- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
97-98

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oden (Isl. Oðinn, Fornhögt. Wodan, Wuotan), Nord. mytol., var den forngermanska gudaverldens öfverhufvud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ock syfta på hans yttre gestalt, hans vandringar
bland menniskor, besök hos jättar eller andra
tilldragelser i gudens lif. De företrädesvis vigtiga
sidorna af gudafaderns ursprungliga verksamhet hiar
myten sedermera med sin benägenhet för polyteism
tilldelat särskilda gudar, hvilka då sägas vara
O:s söner. Dessa framträda naturligtvis med en mera
lefvande och begränsad individualisering än O. med
sitt allsidiga väsende kan göra, och måhända är
detta äfven orsaken till att Tor, Frö och andra af
gudakretsen mångenstädes synas hafva varit i högre
grad firade i den religiösa kulten än gudafadern
sjelf.

Såsom luftens gud rider O. högt i himmelens sky
på sin åttafotade häst, Slepne (Isl. Sleipnir),
vanligen med ett talrikt följe. Den framrusande skaran
kallas O:s jagt eller O:s här, och många sägner
om dess framfart finnas ännu både i Skandinavien
och i Tyskland. Stundom föreställde man sig honom
åkande öfver himlahvalfvet. Hans vagn var då den
stjernbild, som vi nu kalla karlavagnen, hvilken
äfven kallats och ännu i vissa trakter benämnes
O:s vagn. Hans gamla namn Nikar och Farmaty angifva
honom såsom en sjöfartens beskyddare och handelns
befordrare. Såsom innehafvare af ringen Dröpne och
hafvande dvärgarna i sin tjenst, är han rikedomens
gud. Han är ock himmelens gud, och solen är hans öga,
som uppfångar allt hvad som tilldrager sig i den
skapade verlden. O. hade således endast ett öga. En
senare mytbildning förklarar hans enögdhet derigenom
att han fick pantsätta sitt ena öga för att få dricka
ur jätten Mimes vishetsbrunn. O:s i brunnen pantsatta
öga är den i hafvet nedgångna solen. O. nöjer sig
såsom solgud ej blott med att inhemta hvad som sker
i himmelen och på jorden, utan nedtränger äfven i
hafvets djup och blickar ned i verldens mest fördolda
gömslen, der urtidens visdom finnes förvarad hos
jätten Mime, som liksom andra jättar tillhörde en
verldsperiod, äldre än åsernas egen. För att komma
i besittning af denna urgamla jättevisdom vågar
O. allt. Han vet, att jättarna äro och skola blifva
hans farligaste fiender, och att det en gång skall
komma till en afgörande strid mellan gudar och jättar,
goda och onda makter. För att blifva segrare i denna
strid eller åtminstone förhindra kampen så länge,
som ske kan, söker O. både att skaffa sig så många
bundsförvandter som möjligt och att förvärfva sig en
insigt, som är öfverlägsen motståndarnas. Han samlar
derför till sig i sin sal Valhall tappra hjeltar, som
fallit på slagfältet, och under sina dristiga besök på
jättarnas område söker han att hos de visaste bland
dessa (t. ex. Vafthrudne) utforska sina fienders
stridskrafter. Såsom det andliga lifvets främjare
var O. äfven den, som gjorde gudar och menniskor
delaktiga af diktens goda gåfva. Det var han,
som genom list och fintlighet banade sig väg till
det rum, der skaldemjöden afundsamt blifvit gömd af
jättarna (se Gunnlad), och gjorde den tillgänglig i
verlden. Det var äfven O., som fann runorna, hvilkas
kännedom enligt de gamle ej blott innebar fullständig
insigt i tingens natur, utan
äfven en fullkomlig makt öfver tingen. Myten
berättar, att O. förvärfvade sig runkunskapen
derigenom att han hängde nio nätter på verldsträdet
Yggdrasel, genomborrad med spjut, sjelf offrad åt sig
sjelf, utan bröd eller dryck, hvilket betecknar, att
anden icke utan den hårdaste kamp och sjelfuppoffring
kan tillkämpa sig kunskapens klarhet och herraväldet
öfver naturen. De runor eller, såsom de äfven kallas,
hugrunor, hvilka O. fann och tydde, äro af många
särskilda slag, såsom segerrunor, dryckesrunor,
frälsningsrunor, tingsrunor o. s. v., och hela
runkunskapen har ett företrädesvis praktiskt syfte.

Framförallt är dock O. en stridens gud. Han är det
både af böjelse och af nödvändighet, ty ingen inser så
klart som han, att den nuvarande verldsordningen kan
ega bestånd, endast om det lyckas gudarna att hämma de
onda makternas anslag. Den första striden i verlden
omtalas af myten såsom föranledd af guldtörst och
girighet. Då slungade O. sitt spjut ut öfver verlden,
som alltsedan varit ett stridsfält. U. undervisar
sina skyddslingar i krigets konst, lär dem nya sätt
att fylka hären eller att ordna skeppen i sjöslag. Han
bestämmer stridens utgång och kallar kämparna till sig
i Valhall. Men liksom han bestämmer krigets vexlingar,
har han äfven freden i sitt våld samt hägnar den
lagbundna och rättsliga samhällsordningen. Man
anropade honom sålunda vid afslutande af fred eller
ingående af förbund, och han vakade öfver edernas
och lagarnas helgd.

Till utseendet tänktes han oftast i gestalten af en
gammal man med grått skägg, klädd i en blå mantel,
enögd, men döljande lytet med en bred och sid
hatt. Sådan vandrar han ofta omkring bland jordens
barn. Mera majestätisk är han i sin himmelska glans,
då han sitter på sin tron. Två korpar, Hugen och Munen
(tanken och trånaden), sitta på hans skuldror; två
ulfvar, Gere och Freke, hvila vid hans fötter. När
han drager till strid, rider han på sin åttafotade
gångare samt är klädd i gullhjelm och fager brynja. Om
armen har han den gyllene ringen Dröpne och i handen
spjutet Gungne. Vid Ragnarök drager han i spetsen
för gudarna ut på Vigridsslätten till strid med de
onda varelserna. Han kämpar der med Fenresulfven, men
uppslukas af denne. Vidar, O:s son, hämnas omedelbart
fadern och dödar ulfven.

O. har en boning, som heter Vålaskälf, med högsätet
Lidskälf, hvarifrån han kan blicka ut öfver all
verlden och se hvad som händer. En annan honom
tillhörig boning är Gladshem (se Himlaboningar). –
Uti Odenskulten offrades enligt många vittnesbörd
icke blott djur, utan äfven menniskor, oftast
krigsfångar och trälar. O:s namn ställes af de flesta
uttolkare i etymologiskt samband med verbet vaða
(pret. ) = Lat. vadere, Fornnord. adj. oðr =
Lat. vehemens, furiosus, och äfven med subst. oðr =
Lat. mens, animus. Namnet synes beteckna honom såsom
den häftigt framgående, den allt genomträngande. –
Såsom himmelens gud var O. förmäld med jordgudinnan,
hvilken i de gamla urkunderna omtalas under de
tre namnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free