Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyx, Grek (Lat. Nox), natt; mytol. nattens gudinna - Nyyrikki, Finsk mytol., Tapios, den finske skogsgudens, son och ende manlige medhjelpare - Ny-zeeländska linet, Phormium tenax Frost., bot. - Nyårsdagen, det borgerliga årets första dag, nu allmänt den 1 Januari - Nåd (Lat. gratia). 1. Teol., i allmänhet Guds oförtjenta godhet såväl i skapelsens och försynens som i återlösningens och helgelsens verk - Nåd. 2. Jur. Se Benådningsrätt - Nådastolen, det på Guds befallning förfärdigade locket på vittnesbördets ark - Nådaval. Se Predestination
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moder till etern och dagen. Sjelf frambringar
hon åtskilliga andra varelser af hemsk och
olycksbringande natur, såsom döden, jämmern, hämden,
tadlet, tvedrägten och kärleksyran. Dock har hon äfven
en vänligare sida. Hon är nämligen moder till sömnen
(Hypnos) och drömmarnas skara. Af Evripides och senare
skalder skildras hon såsom en »nattens drottning»,
dels bevingad, dels åkande på en af svarta hästar
dragen vagn och klädd i svart, stjernbeströdd mantel.
A. M. A.
Nyyrikki [nyr-], Finsk mytol., Tapios, den finske
skogsgudens, son och ende manlige medhjelpare,
benämnes äfven Pinneys och Virpus (troligen af virpa
l. virpi, lång, smal qvist, rö) samt Viian poika,
skogssnårets son. Han skildras såsom en renlig man med
hvitt skägg, blå mantel och en röd eller blå mössa på
hufvudet. Under jagten anropade man honom att hugga
prickar i träden och uppställa andra vägmärken, på
det att ej jägaren under letandet efter byte skulle
förvilla sig i skogiga, berguppfyllda nejder. Såsom
herde för Tapiolas (skogens) boskap, d. v. s. de
vilda djuren, ombads N. af jägaren att öppna Tapiolas
visthus och släppa villebrådet löst eller slå det med
ett spö, så att det komme ut från sina gömställen och
lättare kunde fångas. Tillika bad man honom på sanka
ställen fälla stora träd till broar för boskapen, att
ej denna på sommarbetet skulle fastna i kärret. O. G.
Ny-zeeländska linet, Phormium tenax Forst., bot., hör
till nat. fam. Liliaceae DC., men har icke lökstam,
som de egentliga liljeväxterna, utan en rotstock,
från hvilken jämnbreda eller syärdlika blad i mängd
uppskjuta till en betydlig längd (1–1 1/2 m.). Dessa
blad kunna icke af den starkaste man afslitas,
emedan deras fibrer äro ytterst sega. Det är dessa,
som beredas till det s. k. ny-zeeländska linet. Jfr
Beklädnadsväxter. O. T. S.
Nyårsdagen, det borgerliga årets första dag,
nu allmänt den 1 Januari (se Kronologi, sp. 125),
firades af den gamla kyrkan med allvarlig botpredikan
såsom protest mot de hedniska utsväfningarna på
denna dag. Efter julfestens uppkomst (omkr. midten
af 4:de årh.) blef d. 1 Januari helt naturligt
denna fests »åttondedag» samt firades till minne
af Jesu omskärelse och namngifning, med användande
af Luk. 2: 21 såsom text. Denna är ock den svenska
kyrkans gamla evangelietext för nyårsdagen. Af
de nya högmässotexterna för denna dag tager den
2:dra årgångens särskild hänsyn till årsskiftets
betydelse. – Judarna firade alla nymånadsdagar såsom
religiösa högtidsdagar, men i synnerhet den första
dagen i månaden Tischri. Med denna dag, som infaller
i September, börjar ännu judarnas borgerliga år,
hvaremot deras kyrkliga år begynner med månaden Nisan
(i April). Judarna fira nyårsfesten likasom alla
andra fester under 2 dagar, och ännu bibehålles vid
detta tillfälle en gammal ceremoni med basunskall på
vädurshorn (deraf namnet basunfesten). Om persernas
nyårsdag, nevrus, se d. o. Romarna offrade på
nyårsdagen till
Janus och betraktade dagen såsom en dies faustus
(»lycklig dag»), på hvilken man gerna företog sig
vigtiga handlingar. Man uppvaktade med lyckönskningar,
i synnerhet hos magistratspersonerna, samt
vexlade skänker, såsom förgyllda dadlar och fikon,
senare små kopparmynt. Särskildt var det klientens
skyldighet att på årets första dag tillställa sin
patron en gåfva (strena), och kejsarna fordrade en
dylik tribut af alla Roms innevånare. Detta bruk att
gifva nyårsgåfvor (Fr. étrennes, af det nyssnämnda
strena) har bibehållit sig i Frankrike och Belgien,
och bruket af nyårsönskningar är allmänt i hela den
civiliserade verlden. Jfr Omskärelsefest.
Nåd (Lat. gratia). 1. Teol., i allmänhet Guds
oförtjenta godhet såväl i skapelsens och försynens som
i återlösningens och helgelsens verk. Vanligen förstås
dock dermed den helige andes frälsningstillämpande
nåd, d. v. s. att den hel. ande tillbjuder och
meddelar den syndiga menniskan den af Kristus
förvärfvade frälsningen (gratia applicatrix). I
striden mellan Augustinus och Pelagius kom frågan om
nåden till allsidigare behandling, än förut varit
fallet i kyrkan. Gentemot den grekiska kyrkan,
som fattat nåden mer som en yttre hjelp för den
menskliga friheten, och gentemot Pelagius, för
hvilken nåden hufvudsakligen bestod i sjelfva det
religiösa anlaget och i förståndets upplysning
genom lagen samt genom Kristi lära och exempel,
och äfven gentemot semipelagianismen, hvilken
betraktade nåden som en helande makt för en sjuk,
förfäktar Augustinus nåden som en nyskapande
princip för en andligt död menniska, ehuru han å
andra sidan lärde, att denna nåd kom endast vissa
utkorade till del (gr. particularis), på hvilka den
verkade oemotståndligt (gr. irresistibilis). Af
medeltidens teologer fattades nåden som ett
fullständigande af den blott menskliga naturen,
hvaremot både de s. k. för-reformatorerna och i
synnerhet reformatorerna återgingo till Augustinus’
åskådning, antingen, såsom en del af den reformerta
kyrkan och reformerta sekter, helt och hållet,
således äfven i afseende på gr. particularis och
gr. irresistibilis, eller ock, såsom den lutherska
kyrkan, med förkastande af läran om nåden i
sistnämnda betydelse. De egenskaper, som denna kyrka
tillägger nåden, äro derför följande: den är allmän
(universalis), allvarlig, tillräcklig, verksam, kan
motstås, förloras, men ock återvinnas. I afseende
på verkningssättet delas den i den förekommande
(gr. proveniens), förberedande (gr. praeparans),
verkande (gr. operans) och medverkande (gr. cooperans)
eller ock i den utanför stående (= den förekommande
och den förberedande), ingående (= den verkande)
och inneboende (= den medverkande). – 2. Jur. Se
Benådningsrätt. 1. K. H.
Nådastolen, det på Guds befallning förfärdigade locket
på vittnesbördets ark, betraktades såsom Jehovahs
tron. Derifrån tänktes Gud tala, och der tronade hans
härlighet (jfr Ark 1).
Nådaval. Se Predestination.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
