- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
49-50

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nötkråkslägtet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


O är den femtonde bokstafven i det vanliga,
europeisk-latinska alfabetet. Tecknet har ännu sin
fornsemitiska form väsentligen oförändrad, endast att
det nu, i öfverensstämmelse med de flesta moderna
stilsorters allmänna skaplynne, bildar en oval i
st. f. en cirkel. I de gamla grekiska alfabeten
är cirkeln, ◯ , den vanligaste formen; ofta är den
något mindre än de öfriga bokstäfverna. Derjämte
förekomma på spridda håll en cirkel med punkt i
midten samt kantiga, mer eller mindre qvadratiska
former. Från och med 6:te årh. f. Kr. få öppet och
slutet o-(å-)ljud skilda tecken. För det förra
användes vanligen figuren Ω (senare kallad O
mega,
d. v. s. stort O); för det senare ljudet
(ungef. Ital. slutet o, med dragning åt u; icke
Sv. »slutet» o) brukades det gamla tecknet. Dock
förekommer äfven ett alldeles motsatt bruk (Paros,
Thasos, Sifnos). I handskrifter visa sig både aflånga
och fyrkantiga former. O är dessutom ofta mindre
än de öfriga bokstäfverna och ingår i en mängd
ligaturer. I st. f. Ω hafva handskrifterna ∞
och dyl., d. v. s. två sammanskrifna o. Tecknet
o upptogs oförändradt i slavisk och koptisk
skrift. Latinska handskrifter hafva oftast den ännu
brukliga skriftformen, om också dragen något skilja
sig. I vestnordisk (norsk och isländsk) skrift är o
(resp. ó) tecken för slutet o-(å-)ljud, [tecken] (resp. [tecken])
för öppet. I st. f. den senare bokstafven brukas
äfven oo. Det urnordiska (äldre) runalfabetet har som
vanligt en kantig form. Runan ᛟ (med fötter, för att
säkert skiljas från tecknet för ng: ᛜ) intager der
det 23:dje rummet. Den yngre nordiska runraden har
förlorat det gamla o-tecknet och ersätter detsamma
dels med tecknet för u ([runa]), dels senare med [runa], som
urspr. var tecken för nasalt a.O (o) betecknar i
allmänhet å-ljud af olika valör. Äfven i svenskan är
o oftast liktydigt med å (son, komma o. dyl.). Det
betyder å i omkr. 800 ord, slutet o ([tecken], som i bo,
bonde
) blott i omkr. 600, liksom å andra sidan o är
normaltecken för å-ljud. Å-ljudet tecknas nämligen
i 800 ord med o, i 400 ord med å. I Eng. är oo, i
Höll. oe, i Fr. ou tecken för europeiskt u-ljud. I
Eng. är o, som långt, tecken för en diftong: ungefär =
ou, slutet o med ett kort efterslag af u. Bokstafvens
namn är i Hebr. ajin; runan [runa] kallades óss.

I svenskt tal kan man urskilja två olika o-(å-)ljud: ett slutet
som i (och sått), ett öppet
som i hoppa (och sofva). Båda höra till de bakre
rundade vokalernas grupp. Vid bådas uttal höjes
alltså tungan baktill, och för båda rundas läpparna,
d. v. s. närmas mungiporna till hvarandra och
framskjutas läpparna, mera vid det slutna än vid det
öppna ljudet. Tungans tillbakadragning och höjning
äro tämligen obetydliga, större för slutet än för
öppet o-å (det förra efter Sweet »lågt-trångt», det
senare »lågt-vidt»), ungefär som för a-ljuden. Det
slutna o-å-ljudet är i Sv. merendels långt, det
öppna merendels kort, d. v. s. det finnes en tendens
att göra alla långa o-å-ljud till slutna och alla
korta till öppna. Likvisst finnes i bildadt svenskt
talspråk på olika orter dels kort slutet o-å-ljud, i
sådana fall som blått, sått, d. v. s. vid förkortning
i böjning, dels långt öppet o-å-ljud i t. ex. kol,
son, porla, hord.
I st. f. (urspr.) öppet o-å-ljud
hafva många folkmål ett s. k. »orent» o-ljud,
i hvilket man gerna vill finna en dragning åt
ö. Vida skildt från de nu beskrifna vokalerna är
det svenska s. k. »slutna» o-ljudet, som förekommer
i t. ex. bo, bonde. Det bildas med högre tunga
(»medelhögt-bakre-trångt») och har abnormt stark
rundning: läpparna skjutas mycket framåt och bilda en
liten cirkulär öppning. Det kommer för örat närmast
europeiskt u-ljud och torde vara egendomligt för
de skandinaviska språken. I ändelser (visor, bådo
o. s. v.) är rundningen svagare, och ljudet kommer
då nära eller sammanfaller med europeiskt (slutet)
o-å-ljud. De europeiska (Fr., T.. Ital.) o-å-ljuden
sammanfalla eljest icke med de svenska. Det slutna,
som i T. sohn, Fr. côte, saut, Ital. dolce, har
en dragning åt u, som hos oss är känd endast från
Dalarnas folkmål. Det öppna europeiska o-å-ljudet går
mer eller mindre åt a till, som i Fr. corps, trop,
Ital. lodo. Slutet europeiskt o-ljud har ungefär
samma tungställning som Sv. »slutet» o (bo, bonde),
men mindre läpprundning. Nasaleradt o-å-ljud finnes i
t. ex. Fr. long, sermon. O-ljud ingår som beståndsdel
i en mängd diftonger dels som accentbärare,
t. ex. Eng. note, Smål. boin, ben, Gotl. gråin,
grön, dels som efterslag, t. ex. Skånska goå, gå,
eller förslag, t. ex. Fr. roi (oa). O-(å-)ljuden
tecknas i europeisk skrift vanligen med o, så i T.,
Holl., Ital., Sp., P., Pol., R., Ung. o. s. v., i
Fr. dessutom med au, och eau, i D. och N. med o och
aa. I Sv. tecknas o-(å-)ljud dels med o, dels med å;
med det förra tecknas urspr. o-ljud, med det senare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:38 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free