Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nykterhetsrörelsen. Det är först under innevarande århundrade, som i olika land medborgare sammanslutit sig för att främja allmän nykterhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(fullständigt genomförd) nykterhet togs saken framgångsrikt
om händer. Föregången af en måttlighetsförening i
Boston 1813, stiftades i samma stad d. 13 Febr. 1826
The american temperance society, hvars medlemmar
förbundo sig att helt och hållet afstå från bruket
af sprithaltiga drycker, undantagandes då sådana i
sjukdomsfall föreskrefves af läkare. Före utgången
af 1829 voro öfver 1,000 dylika föreningar upprättade
i Unionens stater, och inom ytterligare sju år hade
antalet vuxit till 8,000. En betydande rol har sedan
1851 spelats af Good Templar-orden (se d. o.), jämte
hvilken ett tjugutal stora ordnar och föreningar
samverka för nykterheten. I flere af Unionens stater
har man med god påföljd infört den s. k. Maine-lagen
(af 1846 och 1851), som förbjuder tillverkning och
försäljning af alla rusdrycker utom cider (se vidare
Maine, sp. 647). I staten Iowa stängdes 1884 alla
utskänkningsställen för såväl destillerade drycker
som öl, porter och vin. Dessa resultat hade delvis
förberedts genom de s. k. crusaderna l. korstågen
(1858 och 1873–74), hvilka tillgingo så, att bildade
qvinnor skockvis inträngde på krogarna samt genom
förmaningar, varningar och exalterade böner fingo
gästerna att aftroppa och tusentals utskänkningsidkare
att stänga sina lokaler. I samband dermed stiftades
The womens Christian temperance union (W. C. T. U.),
den märkligaste bland alla nykterhetsföreningar,
hvilken räknar 1/2 mill. medlemmar bland de högre
klassernas fruntimmer, eger filialer öfverallt i
Förenta staterna samt på det kraftigaste stödes af
läkarna. Medlemmarna få undervisning om alkohols
verkningar och om konsten att uppfostra till
nykterhet. W. C. T. U. utsänder föreläsare och
utgifver skrifter i hygien. Under inverkan deraf äro
de bildade unge männen i Nord-Amerika numera till
större delen absoluta nykterhetsvänner, och den
arbetare, som ej har nyktra vanor, får svårligen
någon anställning. I Unionens flotta och armé äro
spritdrycker förbjudna, och de tillhandahållas i
regeln ej häller åt vanliga fartygsbesättningar. –
Den första nykterhetsföreningen i Europa stiftades i
New Ross på Irland, Aug. 1829; i Okt. s. å. bildades
den första skotska, i Greenock, och i Febr. 1830
den första engelska, i Bradford. Öfverallt i britiska
riket och dess kolonier följdes dessa föredömen. Af
stor sammanhållande betydelse vardt The british and
foreign temperance society (st. 1831), hvars bud var
afhållsamhet från destillerade drycker. Fälttåget
riktades sedan 1830 i Skotland (och sedan 1832 i
England) äfven mot maltdrycker såsom hufvudkällan
till dryckenskapen, och efter 1835 fingo de absolut
afhållsamme l. teetotallers (se d. o.) öfverhand. På
Irland åstadkom »father» Matthew en exempellöst
stark väckelse; han omvände inom två år 1,800,000
män och qvinnor till nykterheten. De förnämsta
nykterhetssällskapen i Storbritannien äro numera The
united kingdom Alliance (i Manchester, sedan 1853)
samt The church of England temperance society (1862),
The national temperance league och The national
temperance federation (1884), alla tre i London. De
ofantliga inkomster, som tillverkningen och
försäljningen af rusdrycker tillföra statskassan
och enskilda, hafva varit den måhända mest
bidragande orsaken till att engelska parlamentet
icke hittills tillmötesgått nykterhetsifrarnas
önskningar. Emellertid göra dessa stora framsteg. Den
absolut afhållsamme kan utan att väcka anstöt
taga plats bland vindrickande middagsgäster, och
adeln börjar ryckas med i rörelsen. Mycket har
dervidlag under 1880-talet uträttats genom den 1877
i Amerika af Francis Murphy invigda rörelsen Blue
ribbon (Blåbands-föreningar), hvars medlemmar genom
skriftligt löfte och bärandet af en blå bandstump på
bröstet förbinda sig att ej nyttja rusdrycker och
att på lämpligt sätt motverka deras bruk. I sakens
intresse är helsolära införd i ett flertal engelska,
liksom i amerikanska, skolor. Bland framstående
engelska nykterhetsfrämjare må nämnas earlen af
Shaftesbury, Samuel Morley och den bekante läkaren
B. W. Richardson. – I Tyskland funnos 1846 omkr. 300
nykterhetsföreningar (mässigkeitsvereine), men efter
1848 utsinade rörelsen derstädes.
I Sverige, hvarest folklynnet har en viss dragning
till omåttlighet, hafva de vigtigaste rusmedlen varit
mjöd (under vikingatiden), öl och bränvin. Gustaf II
Adolf förbjöd 1622 all bränvinsförsäljning och lade
accis på vin. Under loppet af samma årh. utbreddes
smaken för bränvin icke minst af presterna,
hvilka plägade traktera bönderna dermed för att
få öfvermål på tiondet. Vanligen fanns socknens
enda bränvinspanna i prostgården. Under Karl XI:s
förmyndarestyrelse började adeln anlägga brännerier
och hålla krogar. Karl XI sökte 1696 dämma den växande
floden genom att förbjuda bränvinsbränning af råg,
och Karl XII utsträckte 1698 förbudet äfven till
hvete samt stadgade straff för källarebesök under
gudstjenst. Frihetstiden gjorde bränvinet till ett
makt vid riksdagarna. Hattarna kämpade mot, mössorna
för bränvinet. 1740 förbjöds all bränvinsbränning
(i rådet sutto då bl. a. Sam. Akerhielm, A. J. von
Höpken och Kl. Ekeblad). Detta stadgande upphäfdes
visserligen 1741, men var å nyo gällande 1757–60. Den
store Linné skref i 22 år mot bränvinet; han
utdömde det i dietiskt och sedligt afseende, liksom
före honom Urban Hjärne och Boerhaave gjort. Det
är välbekant hurusom Gustaf III:s trenne första
regeringsår lyckliggjordes genom ett bränvinsförbud,
men huru hans följande bränvinslagstiftning (se
d. o.) i en betänklig grad ökade fylleriet. Vid
riksdagarna, i synnerhet efter 1809, fördes häftiga
fejder om bränvinsbränningen, hvilken fortfarande
ansågs för jordbrukets rätta privilegium, men å
andra sidan utdömdes af patrioter, som anförde huru
hundratusentals tunnor spanmål årligen brändes till
rusdryck, äfven under tider, då landet härjades af
hungersnöd. 1823 utgaf justitierådet M. Torén en
nykterhetsskrift, »Försök att bestämma orsaken
till förekommande brottsmål» etc. Åtskilliga läkare
uppträdde ock mot superiet, bl. a. Kr. Carlander och
K. J. Hartman (i »Husläkaren», 1828). Uppslaget till
en verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
