Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat / 45-46 (1888) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nöggerath ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillgänglig krubba. – Till afvelsdjur böra ej
andra kalfvar uppfödas än de, som hafva en god
härstamning och vacker kroppsbyggnad. I allmänhet
erfordras att uppföda kalfvar till 10 proc. af
antalet fullvuxna nötkreatur inom en stam. Jfr
Nötkreatursskötsel. C. A. L.

Nötkreaturslägtet, Bos, zool., hör till familjen
nötdjur (Bovidae) inom boskapsdjurens ordning
(Pecora) och däggdjurens klass. Mulen är störst
nedanför näsborrarna, der bredare än afståndet
dem emellan och slät. Öronen äro stora och ovala,
hornen böjda och vid basen riktade utåt. Hjessbenen
synas icke på hjernskålens öfre sida. Klöfvarna äro
rundade och mycket breda samt baktill icke försedda
med någon trampdyna. Körtlar finnas icke mellan
tårna. Framtänder 0 (i underkäken 3), hörntänder 0 (i
underkäken 1), falska kindtänder 3 och äkta kindtänder
3 i hvarje käkhalfva. – De till detta slägte hörande
nötdjuren äro de största och gröfsta inom familjen
och höra till de största landdäggdjuren. I allmänhet
hafva de tjock och undersätsig kroppsbyggnad, med
bred nos och panna samt kort och hög hals, hvars
undre del nedtill mot bröstet skjuter ut mer eller
mindre långt. Benen äro korta och starka, svansen
lång. Arterna äro 11 till antalet, och vilda sådana
förekomma i Europa, Asien, Afrika och Nord-Amerika. De
kunna fördelas i fyra under slägten, nämligen:

A.	Hornqvickarnas baser belägna vid den tvärgående nackkanten.
	a)	Pannan längre än bred, platt eller fördjupad: Bos.
	b)	Pannan kort och hvälfd.
		1)	Hårbeklädnaden gles: Bubalus.
		2)	Hårbeklädnaden tät och lång: Poëphagus.
B.	Hornqvickarnas baser belägna framför den tvärgående nackkanten: Bison.

C. R. S.

Nötkreatursskötsel har till ändamål produktion
af mjölk, underhåll af dragare för åkerbruket
och industrien, gödning af unga djur eller af
äldre, såsom dragare eller mjölkboskap icke vidare
användbara kreatur. En eller flere af dessa grenar
inom nötboskapsskötseln kunna idkas inom särskilda
delar eller egendomar uti ett land. För flertalet
af svenska förhållanden är underhåll af mjölkboskap
hufvudsak; ty så länge priset på godt nötkreaturskött
icke är högre, än f. n. är förhållandet, lönar det sig
ej att uppföda och göda kreatur endast för att slagta
dem, då de blifvit fullvuxna. – Af de från främmande
land till Sverige införda mjölkboskapsraserna
äro den holländska och den till samma ras hörande
ostfrisiska stammen samt ayrshire-rasen vidt
utbredda och af god beskaffenhet. Korsningar mellan
dessa och den sedan längre tid tillbaka inom landet
förekommande landtrasen hafva gifvit upphof till
flere s. k. herrgårds-raser, såsom Strömsholms,
Katrine-bergs m. fl. raser. Ytterligare förekomma
algau-, ängel- och yorkshire-boskap, ehuru till ringa
mängd. Inom Norrland, i norra trakterna af Dalarna
och Värmland finnes den s. k. Jämtlands- l. fjällrasen,
som i förhållande till sin ringa storlek kan ställas
vid sidan af de bästa
mjölkboskapsraserna. Af de många nötboskapsraser, som vid
stamholländeriernas bildande, 1847, och sedermera
varit införda till vårt land, har den holländska
(och ostfrisiska) blifvit alltmera utbredd i
Skåne och ayrshire-rasen inom mellersta delarna af
landet. Öfriga införda raser hafva antingen försvunnit
eller icke vunnit någon synnerlig utbredning.

Vid val af mjölkboskap för en egendom kommer det
icke så mycket an på hvilken ras djuren tillhöra,
som fastmer att kreaturen lemna en nöjaktig
afkastning. Dock har man något större säkerhet för att
de djur, som uppfödas, skola likna föräldrarna, om
afvelsdjuren äro af ren eller oblandad ras. Kreaturens
storlek måste rätta sig efter lokala förhållanden. Om
djuren skola stallfodras året om, är det fördelaktigt
att hålla stora kreatur; skola de åter under sommaren
taga sin föda på betesmarken, måste storleken rätta
sig efter markens bördighet och den deraf betingade
mer eller mindre rikliga gräsväxten. – De till
nötkreaturens utfodring använda fodermedlen äro
dels grönfoder, bestående af klöfver, blandsäd och
grönråg m. fl. slag, dels hö, halm, agnar, löf, säd,
rotfrukter, kli, draf, drank och oljekakor af många
slag. Vid utfodring med grönfoder iakttages, att man
ej afmejar mera deraf, än som kan utfodras under
dagens lopp, att det ej lägges i hög, utan utbredes
något, emedan det i annat fall lätt råkar i jäsning,
samt att, om grönfodret utgöres af klöfver eller
vicker, det vid utfodringen blandas med något halm,
hvarigenom näringsämnena i detsamma fullständigare
tillgodogöras af kreaturen. Hö, halm och draf gifvas
enbart för sig, hvaremot säd, i form af gröpe eller
kli, krossade oljekakor samt drank blandas med
agnar eller sönderskuren halm (hackelse). Mängden af
fodermedel, som bör gifvas nötkreaturen, rättar sig
naturligtvis efter djurens storlek och ändamålet
med deras underhåll, sålunda något olika för
dragoxar, gödkreatur och mjölkboskap. Fodermedlen
fördelas så, att kreaturen erhålla omkr. fyra foder
dagligen. Mindre fördelaktigt tillgodogöra kreaturen
sig födan, om de erhålla en stor mängd deraf under
tvänne utfodringstider på dagen, såsom på åtskilliga
ställen brukas. Man bör äfven undvika en hastig
öfvergång från ett foderslag till ett annat, utan
småningom vänja djuren dervid, så att vid början
af grönfodring djuren äfven erhålla torrfoder och
vid utfodring med drank kreaturen endast erhålla en
ringa mängd deraf i början jämte torrfoder. Kreaturen
vattnas tvänne gånger dagligen under vintern och tre
gånger under den varma årstiden. Vattnets värmegrad
bör ej vara för låg, emedan djuren derigenom komma
att förbruka en del föda endast för att öka den genom
det kalla vattnet minskade kroppsvärmen. Derför är
det fördelaktigt att leda eller föra vattnet till
ladugården, hvarest det får stå, tills det erhållit
passande värmegrad, t. ex. + 8° à 10° C. eller
deröfver. – Kreaturen ryktas dagligen, och ladugården
hålles väl ren. Genom lodräta lufttrummor söker
man att bortföra den förskämda luften i ladugården
och hålla värmegraden i densamma vid omkr. + 12°
C. under de tider

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>