- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
95-96

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odelberg, Axel - Odelmark, Frans Vilhelm - Odels halfva uppbördsel, kamer., en i Bohus län förekommande, från Norge ärfd grundskattetitel under mantalsräntan - Odelsrätt. 1. Eganderätt, i motsats till faktisk besittning - Odelsrätt. 2. (N. odelsret), en egendomlig institution i den norska lagstiftningen - Odelstierna, Erik - Odelstinget. Se Norge, sp. 1362 - Oden (Isl. Oðinn, Fornhögt. Wodan, Wuotan), Nord. mytol., var den forngermanska gudaverldens öfverhufvud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fäderneärfda egendom Enskede, i Brännkyrka socken
invid Stockholm, hvilken gård han uppdref till en
mönsterfarm (se Enskede). Han blef 1837 ledamot och
1871 hedersledamot af Landtbruksakademien, erhöll 1864
Stockholms läns hushållningssällskaps guldmedalj och
valdes 1868 till samma sällskaps ordförande. I flere
allmänna verk och inrättningar var han verksam såsom
styrelseledamot. Han var 1863–80 ledamot af Stockholms
läns landsting samt fungerade 1878–80 såsom tingets
vice ordförande. Alltsedan nya riksdagsordningen
begynte tillämpas (1867) och till sin död (1884)
satt O. såsom ett af sitt läns ombud i riksdagens
Första kammare. Vid 1871 års lagtima riksdag invaldes
han i statsutskottet och vid alla de följande
riksdagarna i konstitutionsutskottet. Med stor ifver
förordade han öfvergång till ett protektionistiskt
statshushållningssystem. Död i Stockholm d. 14
Jan. 1884.

Odelmark, Frans Vilhelm, arkitekturmålare, f. 1849,
har studerat dels vid konstakademien i Stockholm, dels
i Düsseldorf samt företagit resor i Tyskland, Italien
och Spanien. Många oljetaflor och akvareller af honom
hafva varit utställda. Nationalmuseum eger Det inre
af S:t Lorenzkyrkan i Nürnberg
(1878). O. blef 1885
agré af svenska konstakademien. -rn.

Odels halfva uppbördsel, kamer., en i Bohus län
förekommande, från Norge ärfd grundskattetitel
under mantalsräntan (se d. o.), hvilken skatt
utgjorts med 3 mark för hvarje lispund smör
eller tunna malt landskyld (se d. o.), som odels-
eller skattemannen egde i ett skattehemman. Denna
skatt uttogs af kronan i det fall att hemmanet
upplåtits till bruk af landbo (arrendator).
Kbg.

Odelsrätt. 1. Eganderätt, i motsats till faktisk
besittning. – 2. (N. odelsret), en egendomlig
institutton i den norska lagstiftningen och får
enligt Grundlagens 107 § icke upphäfvas. Odelsrätten
bestämmer, att all jord på landet (icke i städerna),
som i minst 20 år egts af en och samma person eller af
hans förfäder, kan af slägtens medlemmar (i närmare
bestämd ordning) inlösas efter taxeringsvärde, ehuru
den öfvergått i annans ego, blott sådant sker inom
de närmaste tre åren. Den, som sålunda begagnat
sin odelsrätt, är emellertid skyldig att bruka
jorden i tre år vid risk att den annars öfvergår
till den nye egaren. Den laga formen för ett sådant
återbördande benämnes odelssögs-maal, hvari det
gäller att ytterst noga bevaka alla detaljer, enär
det minsta processuella formfel kan medföra förlust
af odelsrätten. Utan hänsyn till huruvida egendomarna
verkligen äro odelsjord, har man i allmänhet betecknat
de norske gårdsbrukarna såsom odelsbönder, hvilket
ledt till många öfverdrifter och saknar historiskt
stöd. Jfr Bördsrätt. Y. N.

