- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
65-66

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Obadja ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

obligation. Dock sker detta egentligen blott om sådana i
den offentliga rörelsen förekommande förskrifningar,
som äro utfärdade af stater, kommuner samt större
kredit- eller industribolag.

Obligationshandel. Se Värdepapper.

Obligationsrätt. Se Förmögenhet 2.

Obligatorisk (se Obligera), som eger förbindande
kraft; ovilkorligt föreskrifven, som man icke får
undandraga sig, tvångs-, icke valfri (om skolgång
och skolämnen); ensamt laggild. Motsats: fakultativ.

Obligera (-sjera, af Lat. obligare, egentl. binda),
förbinda, förpligta; bevisa tjenst eller vänlighet;
göra förbunden, sätta i tacksamhetsskuld. – Obligerad
[-sjerad], förbunden. – Obligeant [-sja’ngt],
förbindlig, tjenstvillig. – Obligeance [-sja’ngs],
tjenstvillighet; artighetstjenst.

Obligo, Ital., handelst., ansvar, förbindelse. Ordet
användes i synnerhet i uttrycket utan obligo,
särskildt vid vexelöfverlåtelser. En vexelöfverlåtare
kan nämligen genom att vid sitt indossament foga
orden »utan obligo» eller ett deremot svarande
uttryck fritaga sig från det ansvar för vexelns
godkännande och betalning, hvari han annars enligt
vexelrätt skulle häfta till senare innehafvare af
vexeln. B. H. D.

Oblik (af Lat. obliquus, sned, indirekt). 1. Gramm.,
benämning på hvar och en af deklinationens kasus med
undantag af nominativen och vokativen, som kallas
(på Lat.) casus recti. Benämningen har utgått från
den föreställningen att nominativen var liksom
ett i marken lodrätt stående stift (casus rectus),
genom hvars nedböjande (declinatio) de öfriga kasus
(casus obliqui) uppstodo. – Med oblikt tal (oblik
l. indirekt anföring eller framställning),
Lat. oratio obliqua l. indirecta, menar man det sätt
att framställa en persons tanke eller yttrande,
att man ej anför hans egna ord, utan endast
i berättelseform innehållet af dem. Den, hvars
framställning refereras, uttryckes med 3:dje
personen, och hela den följande framställningen
är (i synnerhet i de gamla språken) grammatiskt
underordnad ett verb, som betyder »säga» o. d.
Motsatsen härtill kallas direkt anföring (oratio
recta
). Se under Direkt. –
2. Krigsv., vid svenska kavalleriet benämning på
hvarje rörelse eller formering, vid hvars utförande
afdelningarna utsvänga i 45 graders vinkel mot
den förra fronten. Sålunda talar man om linie
eller kolonn med oblikt svängda sqvadroner eller
troppar samt om oblik uppmarsch från en kolonn.
Den sistnämnda tillgår på det sätt, att den
främsta afdelningen utför en 45 graders svängning
åt den sida, ditåt uppmarschen skall ske, hvaremot
öfriga afdelningar undan för undan svänga
lika mycket åt motsatt sida och derefter genom 90
graders svängning gå upp på föregående afdelnings
yttre flygel. 1. K. F. J.         2. C. O. N.

Obliquus. Se Oblik 1.

Obliteration (af Lat. obliterare, utplåna), anat.,
utplånande, t. ex. af kanalen i ett kärl eller annan
hålighet genom tilltäppning, väggars sammanväxning
o. dyl. F. B.

Oblomov [ablåmåf]. Se Gontjarov.

Oboe (fordom hoboe, hoboja, af Fr. hautbois,
»högt trä», i motsats till fagotten, basson, »bas»),
ett troligen i Frankrike uppfunnet blåsinstrument,
som i sin nuvarande gestalt är omkr. 200 år
gammalt. Dess föregångare är den uråldriga,
öfverallt under olika former inhemska »skalmejan»,
hvarur oboen utvecklat sig på samma sätt, som
fagotten ur »bombarden», genom att den munstyckets
rörblad omgifvande kitteln aflägsnades och den
spelande tog sjelfva dessa blad i munnen, då ett
mera uttrycksfullt spel möjliggjordes. Munstycket
utgöres nämligen, liksom på fagotten, af tvänne
vibrerande blad (tungor), fastbundna nedtill omkring
en mässingscylinder. Instrumentet, som är af hårdt
träslag, har småningom undergått många förbättringar
i mensur och klaffar, hvilka senare i början voro
blott 2 och först 1727 af Gerhard Hoffmann ökades
till 4 samt f. n. äro ända till 14. Omfånget
är b–a3, dock användas sällan de lägsta och de
högsta tonerna. Instrumentet står i C och noteras i
violinklav. Tonen är något nasal, men mera märgfull än
flöjtens och mindre sinlig än klarinettens. I operor
och programsymfonier plägar den mest karakterisera
antingen kysk jungfrulighet eller folklig naivitet
eller smärtfull innerlighet. I kyrkomusik har den
ännu företrädet framför klarinetten. I militärmusik
brukades oboen allra tidigast, såsom synes af
benämningen »hautboister» på militärmusikanter (se
under Hautbois). I orkestern behåller den ännu sitt
gamla prerogativ att angifva tonen, hvarefter öfriga
instrument stämmas, en funktion, som lämpligare
borde tilldelas klarinetten. – Bland virtuoser på
oboe må nämnas Sallantin, Lebrun, Garnier, Barth,
Sellner och Barret. Skolor och etydverk hafva
skrifrits af desse äfvensom af Ferling, Rietz, Stein
och Klughardt. Konserter eller ensembler med oboe
finnas af Händel, Bach, Haydn, Mozart, Beethoven,
Hummel, Kalliwoda, Kreutzer och Schumann. – Afarter af
oboe äro: 1) Altoboe, vanligen kallad engelskt horn
(se d. o.). 2) Oboe da caccia, en tidigare form af
engelskt horn, böjd som en skära och öfverdragen
med läder. 3) Oboe d’amore (Fr. hautbois d’amour),
nu föråldrad, men ofta använd af Seb. Bach och äfven
hos oss vanlig ännu på Bellmans tid (»Jergen med
sitt oboe d’amour»). Detta instrument stod en liten
ters djupare än den vanliga oboen och hade ej, såsom
denna, vidöppen ljudtratt, utan kulformig, med trång
öppning, hvarigenom klangen blef starkt dämpad. –
Oboe kallas äfven en 8 fots tungstämma i orgeln,
till formen liknande förstnämnda instrument. Den
är en s. k. »half stämma», d. v. s. gäller blott
klaviaturens öfre hälft, och motsvaras i den nedre
af »fagott». A. L.

Obok, fransk hamnplats på norra sidan af
Tadsjura-viken i östra Afrika, midt emot Aden, köptes
1862 af fransmännen, öfvergafs snart, men besattes å
nyo 1884. Hela det af fransmännen ockuperade området
uppgifves till 6,000 qvkm. med 22,000 innev.

Obol (Grek. obolos), forngrekiskt mynt, hvars värde,
beräknadt efter den i Athen efter Solons tid gällande
myntfoten, närmast motsvarade 11 2/3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free