- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
83-84

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ocker, jur., polit. ekon.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af en viss afkomst af en fastighet, hvilka
fullständigt blefvo egentliga försträckningar, då
säljaren å ena sidan utbetingade sig rätt att inlösa
räntan och å andra sidan iklädde sig förpliktelse att
med hela sin förmögenhet stå i ansvar för kapitalets
(köpesummans) återbetalning. – Äfven det lagliga
räntemaximet visade sig medföra mycket skadliga
verkningar. Detta hade sin grund deri att det ligger
i sakens natur, att räntan för försträckningar
under olika förutsättningar måste vara af mycket
olika storlek. Icke blott förhållandena i afseende
å tillgång på och efterfrågan efter lånekapital
kunna under olika tider och i olika delar af ett
land vara så olika, att de fullt naturligt betinga
stora olikheter med hänsyn till räntefoten; utan
dertill kommer, att i räntan för försträckning ingår
en beståndsdel, som i vissa fall närmar sig noll, i
andra fall sväller ut till belopp, mångfaldigt större
än räntans öfriga del, nämligen den s. k. riskpremien,
eller den del af räntan, som afser att försäkra
långifvaren mot faran att till följd af låntagarens
insolvens förlora det utlånta kapitalet. Många sådana
med större eller mindre risk förenade försträckningar
äro fullt berättigade och af stort gagn och detta
såväl inom konsumtions- som produktionskrediten. I
detta hänseende är nog att erinra om dels att mången,
som befinner sig i tillfällig förlägenhet eller
nöd och ej är i stånd att ställa fullgod säkerhet,
är vida bättre hjelpt med att kunna erhålla lån, må
vara mot hög ränta, än att, tack vare det lagliga
räntemaximet, vara utestängd från möjligheten att
erhålla lån, dels att flere bland de vigtigaste
uppfinningar och nya företag inom näringslifvet vid
sitt första utförande erbjudit så ringa utsigter
till framgång, att ingen kapitalist skulle varit
benägen att försträcka de för dessa uppfinningars
och företags utförande erforderliga kapital, om icke
den stora risken uppvägts af utsigten att erhålla hög
ränta. För såvidt lagstiftningen angående räntemaximet
efterlefdes, led den sålunda af det felet att,
alldenstund räntemaximet, för att öfver hufvud taget
blifva af betydelse såsom medel att bekämpa ockret,
måste sättas jämförelsevis lågt, detsamma förhindrade
en mängd gagneliga lånetransaktioner. I verkligheten
har visserligen berörda lagstiftning icke visat sig
i stånd att i någon större grad förhindra lån mot
hög ränta. T. o. m. regeringarna sjelfva hafva
ofta sett sig tvungna att vid upptagande af lån
öfverskrida det för försträckningar mellan enskilda
stadgade räntemaximet. Men detta förhållande har varit
förenadt med andra olägenheter af mycket betänklig
art. De, som utlemna lån mot högre ränta än den i lag
tillåtna, utsätta sig nämligen alltid för faran af
förmögenhetsförlust och straff. För denna risk vilja
hederliga kapitalister icke utsätta sig. En följd
häraf blifver, att sådana lånebehöfvande, hvilka icke
kunna erbjuda en säkerhet, som motsvarar räntemaximet,
blifva hänvisade till mindre samvetsgranna långifvare,
hvadan sålunda berörda lagstiftning vidgar området för
ockrarnas verksamhetsområde. En annan följd blifver,
att dessa ockrare finna sig
af nyss omnämnda, med utlåning mot hög ränta förenade
fara af förmögenhetsförlust och straff föranledda
att fordra en ännu högre ränta för att derigenom
förskaffa sig ersättning för berörda risk. Dessa och
andra skäl mot det lagliga räntemaximet framhöllos
af Bentham i hans bekanta arbete »Defence of usury»
(1787), sedan redan före honom Turgot uppträdt i
samma riktning. Det dröjde dock öfver ett halft
århundrade, innan detta nya uppfattningssätt fick
varaktigt insteg i lagstiftningen. Visserligen
hade Österrike 1787 upphäft straffpåföljderna mot
ocker och Frankrike 1793 afskaffat räntemaximet,
men dessa nyheter afskaffades inom kort, i Österrike
1803 och i Frankrike 1807. England var det första
land, som definitivt genomförde räntans frihet,
i det räntemaximet år 1854 upphäfdes med undantag
för pantlånerörelse. Under de följande femton åren
afskaffades detsamma i öfriga land helt och hållet
eller delvis. I Danmark afskaffades räntemaximet
1855 med undantag för lån mot säkerhet af fast
egendom. Norge upphäfde 1857 och Sverige 1864
räntemaximet, dock endast för lån på kortare
tid och utan säkerhet af fast egendom. Frankrike
deremot bibehöll räntemaximet; först 1886 afskaffades
detsamma för affärslån. I de flesta land afskaffades
äfven straffbestämmelserna mot ocker i samma mån,
som räntan frigafs. – Räntans frigifvande och
afskaffandet af straff för ocker ledde icke, såsom
förespråkarna af dessa åtgärder förespått, till
ockrets försvinnande. Tvärtom har man under de sista
decennierna kunnat konstatera t. o. m. en tillväxt
deraf i vissa land, såsom i Tyskland och framförallt i
Österrike-Ungern. I dessa land är det i främsta rummet
små jordbrukare, handtverkare och lägre tjenstemän,
som blifva ockrarnas offer. Denna erfarenhet gjorde
det tydligt, att lagstiftningen måste ingripa för
att stäfja ockret. Att det dervid icke går för sig
att återupplifva den gamla ockerlagstiftningen,
utan att den nya lagstiftningen måste byggas på en
riktigare och djupare uppfattning af ockrets natur,
derom herskar ringa meningsskiljaktighet. Ett första
försök har gjorts af Tyskland, som 1880 införde
straffbestämmelser mot ocker. Till ocker gör sig,
enligt denna lagstiftning, hvar och en skyldig,
som begagnar sig af en annans nödställda belägenhet,
lättsinne eller oerfarenhet till att för ett lån eller
för uppskof med en penningefordrans betalning åt sig
eller tredje person utbetinga eller låta prestera
en ersättning, som till den grad öfverstiger den
gängse räntefoten, att densamma med hänsyn till
förhållandena i hvarje särskildt fall står i ett
påfallande missförhållande till hvad långifvaren
presterat. Tysklands exempel har vunnit efterföljd i
några andra land, t. ex. Österrike (1881), Ungern
(1883), några kantoner i Schweiz. – Den tyska
lagstiftningens karakteristik af ocker är i det
hela träffande. Att densamma är så obestämd, att den
skulle kunna gifva anledning till såväl en för sträng
som en för slapp tillämpning, är visserligen sant,
men detta torde vara omöjligt att afhjelpa, enär inga
tillförlitliga yttre kriterier på ocker finnas. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free