Odelstierna, Erik, bergsvetonskapsman, läkare, son
af kyrkoherden, teol. doktorn E. Odhelius, föddes i
Upsala d. 26 Jan. 1661, uppfostrades af sin styffader,
biskop N. Rudbeckius, och blef 1676 student i Upsala,
der han vinnlade sig i synnerhet om bergsvetenskap
och medicin. Hans disputation De magnetismis rerum
(1683) var till försvaret utomordentligt
lyckad och omtalades länge vid lärdomssätet.
1683 anträdde han en resa genom Danmark,
Tyskland, Frankrike, England och Holland, studerade
derunder apoteksvetenskap och bergväsende samt blef
med. doktor i Reims 1687. Genast vid hemkomsten
blef han bergmästare i Nya Kopparbergs och
Hellefors bergslag, företog 1690 med k. understöd
en ny, tvåårig resa, egnad uteslutande åt besök vid
bergverken i flere af Europas land, och afgaf vid
återkomsten en mycket sakrik berättelse om sin färd.
1695 blef han assessor i Bergskollegium och adlades
1698. Han afled i Stockholm d. 12 Okt. 1704.
-rn.

Odelstinget. Se Norge, sp. 1362.

Oden (Isl. Oðinn, Fornhögt. Wodan, Wuotan), Nord. mytol.,
var den forngermanska gudaverldens öfverhufvud,
gudars och menniskors fader, frambringaren och
ledaren af allt högre, andligt lif. Om hans
härkomst berättar eddan, att när kon Ödhumla, den
närande kraftens sinnebild, slickade salta isblock,
öfvergingo dessa till organiskt lif, så att derur
framstod en man vid namn Bure. Hans son Börr
hade med jättedottern Bestla sönerna Oden, Vilje
och Ve (Vi). Denna trilogi, inom hvilken O. intager
främsta rummet, representerar den skapande, ordnande
och lifgifvande principen i verlden. Först hos
dessa gudamakter har det andliga lifvet utvecklat
sig till aktualitet. O. och hans bröder danade
den synliga verlden af den personifierade kaos-jätten
Ymer (se denne), och asagudarnas slägte framlefde i
tidens början ett lyckligt lif på Idavallen, ända
till dess nornorna, ödets gudinnor, ankommo
från jätteverlden och meddelade dem kunskap om den
kommande verldsutvecklingens strider och om den fara,
som hotade från jätteslägtet, Ymers afkomlingar. Från
den stunden är de nordiske gudarnas och i synnerhet
O:s lif en oaflåtlig kamp mot de onda makterna.
Dvärgar, älf ver och menniskor skapas då och blifva
åsernas bundsförvandter i striden. Likasom vid
verldens skapelse, uppträder äfven vid menniskans
tillkomst det lifgifvande gudomsväsendet i en
treenig gestalt, hvars hypostaser kallas Oden,
Höne
och Lodur. Äfven här är dock O. att anse
såsom den högste och egentlige upphofsmannen.
Såsom den främste och högste af gudarna är han
urkällan till allt högre lif. Han är den allt
genomträngande anden samt gudars och menniskors fader.
Hvarje högre insigt och idrott, tapperhet, visdom,
diktkonst, siareförmåga, vältalighet – allt
utgår från honom, liksom han äfven förlänar alla
andra goda gåfvor, såsom seger, rikedom, medvind,
dyrbara vapen och smycken o. s. v. Intet område
inom naturens, menniskans eller gudarnas verld
är för O. främmande. Han är i ordets egentliga
mening en universalgud och således icke i likhet
med de öfrige gudarna inskränkt till herraväldet öfver
några vissa företeelser på natur- eller andelifvets
olika områden. Denna mångsidighet i O:s väsende
antydes ock genom de många namn, som i de mytiska
urkunderna tilläggas honom, och hvilka beteckna
honom såsom himmelens, solens, stridens, runornas,
skaldskapens gud o. s. v. eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free