningssträfvanden, som t. o. m. hos Koraes,
men ännu mer hos de s. k. hyperkoraisterna gingo till
öfverdrifter, skulle framkalla många stridigheter
mellan olika riktningar i språkfrågan. – Det ny
grekiska språkets bokstafstecken äro hufvudsakligen
desamma som forngrekiskans (se Grekiska språket),
men hafva till stor del helt andra ljudvärden. I
allmänhet hafva de forngrekiska tecknen kommit att
användas för motsvarande ur de forngrekiska utvecklade
ljuden, hvadan den följande redogörelsen sålunda
äfven i korthet anger de vigtigaste ljudlagsenliga
förändringarna af de forngrekiska ljuden. Vokaler:
tecknet α = Fgr. och Ngr. a-ljud; ε = Fgr. slutet
kort ĕ, Ngr. öppet kort ĕ; αι = Fgr. ai l. ae,
Ngr. öppet e (ungefär = Fr. è); η, ι, υ , ει, οι, υι
= Fgr. e (öppet långt e), i, y; ei, oi, yi,
Ngr. i för alla de nämnda tecknen; ο = Fgr. kort
å-ljud (slutet) och ω = Fgr. långt å-ljud (öppet)
blifva i Ngr. båda å-ljud; ου = Fgr. och Ngr. u-ljud;
αυ , ευ = Fgr. diftonger au, eu beteckna i Ngr. av,
ev före med s. k. stämton försedda ljud (vokaler,
medier, lena spiranter, liqvider, nasaler) och af,
ef före de tonlösa ljuden. Konsonanter: κ, π, τ, =
Fgr. k, p, t-ljud, så ock i Ngr. utom i förb. υτ,
πτ = tyskt cht, ft, samt ντ = nd, μπ = mb
och γκ (d. v. s. νκ) merendels = ng (båda ljuden
hörbara); χ, φ, ϑ = Fgr. kh, ph, th (båda ljuden
hörbara) äro i Ngr. tonlösa spiranter = T. ch,
Sv. f, Eng. th (i think), utom förbindelserna σχ
= sk, σϑ = st, φϑ, νϑ = ft, χϑ = T. cht; γ,
β, δ = Fgr. tonande medier (Sv. g, b, d) beteckna i
Ngr. spiranter: γ med två ljud, såsom T. g i tage
(dagar) före de s. k. hårda vokalerna och före
kons. samt såsom Sv. j före de lena vokalerna, β =
Sv. v, δ = Eng. th (i the), dock ej i förbindelse
med nasaler, då γγ (d. v. s. νγ) = ng (båda ljuden
hörbara), μβ = mb, νδ = nd; ζ = Fgr. ds l. zd,
Ngr. franskt lent s (z, s). Med afseende på liqvida,
nasaler och spiranter för öfrigt finnes ej någon
nämnvärdare skilnad vare sig från de forngrekiska
eller svenska motsvarande ljuden. I öfrigt förekomma
rätt många ljudförändringar, såsom bortfall af
konsonanter, metates, vokalprotes, vokalinskott,
vokalbortfall o. s. v. – I afseende på formläran
består den största afvikelsen från forngrekiskan
i förlust af en mängd former (t. ex. dualer,
infin., opt., perf. o. s. v.) och uppkomsten af
analytiska uttryckssätt (t. ex. futur. medelst olika
omskrifningar). – Satsbyggnaden är lösare och bragt
i närmare öfverensstämmelse med andra moderna mera
analytiska språk. – I lexikaliskt hänseende har
språket undergått flere betydande förändringar, dels
genom förlust af gamla och upptagande af främmande ord
från flere håll, dels genom förändring i betydelse
af det från forngrekiskan ärfda materialet. – För
öfrigt märkes, att nygrekiskan alldeles uppgifvit
stafvelseqvantiteten såsom bestämmande
för språkets prosodiska och rytmiska karakter
d. v. s. den har upphäft skilnaden mellan betoning
och qvantitet. – Som ofvan är nämndt, uppgingo de
gamla munarterna uti eller undanträngdes af det
vulgäridiom, som gifvit nygrekiskan. Emellertid
borde man kunna vänta sig, att de gamla dialekterna
på mera afstängda orter skulle utvecklat sig
tämligen ostörda af de utjämnande inflytelserna. I
vidsträcktare mening kan detta sägas endast om
den s. k. zakonskan, som hufvudsakligen utgör en
direkt utveckling af den gamla lakonskan, äfvensom
några andra enstaka direkta dialektutvecklingar,
vanligen mest lokaldialektiskt bevarande af äldre
ordförråd. Deremot måste naturligtvis snart inom
det uniformerade vulgäridiomet visa sig tendenser
till dialektskilnader. Dessa äro dock ännu mindre
skarpa, och för öfrigt äro de moderna grekiska
dialekterna ännu alltför onöjaktigt undersökta för
att tillåta något säkert uttalande. Naturligtvis
blifva indelningarna delvis olika alltefter de olika
ljudlagarnas och företeelsernas verksamhetsområde
och utbredning. Med afseende på den i nygrekiskan
ljudlagsenligt uppkomna spiranten γ (= j)
skulle nygrekiska språkområdet kunna indelas i
1) fastlands-grekiskan, med inskott af γ endast
efter en vokal (t. ex. ἀκοὐγω af Fgr. ἀκοὐω), 2)
Sporadernas grupp, med γ-inskott endast efter en
spirant (t. ex. δουλεὐγω af Fgr. δουλεὐω), och 3)
Kykladernas grupp, med inskott efter både vokal och
spirant, allt naturligtvis före en följande vokal.
Den språkvetenskapliga behandlingen af medel- och
nygrekiskan har hittills med få undantag varit högst
ringa och värdelös. För sin tid storartade, men
enastående voro de språkliga arbetena af Koraes
och Mavrofrydes. För närvarande är i Grekland
Hatzidakes den, som gjort sig mest förtjent om
nygrekiskan. För öfrigt märkas bland tyskar G. Meyer,
Blass (»Über d. aussprache des griechischen»,
1882), Deffner, K. Foy och K. Krumbacher,
bland fransmän hufvudsakligen J. Psichari;
bland italienare Morosi. Någon vetenskaplig
grammatik öfver det moderna nygrekiska folkspråket
finnes ej. Praktiska ändamål afse A. Jeannarakis
»Neugr. gramm.» (1877) och Legrands »Grammaire
néogrecque» (1883). – Bland ordböcker intager ännu
Somaveras »Tesoro» (italiensk och nygrekisk, Paris
1709) det förnämsta rummet. Derjämte må nämnas
Jeannarakis »Deutsch-neugr. wörterb.» (1883).
K. F. j.
Nyhems kapell i Jämtlands län, Refsunds tingslag,
tillhör Refsund, Hernösands stift, Jämtlands Östra
kontrakt. 501 innev. (1886).
Nyholländska kasuaren. Se Droinseus.
Nyholm, Carthon Kristoffer Valdemar, dansk
politiker, född d. 30 Juni 1829 i Nyborg, tog
juridisk examen 1853 och blef 1856 auditör vid
hären samt 1863 assessor i Köpenhamns kriminal-
og politiret, hvarefter han 1876 öfvergick till
landsoverretten och slutligen utnämndes till
höjesteretsassessor 1881. Utom en del smärre
afhandlingar, bl. a. Dödsstraffen (1858), Lægens
vidnepligt (1858) och <i>Om den militære rettergang
(1870), har N. utgifvit en populär framställning af
Danmarks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
