- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
41-42

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nöggerath ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

galoppera med stor snabbhet äfvensom simma, de i
bergstrakter lefvande till och med klättra med
stor färdighet. Deras styrka är ovanligt stor,
deras uthållighet förvånande. Bland sinnena stå
lukten och hörseln högst; synen är deremot föga
utvecklad, hvilket äfvenledes är händelsen med
själsförmögenhet erna. Nötdjuren äro förtroliga
mot varelser, af hvilka de icke hafva något att
frukta, men blifva lätt vildsinta, äro i hög grad
modiga, angripa utan tvekan äfven de starkaste
rofdjur och kämpa äfven med hvarandra (hannarna
särskildt under parningstiden). Deras föda utgöres
af allahanda växtämnen: blad och knoppar, qvistar,
gräs och örter, bark, mossa, lafvar m. m. Salt
är för dem en stor läckerhet. Många vältra sig
gerna i gytjiga pölar eller ligga timtals i floder
och vattensamlingar. Honan föder efter 9 till 12
månaders drägtighet en unge, sällan flere. Kalfven
är vid födelsen fullkomligt utbildad och kan
inom kort åtfölja sin moder. Efter 3 till 8 år
är djuret fullvuxet och blir vid 15 till 50 år
ålderdomssvagt. Åtskilliga nötdjursarter kunna tämjas
och lända då menniskan till ofantlig nytta, ty allt
hos dem (hår, horn, hud, klöfvar, kött, ben, blod,
mjölk och spillning) är användbart. Äfven de vilda
nötdjuren blifva menniskan till gagn, hvarför ock
jagten på dem bedrifves med stor ifver. Den är dock
mycket farlig, ty en retad eller sårad tjurs raseri
känner icke några gränser. – Till denna familj föras
flere slägten: nilgauslägtet, Portax, elandslägtet,
Damalis, skogsoxslägtet, Anoas, nötkreaturslägtet,
Bos, myskoxslägtet, Ovibos, gnuslägtet, Catoblepas,
och spetsbockslägtet, Oryx. C. R. S.

Nöteborg (F. Pähkinälinna, R. Orjechovets, af
orjech, nöt, kärna), fäste på en ö vid Nevas utflöde
ur Ladoga, byggdes af novgoroderna i början af
1300-talet såsom ett värn mot svenskarnas anfall
på Ladoga-trakterna. I N. afslöts d. 12 Aug. 1323
den namnkunniga nöteborgska freden, hvarigenom
gränsen första gången fastställdes mellan Sverige
och Ryssland. Kort efter freden blef N. säte för en
novgorodisk lydfurste af litavisk ätt, Narimont,
hvilken 1333 till ärftligt län erhöll Keksholms,
Nöteborgs och Ladoga område samt hälften af Kaporie
län i Ingermanland. Denne och hans son, Alexander,
förtryckte innevånarna, så att desse 1337 gjorde
uppror, hvarvid de understöddes från Viborg. I den
strid, som deraf uppstod, ingrep äfven konung Magnus
Eriksson i Sverige, hvilken samlade en flotta och
intog N. 1348. Redan 1349 återvanns likväl slottet af
novgoroderna, hvarefter Narimont och hans arfvingar
med åtskilliga afbrott innehade väldet till tiden
före 1478, då landet, efter novgorodska republikens
fall, förenades med storfurstendömet Moskva. Under
kriget med Ryssland lät Gustaf Vasa 1555 en flotta
under Jakob Bagge i förening med en landthär belägra
N., men belägringen måste uppgifvas efter tvänne
veckors fruktlösa ansträngningar. Likaså misslyckades
1581 och 1582 försöken att vinna fästningen. Slutligen
eröfrades N. efter lång belägring 1612 af svenskarna
under Klas Slang. Den 12 Okt.
1702 nödgades den svenska, 250 man starka besättningen
under G. V. Schlippenbach öfverlemna fästet åt
ryssarna, dock först efter att hafva tillbakaslagit
tre stormlöpningar under samma dag i tsar Peters egen
närvaro. Peter gaf slottet namnet Schlüsselburg. –
Under svenska tiden var N. hufvudort för ett eget
län, Nöteborgs län, som omfattade Nyens stad och
skans samt Kuivas. Jeroselskj, Loppis, Kieltis,
Korboselskj, Ingris l. Ingerskoj och Spaskoj pogoster.
A. G. F.

Nötknäcka. Se Nötkråkslägtet.

Nötkreaturet, Bos taurus, zool., hör till
nötdjurens familj (Bovidae, äfven kallad
Bovina) inom boskapsdjurens ordning (Pecora)
och däggdjurens klass. Pannan är (på skallen)
merendels konkav framtill, men i sin midt baktill
mot nacken mer eller mindre konvex. Underkäkens
uppstigande gren bildar med dess kropp en nästan
rät vinkel. Emaljöarnas kanter äro på de öfre äkta
kindtänderna föga slingriga. – De till färgteckning,
storlek, gestalt och hornens form mycket skiljaktiga
nötkreatursraserna bilda tillhopa icke någon naturlig
art, utan härstamma sannolikt från flere vilda
arter, hvilka menniskan har tamt, uppdragit för
sina syften och korsat med hvarandra. När och hvar
nötkreaturet först tamdes, är ej kändt; tidpunkten
ligger långt bakom all upptecknad historia. Redan
under stenåldern hade pålbyggnadsfolket i Schweiz
boskap af både större och mindre ras. De i Sverige
anställda arkeologiska forskningarna visa, att
äfven det der boende stenåldersfolket haft tam
boskap. – Enligt L. Rütimeyer hafva tre vilda
oxarter bidragit till alstrandet af de i Europa nu
förekommande nötkreatursraserna. Dessa äro uroxen
(Bos primigenius) långpannade oxen
(B. longifrons) och bredpannade oxen (B. frontosus),
af hvilka halffossila qvarlefvor finnas mångenstädes
i vår verldsdel. Uroxen anses som stamform för den
långhornade podoliska samt den storväxta, mer
eller mindre plattpannade frisiska l. holsteinska
rasen. (Man har på, som det synes, mindre goda
grunder velat påstå, att äfven en i några få engelska
parker sedan mycket lång tid tillbaka bevarad,
vild eller halfvild nötkreatursras skulle vara en
degenererad qvarlefva af uroxen. Denna parkboskap,
B. scoticus, är hvit, med rödbrunaktig eller stundom
svartaktig färg på nosen och öronen, och af ringa
storlek.) Från de båda andra arterna skulle deremot de
småväxta nötkreatursraserna, t. ex. i Sverige fjäll-
l. finnrasen, härstamma. Den engelske naturforskaren
J. E. Gray har uppräknat 41 raser af nötkreaturet
både från Gamla och Nya verlden. Ensamt för England,
Skotland och Irland upptager D. G. F. Macdonald
24 raser. – Med lika stor lätthet, som de vilda
nötkreatursarterna låta tämja sig och förvandlas
till husdjur, lika lätt återgår tamboskapen till
de vilda stamformernas seder, så snart den icke
längre står under menniskans vård. Också finnas
förvildade kreatur mångenstädes, särskildt i land,
som koloniserats af spaniorerna. Columbus förde under
sin andra resa nötkreatur till Haiti. Till Syd-Amerika
bragtes sådana år 1540, och redan hundra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free