Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
socker, hvilka lätt kunna omsättas eller öfvergå i
hvarandra. Äfven cellulosa kan vara aflagrad som ett
byggnadsämne eller näringsämne, t. ex. i palmernas
frön. Vidare höra till de qväfvefria, af växten
beredda byggnadsämnena alla de olika slagen af
feta oljor. En annan grupp af byggnadsämnen bilda
de qväfvehaltiga föreningarna eller de af växten
danade protoplasmabildarna, nämligen proteinkorn,
kristalloider och andra aflagrade ägghviteämnen. Dessa
förvaras ofta i särskilda behållare och tjena
som byggnadsämnen för djurkroppen, hvarför deras
rol i naturens hushållning är af den största
betydelse. Dessa byggnadsämnen, som växten i första
hand danat, användas sedan för växtens tillväxt och
utveckling. Det eger sålunda rum en ämneförflyttning
eller ämnevandring genom växtens delar; och för
att möjliggöra densamma upplösas åter de aflagrade
byggnadsämnena eller omsättas i andra lösliga
föreningar, som enligt diffusionens lag sedan vandra
från cell till cell, tills de uppnå användnings- eller
förbrukningsplatsen. Vissa organ tjena hos växten till
förrådsrum för upplags- eller reservnäring. Sålunda
finner man dylik näring i sporer och frön, i fleråriga
växters öfver jorden befintliga delar, såsom i
märgen, märgstrålarna, barkens och vedens parenkym
hos våra träd och buskar och i många underjordiska
stamdelar, såsom i stjelkknölar (t. ex. potates) och
lökar. – Under näringsverksamhetens fortgång uppstå
biprodukter och s. k. degradationsprodukter. De
förra uppkomma, såsom namnet antyder, under
beredandet af andra för växtlifvet vigtiga ämnen,
men ega icke någon användning för växten sjelf,
åtminstone icke som byggnadsämnen, samt qvarblifva
i de celler, der de blifvit alstrade. Sådana ämnen
äro t. ex. alkaloider, mjölksafter och flyktiga
oljor. – Degradationsprodukterna återigen bildas
genom ett slags degradation, eller en förstörande
omdaning af organiska ämnen, vare sig cellinnehållet
eller sjelfva cellväggarna. Dessa nya produkter
finna dock ej någon användning vid bildandet af nya
celler. Sådana ämnen äro t. ex. gummi och hartser,
balsam, slem o. s. v. Hvad de spela för rol i växtens
lif för öfrigt är nästan alldeles obekant.
1. R. T-dt. 2. O. T. S.
Näring (yrke). Se nästa art.
Näringsfrihet. Med näring torde man böra förstå en
i en viss riktning fortgående verksamhet, gemenligen
bestående af ett visst slag af förrättningar
och med timligt förvärf till ändamål. Näring kan
innefattas under benämningen yrke. Många särskilda
slag af verksamhet, enhvar likaledes bestående af
enahanda slag af förrättningar och beredande åt
sin idkare timligt förvärf, kallas nämligen yrken,
ej näringar. Deremot kan hvarje näring benämnas
yrke. Så betecknar man läkarens, konstnärens,
vetenskapsmannens verksamhet med ordet yrke, men
handtverkarens (skomakarens, skräddarens etc.),
fabrikantens, landtbrukarens o. s. v. med såväl yrke
som näring. Detta torde måhända gifva tillkänna, att i
det allmänna språkbruket yrke kan användas om hvarje,
till följd af arten af sina förrättningar bestämd
verksamhet, näring deremot om den, som egentligen
har timligt förvärf till ändamål, och hvarvid
hufvudsakligast mekaniskt (kroppsligt) arbete
kommer i fråga. För öfrigt kan ett ideelt moment
ingå äfven i det till näringarna hörande arbetet,
såsom då tillverkaren af ett föremål deri inlägger
ett estetiskt moment eller tillverkar det mera
för befordrandet af en idé än för sin vinst
(såsom förhållandet kan vara med arbetet å vissa
uppfinningar).
Näringsfrihet är, efter ordets egen betydelse,
frihet att idka de yrken, som efter lag eller
sed anses såsom näringar. Men ordet har äfven en
speciel, i förhållande till statens lagstiftning
gällande betydelse. För rättsliga, sanitära,
sedliga och statistiska ändamål kan staten icke
medgifva en fullkomlig, af alla vilkor, all
uppsigt oberoende frihet att idka hvad näring
som hälst. Begreppet näringsfrihet kan således
ej fattas såsom en absolut frihet att välja hvad
försörjningsmedel som hälst och utöfva detta på hvad
sätt som hälst, utan dermed förstås frihet från de
inskränkningar, som förut bundit utöfningen af en
näring. Sådana inskränkningar voro i äldre tider
den för handtverkarna gällande skråförfattningen
och de för andra slag af varutillverkning från
denna hemtade analoga bestämmelser. På detta sätt
kan näringsfriheten erhålla ett större och mindre
mått. Flere eller färre af de enligt skråförfattningen
gällande regler kunna upphäfvas, och likväl kan
det tillstånd, som derigenom uppkommer, betecknas
såsom näringsfrihet. – Skråna, hvilka uppkommo under
1100–1200-talen, verkade till en början mycket
lifvande och stärkande till handtverkens blomstring
samt utöfvade äfven i politiskt hänseende ett
mycket kraftigt inflytande. Men redan vid slutet af
medeltiden förlorade de sin betydelse och råkade
i många land i ett djupt förfall. Det vid midten
af 1700-talet uppkommande fysiokratiska systemets
anhängare yrkade fullkomlig frihet i afseende på
näringar och handel; och sedan en af detta systems
förnämste representanter, Turgot, kommit till makten,
blef skråförfattningen i Frankrike, der den måhända
råkat i de största missbruk, 1776 med ett enda slag
upphäfd. Väl blef den redan följande år, ehuru renad
från sina missbruk, återställd, men under den första,
stora revolutionen afskaffades dock skråna, och
rättigheten att utöfva en näring gjordes beroende af
uttagandet af ett patent. Under den ombildning, som
den preussiska staten undergick efter olyckorna under
1806–07 års krig, blef 1810 näringsfrihet införd i
Preussen, ehuru någon fullständig lag i detta ämne ej
utfärdades förrän 1845. Enligt denna lag bibehöllos
visserligen skråna, men näringsfrihetens grundsatser
fasthöllos. Sedan efter 1848–49 års revolutionära
rörelser en reaktion inträffat genom näringslagen af
1850, blef åter, efter Nordtyska förbundets stiftande
(1867), näringsfriheten genom en lag af 1869 i sin
fulla utsträckning införd i de till detta förbund
hörande stater och sedermera utsträckt till Tyska
riket. Dessförinnan hade näringsfrihet blifvit införd
i alla europeiska land, till en början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
