Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny-platonism l. neo-platonism, en ursprungligen från Alexandria härstammande, i senantiken vidt utbredd filosofisk skola - Nypon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har hon nedsjunkit i materien och hålles der
fången. Materien fattas i enlighet med Platon som
konstituerad af en negativ princip, men tillika
som det onda. Menniskans uppgift är att befria sig
från fångenskapen i materien genom att rena sig från
dennas besmittelse. Denna reningsprocess tillgår så,
att hon, under ledning och hjelp af högre väsenden,
mellan väsenden mellan henne och det absoluta, genom
flere stadier till sist återgår i sitt ursprung, det
absoluta sjelf. Såsom sådana stadier bruka anföras
den vanliga (politiska) dygden, vidare asketens dygd,
som består i botöfningar och reningar genom försakelse
af vissa njutningar, afhållelse från vissa födoämnen,
ett visst lefnadssätt o. s. v., samt slutligen
extasen, ett ögonblickligt försjunkande i det urena
under uppgifvande af sin egen individualitet,
sin tanke, vilja och känsla. Detta tillstånd af
obeskriflig salighet kom dock endast några få utvalda
andar till del och blott en eller annan gång i deras
lif. Det panteistiska grunddraget (uppfattningen
af all mångfald, äfven den andliga, såsom relativ)
samt den negativa moralen äro de hufvudsakliga
skiljaktigheterna mellan ny-platonisinen och Platons
läror. I båda afseendena, men i synnerhet i det förra,
röjer sig ett orientaliskt inflytande. Härtill komma
äfven, i enlighet med tidens hela anda, starkare
reflexion på och intresse för sjelfva det menskliga
subjektet samt en i viss mån djupare uppfattning af
det onda och af behofvet af försoning, än man finner
hos Platon. För öfrigt påverkades lärans detaljerade
utförande mycket äfven af andra grekiska skolor och
af positiva religionsläror.
Inom ny-platonismen har man att skilja mellan
tvänne hufvudriktningar, den judiska, representerad
hufvudsakligen af Filon (samtida med Kristus),
och den grekiska, stiftad af Ammonios Sakkas
(d. omkr. 250) samt utförd af Plotinos, Porfyrios,
Iamblichos, Proklos m. fl. Den förra har sin
historiska anledning deruti att de i Alexandria
bosatte judarna, sedan de blifvit bekanta med
grekisk bildning och grekisk filosofi, ville
förena den senares läror med sin religion. För
det ändamålet företogo de sig en symbolisk, ofta
mycket godtycklig tolkning af Gamla test. och höllo
före, att de grekiske tänkarna på historisk väg
haft kännedom om Moses läror. Hvad som skiljer
denna riktning från den grekiska är för öfrigt
en från den judiska teismen stammande, mer afgjord
benägenhet att fatta den osinliga verkligheten såsom
personlig. Så personifierar man äfven här idéerna
och fattar dem såsom likbetydande med änglarna i
Gamla test. Äfven är gudsbegreppet mer teistiskt. Den
grekiska riktningen intog jämväl, i synnerhet i sina
senare skeden, en vänlig ställning till den positiva
hedniska religionsläran och betraktade myterna
såsom symboliska uttryck för filosofiska sanningar.
L. H. Å.
Nypon, bot., kallas den »falska» frukten hos våra
vilda rosor (»nyponbuskar»). Nyponets väggar bildas
af det köttiga, färgade, vanligen vid mognaden mer
eller mindre starkt röda, urnelika fodret (enligt
andra fruktfästet), i hvars botten och å hvars insida
de egentliga frukterna
– små borsthåriga, stenhårda nötter – äro
fästa. Nyponens köttiga väggar torkas, sedan
frukterna (vanligen kallade »fröna») bortrensats, och
användas till den i hushållen bekanta »nyponsoppan»,
som får sin syrliga smak af de i frukter vanliga
organiska syrorna (äpplesyra m. fl.). Derjämte
finnas flyktig olja och garfämne i nyponen, som
fordom voro officinella under namnet fructus et
semina Cynosbati samt nyttjades i hvarjehanda
sjukdomar inom tarmkanalen och urinvägarna.
O. T. S.
Ny-preussiska befästningsskolan utvecklade sig
under förra hälften af 1800-talet på grund af
den erfarenhet, som vunnits under de napoleonska
krigen. Den äldre franska skolan hade uppställt den
grundsats att fästningar äro i stånd att utestänga en
fiende ur landet, om de anläggas i en tredubbel gördel
längs landets gräns (se Gränsfästning). De nämnda
krigen visade detta vara ett misstag. Fästningarna
fingo en annan strategisk betydelse och i sammanhang
dermed äfven en annan taktisk konstruktion. I
stället för en mängd små vanmäktiga fästen längs
landgränsen fordrade den nya krigskonsten ett mindre
antal, men stora och starka fästningar, belägna
något bakom den första krigsteatern. För att öka
fästningens styrka och utrymme omgaf man densamma
med en gördel af detascherade fästen på ett mot
artilleriets dåvarande skottvidd svarande afstånd
af 600 à 800 m. från kärnfästningens vallar och på
sådant inbördes afstånd, att de ömsesidigt kunde
understödja hvarandra eller åtminstone tillsammans
beherska mellanliggande fält (600 till 1,200
m.). Dessa fästen hafva i allmänhet lunett- eller
halfreduttformig utstakning och äro i ryggen slutna
af en fristående mur. Kärnfästningens utstakning är
grundad på kaponier-systemet. Hufvud vallen följer i
raka eller obetydligt inåt brutna fronter fästningens
600-900 m. långa grundlinier. Grafflankeringen utgår
på hvarje front från en å dess midt belägen, ofta
flere våningar hög kaponier, som icke allenast längs
efter beskjuter grafven, utan äfven från ett öppet
takbatteri bestryker framför liggande fält. Kaponieren
utgör tillika kasern för en del af besättningen
och bildar så att säga kärnpunkten å hvarje
fästningsfront. Ur dessa den s. k. ny-preussiska
skolans grunddrag har med de förändringar, som
betingats af det refflade artilleriets införande,
den nyaste tidens befästningskonst uppvuxit.
O. A. B.
Nypritz. Se Nipertz.
Ny-provençalska skolan. Se Félibre-förbundet.
Ny-pythagoreism l. neo-pythagoreism (af Grek. neos,
ny), en riktning inom den alexandrinska filosofien,
såsom hvars främste representant anföres Apollonios
från Tyana (i 1:sta årh. e. Kr.). Med utgångspunkt i
den pythagoreiska talläran sökte ny-pythagoreismen
åt denna gifva en ännu mer afgjordt allegorisk
betydelse. Den leddes derigenom till ett
betraktelsesätt af verlden, enligt hvilket åt
naturföreteelserna skulle tilläggas en djupare,
öfvernaturlig och fantastisk betydelse. Deri sågo
de det gudomligas närvaro. På liknande sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
