Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nötkråkslägtet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsakligen sådana, som leda sitt ursprung ur
äldre a-ljud. Men tecknet o är dessutom tecken för
»slutet» o-ljud (som i bo, bonde). Denna förvirring
kunde afhjelpas med att antingen bruka å för alla
o-(å-)ljud och o för »slutet» o: alltså kåmma,
såjva, dåktår o. s. v., eller genom att efter
allmän europeisk skrifsed genomföra o som tecken för
o-(å-)ljud, alltså blosa, sott o. dyl., och för slutet
o införa ett nytt tecken, t. ex. ω (bω, bωnde).
Det indo-europeiska urspråket egde både kort
och långt o (sannolikt å-ljud, icke o-ljud efter
svenskt uttal). Det långa o har bibehållits i de
äldre germanska språken, der området för detsamma
i hög grad ökats derigenom att urspråkets långa a
också blifvit långt o, jfr Sv. moder = Lat. mater,
likaväl som Sv. ko = Lat. bos. Äfven de nordiska
språken bevara ännu i våra dagar detta o, som dock
redan i många århundraden uttalats icke längre som
å, utan som »slutet» o (efter svenskt uttal). – Det
korta o har i de germanska språken öfvergått till a
(t. ex. Sv. natt, T. nacht = Lat. nox), i hvilket
ljud således ursprungligt o och a sammanfallit
(jfr det motsatta sammanfallandet af o och a uti
o). Deremot hafva de germanska språken skaffat sig
nya o-(å-)ljud i massa derigenom att u öfvergått till
o genom s. k. a-omljud (se Omljud). Då emellertid
dylikt omljud vanligtvis inträdde endast i en eller
annan form af ett ord, hafva de flesta germanska
ord fått dubbelformer: en med u och en med o (å),
t. ex. Sv. full, T. voll; D. buk, Sv. bock; Sv. buren
och välboren, hug och håg, bud och uppbåd m. m. Det o
(sedan ofta förlangdt), som på sådant sätt uppkommit,
uttalas i Sv. vanligen som å; endast före rd, rn
(och ofta rt) har det »slutet» o-ljud, t. ex. bord,
korn. – Äntligen har Sv. under 1400-talet på egen
hand skaffat sig nya både o- och å-ljud: det förra
af u före rd, rt, t. ex. smorde, kjortel för äldre
smurdhe, kiurtil, det senare af a, så snart det i
fornsvenskan var långt eller stod före ld, ng, rd (och
rt med följande vokal), t. ex. år, hålla, lång, gård,
vårta i st. f. 1300-talets ar, halda, langer, gardher,
vårta (jfr T. jahr, halten, lang, garten, warze).
Lll. Ad. N-n.
I logiken betecknar O ett partikulärt negativt
omdöme, t. ex. några foglar äro icke vackra. – På
äldre franska mynt betecknar denna bokstaf Riom, på
österrikiska mynt Oravicza och på nord-amerikanska New
Orleans. – O är den officiella förkortningen för Ohio,
Or. för Oregon (stater i Nord-Amerika) och Ont. för
Ontario. Dessutom förekommer O eller o ensamt eller
som begynnelsebokstaf i många andra förkortningar.
1. Romerska och latinska taltecken, inskrifter m. m.
O = 11; O’ l. O = 11,000.
O = officium, omnis, optimus, opus.
O. A. (M.) D. Gr. = Omnia ad (majorem) Dei gloriam,
allt till (större) ära för Gud.
ob. = obiit, afled; död.
O. E. B. Q. (på grafstenar) = Ossa ejus bene
quiescant, må hans (hennes) ben hvila i frid.
O. H. S. S. (på grafstenar) = Ossa hic sita sunt,
benen hvila här.
O. M. = optimus maximus, den bäste och högste
(om Jupiter).
Op. (plur. Opp.) = opus (plur. opera), verk.
O. P. N. = ora pro nobis!, bed för oss!
opp. = oppositum, motsatt.
O. S. B. = ordinis Sancti Benedicti af den
hel. Benedikts orden.
O. V. = optimus vir, en utmärkt man.
2. Kemiska tecken.
O = oxygenium, syre (se d. o.).
Ol = oleum, olja.
Os = osmium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
