Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyland, F. Uusimaa, landskap på Finlands södra kust - Nyland, by och lastageplats i Vesternorrlands län, Ytterlännäs socken - Nylander, Johan - Nylander, William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:s folkmängd utgjorde (enligt officiella uppgifter
af Statistiska byrån) år 1880 203,127 pers.,
hvaraf 59,955 voro bosatta i landskapets sju städer:
Hangö, Ekenäs, Helsingfors, Borgå, Lovisa, Kotka och
Fredrikshamn. Med hänsyn till nationaliteten voro
104,470 svenskar och 98,657 finnar. Ett mindre
antal ryssar och tyskar, bosatta förnämligast
i Helsingfors stad, är icke inbegripet i dessa
folkmängdsuppgifter. Den finska befolkningen utgöres
af tavaster, men har genom uppblandningen och den
täta beröringen med sina svenska grannar förändrat
en stor del af sina ursprungliga karaktersdrag,
blifvit rörligare och mera praktisk än de egentliga
tavasterna. Finnarna innehafva i regeln upplandet,
svenskarna kustsocknarna och skärgården. Den
svenska befolkningen utmärker sig för ett hurtigt
och lifligt lynne, raskhet och större ifver, men
mindre uthållighet i arbetet än finnarna. Dess
utseende är detsamma, som i allmänhet kännetecknar
den svenska folkrasen: längd oftare öfver än under
medelmått, smärt, men kraftig växt, ljust eller brunt
hår, blå eller grå ögon och rödlett hy. Hos bägge
folkstammarna, men i synnerhet hos svenskarna, finner
man ett städadt skick, hyfsade seder, sinne för
snygghet och prydlighet så inom- som utomhus och en
ej ringa grad af sjelfkänsla. Folkbildningen innehar
en aktningsvärd ståndpunkt, och fasta folkskolor
finnas ofta flere i hvarje socken. – Frågan om tiden,
när den svenska befolkningens förfäder bosatte sig
i landskapet, som utan tvifvel af dem erhöll sitt
namn, är outredd, och det ligger i sakens natur,
att full visshet härom näppeligen kan vinnas. Flere
omständigheter synas emellertid tyda uppå, att redan
under vikingatiden, kanske förr, Finlands södra
kust och skärgård, åtminstone delvis, voro bebodda
af svenskar (jfr A. O. Freudenthal: »Om svenskarnes
inflyttningar till Finland», 1882). Att dessas antal
efter eröfringen ökades genom nya invandrare, kanske
från Norrland, synes troligt i sig sjelf och bestyrkes
äfven deraf att enligt de äldsta handlingar rörande
Nyland (förra hälften af 1300-talet) afgifterna
till presterskapet, s. k. mathskott. mathbyrdh,
här och i Åbo skärsocknar erlades »jure helsingico»,
men annanstädes »jure finnonico» (jfr A. G. Fontell:
»Om svenska och finska rätten», 1883). Det må derjämte
påpekas, att enligt uppgift af biskop Mikael Agricola
(d. 1557) på hans tid den sägen var gängse, att N:s
svenska befolkning härstammade från Gotland.
Folkspråket i N. påminner också i åtskilligt om
dialekterna både på Gotland och i norra delen af
skandinaviska halfön. I synnerhet i afseende å
ljudsystemet uppvisar nyländskan jämte gotländskan
och estländska svenskan ett forntrognare skaplynne än
det stora flertalet andra svenska landsmål. Här må
blott påpekas dess uråldriga qvantitetsförhållanden
(kort vokal framför kort konsonant och lång vokal
framför långt medljud äro bibehållna vid fullt
lif), dess rikedom på gamla diftonger (äi, öi, öu,
hvilka i svenska riksspråket och de flesta dialekter
sammandragits till enkla ljud, t. ex. bäin:
ben, öi: ö, söup: söp), qvarhållande (delvis) af
fornt, a, y och i, der högsvenskan fått å, ö och e,
t. ex. langer: lång, sta: stå, bryst: bröst, vit:
vett, hårdt uttal (blott i landskapets mellersta
del) af g, k och sk äfven framför lena vokaler
(t. ex. g’inum: genom, k’ärro: kärra, sk’ip:
skepp) samt (öfverallt) af utljudande g efter l-,
r- och s. k. äng-ljud, (t. ex. talg’, bärg’,
ungg’) o. s. v. Böjningen deremot är i likhet med
öfriga svenska dialekters öster om hafvet mycket
förenklad. Af kasusformer återfinnas blott nominativ
och genitiv, och äfven denna senare ersättes gerna
genom omskrifning med preposition. Adjektiven hafva
gemensam form för maskulinum och femininum. Den
starka verbalböjningen uppgår alltmera i den
svaga. Ändelserna bortkastas (t. ex. i infinitivens
bygg: bygga, byri: börja) eller sammanfalla, hvilket
särskildt hvad första svaga konjugationen vidkommer
gör sig märkbart (t. ex. preteritum ind. kalla,
supinum och pret. particip, kalla). Ordförrådet
skiljer sig i mångt och mycket från högsvenskans
och erbjuder i flere fall t. o. m. större rikedom på
uttryck än denna. Lånen från finskan äro ganska få,
hvaremot en god del af detta språks svenska låneord
högst sannolikt förmedlats genom nyländskan. Jfr
A. O. Freudenthal: »Om svenska allmogemålet i Nyland»
(Finska Vet.-soc:s »Bidrag» 15:de haft., 1870) och
»Samlingar af ord ur nyländska allmogemålet», ordnade
af H. Vendell (i sammelverket »Nyland», bd I, 1884).
A. O. F.
Nyland, by och lastageplats i Vesternorrlands
län, Ytterlännäs socken, på högra stranden
af Ångermanelfven, som der egentligen har sin
mynning. Det breda och djupa vattnet nedanför N. torde
nämligen kunna betraktas som en vik af hafvet. Elfven
är ofvanför N. på sina ställen mycket grund, så att
farkoster, som ligga djupare än 1,5–1,8 m., hafva
svårt att komma fram vid lågt vattenstånd, hvarför
den egentliga sjöfarten på elfven kan sägas sluta
vid N. Platsen har genom detta sitt läge ganska
stor betydelse för handel och sjöfart. Före den
eldsvåda, som d. 5 Juni 1887 ödelade nästan hela
nedre delen af N., lågo vid kajen tätt hopgyttrade
flere magasinsbyggnader med en massa handelsbodar samt
trävarulager. Något högre upp från elfven ligger byn
N. med flere gårdar samt postkontor, telegrafstation,
bankkontor, apotek, läkare och gästgifvaregård.
Nylander, Johan, finsk biskop, f. 1698 i Uleåborg,
studerade i Upsala och Åbo samt antogs 1725 till
konrektor vid trivialskolan i Helsingfors och
s. å. till lektor vid gymnasium i Viborg. Han
prestvigdes 1727. N. representerade vid flere
riksdagar Borgå stift och var 1743 medlem
af den kommission, som dömde Lewenhaupt och
Buddenbrock till döden. 1745 valdes han till
biskop i Borgå stift, på hvilken plats han med
allvar och nit verkade för församlingarnas och
undervisningsanstalternas bästa till sin död, 1761.
M. G. S.
Nylander, William, finsk naturforskare, född i
Uleåborg d. 3 Jan, 1822, blef student i Helsingfors
1839, filos. kand. 1843 samt med. och kirurg. doktor
1847. Hans tidigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
