- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
93-94

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oddrun, Nord. mytol., en af de till Völsungarnas sagokrets hörande personerna - Ode, sång; skaldestycke - Odeion, »sångsal», kallades hos forntidens greker en åt musikaliska prestationer egnad offentlig byggnad - Odel, Anders - Odelberg, Axel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Oddruns gråt, uti hvilken hon
klagar öfver sitt olyckliga öde.
Th. W.

Ode (Lat. ode, Grek. ode, sammandr. af aoide), sång;
skaldestycke ämnadt att utföras i sång; qväde, lyrisk
dikt. Inom den moderna skaldekonsten brukar man gifva
detta namn hufvudsakligen åt sådana på orimmad vers
författade skaldestycken, hvilka genom sin metriska
form gifva sig tillkänna såsom efterbildningar
efter grekiska eller romerska mönster. Jfr Lyrik.
A. M. A.

Odeion (Grek., Lat. odeum, af Grek. ode, sång),
»sångsal», kallades hos forntidens greker en åt
musikaliska prestationer egnad offentlig byggnad. De
antika odeerna voro, ehuru i mindre skala, inrättade
på samma sätt som teatrarna, med en upphöjd scen
för de exeqverande konstnärerna, en orchestra för
kören och halfcirkelformiga, koncentriskt uppstigande
bänkrader för åhörarna. De voro derjämte försedda
med tak. Det första odeion uppbyggdes i Athen af
Perikles, och till dess takresning skola hafva
begagnats master från eröfrade persiska skepp. I
storlek och prakt öfverträffades det vida af det
berömda odeion, som Herodes Atticus lät uppföra
på sydvestra sluttningen af Akropolis till minne
af sin år 160 e. Kr. aflidna gemål Regilla, och
hvaraf betydande ruiner ännu qvarstå. Mer eller
mindre praktfulla byggnader af detta slag funnos
i många andra grekiska städer äfvensom i Rom. –
Odeum benämndes stundom den i medeltidens kyrkor
vanligen öfver korskranket anbragta läktare, hvarifrån
kyrkosången utfördes. I de moderna språken plägar
ordet (äfven under den grekiska formen odeon) användas
som benämning på vissa koncertlokaler och teatrar.
A. M. A.

Odel, Anders, vitter författare, f. i Hångsdala
prestgård, Vestergötland, 1718 (fadern hette
Odhelius), blef student i Upsala 1738. Hans
förstlingsqyäde, Hjeltarnes samtal med . . . majoren
. . . Malcom Sinclair
(»Sinclairsvisan»), diktadt
1739 under psevdonymen CelAdOn (O:s vanliga
författarenamn), utgafs sannolikt först 1741 och
vann då en popularitet, som kanske varit större än
någon annan svensk dikts. Redan s. å. författade
han en ny dikt, Det lystra och belefvada Stockholm,
i hvilken han beskrifver hufvudstaden och delvis
satiriserar den smak dess innevånare röjde för
allt utländskt. Ännu ett tredje arbete från ungefär
samma tid är De makalösa, högstsaliga konungarnas,
konung Gustav Adolphs och konung Carl den tolftes
rop ifrån de dödas rike til hieltinnan Svea
(1741),
hvilken dikt i flere afseenden tål en jämförelse med
»Sinclairsvisan». Med dessa tre arbeten är O:s första
författareskede afslutadt (en honom tillskrifven
berättelse »Hjalmars dröm och resa til Walhall»,
1741, är af A. Hesselius). Om de närmast följande
åren af hans lif känner man intet. Han reste 1748
utomlands för att studera sidentillverkningen
samt återkom 1751 och blef då appretör under
manufakturkontoret. 1757 utnämndes han till
direktör i hall- och manufaktur-rätten. O. var, från
början af deras tillvaro, talman i Frimurareordens
Stockholmsloger och föredrog i denna egenskap några
tal, hvilka
han utgaf 1768, och bland hvilka Sagan om grötfatet
(1753, flere uppl.) är det mest lyckade, ehuru till
anläggningen en efterbildning af Dalins bekanta
»Sagan om hästen». – Med den 1761 utgifna Sagan
om Mercurius och Vulcanus
vidtager O:s andra
författareskede, som hufvudsakligen rör sig på
partipolitikens område och endast i början brukar
den vittra formen såsom omklädnad. Han utgaf de
följande åren Plato om Sverige (1764) och Sagan
om lagen och friheten, Hjalmar och folket
(1766),
i hvilken senare han allegoriskt afhandlar de olika
regeringssätten och sedan tämligen naket berättar hela
svenska historien i sammandrag. Det var naturligt,
att 1765 års mössriksdag skulle söka hämd äfven
på O., som var en af hattpartiets talangfullaste
skriftställare. Han miste då sin lön såsom direktör
i siden-appreteringsverket, men återbekom den samt
ersättning för den förlorade 1769, då han äfven
för sig och sina efterkommande erhöll som gåfva det
af allmänna medel bekostade appreteringshuset och
verket. Den frihet tryckpressen vunnit 1765 begagnade
O. under de följande åren flitigt. Bland de icke
få i hattpartiets anda författade skrifter, som han
utgaf, må såsom de vigtigaste nämnas Den rätta och
sanna ähran hos et folk och samhälle
(1767), Den
nya Svenska Argus
(1767–68), Echo och återskall på
Uplysningen för svenska folket
(1769), Den svenska
Socrat
(s. å.), Den svenske Plato til den svenska
Diogenes
(s. å.) och Myssan (s. å.). I den häftiga
partiliteratur, som närmast föregick revolutionen
1772, tog han, så vidt man känner, ingen del. Han
öfverlefde emellertid ej länge denna tilldragelse. Han
afled nämligen d. 16 Sept. 1773 i Stockholm. –
O:s namnkunnighet hos efterverlden grundar sig
uteslutande på »Sinclairsvisan» (»Sist när på ljuflig
blomsterplan Jag mina lam utförde» etc.). Och denna
vittra bragd af en tjugoettåring tillhör också de
märkligaste inom den svenska literaturen. Den gaf
luft åt stämningen hos ett helt folk: det länge
kufvade hatet mot Ryssland, minnet af de ärorika
bragderna under Karl XII, hoppet om en ny tid af
segrar och storstatsvälde. Genom sammansmältningen
af herdedikt, episk skildring och lyrisk prakt samt
med en omtyckt och behaglig melodi, var den äfven
till det yttre synnerligen egnad att slå an, och
sjelfva utförligheten i målningarna, hvilken synes vår
tid ett fel, var snarare en förtjenst i förfädrens
ögon. Dikten bidrog utan tvifvel att underhålla den
anda af nationel fåfänga och bålstora förhoppningar,
som framträdde i 1741 års krigsförklaring, och den
har således på visst sätt ingripit i svenska folkets
historia. I allt torde den vara upplagd i närmare 100
upplagor såsom skillingstryck. – O:s efterlemnade
handskrifter förvaras å k. biblioteket. Han var
äfven boksamlare och öfvade målning med ingalunda
vanlig skicklighet. Jfr I. Fehr: »Anders Odel»
(1880). -rn.

Odelberg, Axel, jordbrukare, kommunalman,
född i Stockholm d. 25 Nov. 1805, tjenstgjorde,
efter studier i Upsala (1822–26), en kort tid
i Justitiestatsexpeditioncn och Svea hofrätt, men
egnade sig snart åt vården af sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free