- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
117-118

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odödlighet. Menniskans odödlighet är den egenskapen hos henne, att någon sida af hennes väsende, oberoende af hennes lekamliga död, i all evighet fortfar att vara till - Odört ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uttryckt detta, deltaga i dennes tänkande och
viljande. Hon gör det trognare i samma mån, som
det hon tänker är sant och det hon vill är godt,
i samma mån, som båda utgöra det väsentliga i
menniskolifvet. I den mån hon gör detta, tänker och
vill hon äfven det odödliga och eger då odödlighet
i sannare mening än den, hvars tanke och vilja
riktats på det oväsentliga och förgängliga. Den
förra räddar undan förgängelsen det väsentliga
i sitt lifsinnehåll. Den senare kan ej göra
detta; hennes tankar och hennes vilja dö med
henne. Endast en teistisk verldsåsigt kan med
bibehållen konseqvens tillerkänna menniskan en
personligt individuel odödlighet. Förutsättningen
härför är naturligtvis att man lyckats visa, att
menniskans individuella personlighet utgör hennes
väsende, något som i sin ordning förutsätter, att
man tillägger den individuella personligheten öfver
hufvud en absolut betydelse. Till uppvisandet af det
förra syfta ytterst de vanliga s. k. »bevisen för
själens odödlighet». Flere sådana hafva framstälts. 1)
Det ontologiska beviset sluter från
menniskosjälens andlighet till hennes oförstörbarhet och
odödlighet. 2) Det teologiska finner menniskoandens
förintelse oförenlig med Guds vishet och godhet. 3)
Det teleologiska finner denna förintelse oförenlig
med verldens ändamålsenlighet, alldenstund menniskan
eger anlag, som här aldrig utvecklas, mål, som här
aldrig nås, och behof, som här aldrig fyllas –
följaktligen visar sig danad för evigheten. 4)
Samvetsbeviset sluter från vårt medvetande om
en ovilkorlig förpligtelse, som ej låter sig
förklaras ur det timliga lifvets förhållanden,
till vårt medlemskap i ett öfversinligt rike,
till att vi äro evighetsvarelser. 5) Det moraliska
beviset, framstäldt af Kant, utgår från vårt sedliga
medvetandes fordran att dygd och lycksalighet en gång
skola förenas och sluter derifrån, att, alldenstund
ofta ej så sker här i verlden, det är i ett annat lif
dygden skall få sin belöning, lasten sitt straff. –
Alla dessa bevis syfta tydligen tillbaka till den
menskliga personlighetens karakter af att vara
ett väsende i egentlig bemärkelse, ehuru uppvisad
och fattad ur olika synpunkter. Det är denna dess
karakter, som teoretiskt röjer sig i dess andlighet,
praktiskt deri att den är grund till en oafvislig
fordran; det är ock denna, som gör dess förintelse
oförenlig med vare sig Guds egenskaper och verldens
ändamålsenlighet i allmänhet eller särskildt en
sedlig verldsordning. Samtliga de fordringar, som utgå
från vårt personliga lif, skulle nämligen sakna all
betydelse, i fall detta lif vore endast en tillfällig
form hos det opersonliga. Men oförtydbart röjer detta
lif å andra sidan sin odödlighet redan deri att vi äro
medvetna om förgängelsen och ofullkomligheten. Ty
detta medvetande är ingenting annat än den negativa
sidan af vårt medvetande om oforganglighet och
fullkomlighet – om att vi äro evighetsvarelser. Man
har ock derför träffande sagt, att vi i medvetandet
om vår dödlighet ega »försäkringsbrefvet på
vår odödlighet». – En hufvudsaklig svårighet vid
antagandet af den individuella odödligheten har man
trott sig finna deruti att
menniskans andliga lif här i tiden är beroende af de
kroppsliga organ, som i döden förstöras. Härvid är
dock att märka, att detta beroende är endast relativt
och afser endast andens aktualitet här i verlden,
hvadan det ej häller innebär något hinder för vår
personliga fortvaro i andra lifsformer, der anden
är frigjord från detta beroende. Emellertid måste
man dervid göra sig fri från åtskilliga sinliga
föreställningssätt, som förorenat odödlighetsläran
och gjort den orimlig. Ett sådant föreställningssätt
är t. ex. antagandet att anden är ett slags materia,
som genom döden lösslites från kroppen för att
likasom förflyttas till en annan del af verlden. Det
rätta betraktelsesättet är att tänka sig öfvergången
till ett annat lif såsom en inre omdaning af det
menskliga väsendet, en öfvergång till ett högre
utvecklingsstadium, som kräfver upphäfvandet af det
lägre. Döden kan då lämpligen framställas under formen
af ett insomnande, som utgör vilkoret för andens
uppvaknande till en högre form af lif och medvetande.

Inom den menskliga bildningens historia har
odödlighetsmedvetandet aldrig fullständigt
saknats. Det röjer sig hos den råaste vilde lika väl
som hos den mest utvecklade kulturmenniska. Men
det kan framträda med större eller mindre styrka
och under olika former. Mäktigt röjande sig i den
platonska filosofien, har det dock ingenstädes
gjort sig gällande med sådan renhet och styrka som
inom kristendomen, hvilken städse och med större
bestämdhet, än någonsin förr skett, lärt en individuel
odödlighet för menniskan (»uppståndelsen»). Också
har ett starkt odödlighetsmedvetande städse
varit väsentligt för den kristna bildningen.
L. H. Å.

Odört (af Isl. óþr, rasande, galen), Conium
maculatum
L., bot., farmak., en 2-årig, ofta tämligen
högväxt, glatt ört, hvars stjelk är nedtill trind
och upptill fårad samt beströdd med röda eller
brunröda fläckar af vexlande storlek, hvilka
fläckar äfvenledes förekomma å bladskaften. Dessa
äro nedtill å stjelken slidomfattande och bära till
omkretsen triangulära äggrunda bladskifvor, hvilka
äro 2–3 gånger parbladigt delade. Blomställningen
är en dubbel flock (nat. fam. Umbelliferae Juss.,
kl. Pentandria L.). Blomkronorna äro hvita. Frukten
är en dubbel skalfrukt. Det är den torkade örten,
samlad före blomningen, som utgör den officinella
herba conii. Drogen består dock vanligen uteslutande
af bladen och de spädare grentopparna samt har en
äcklig, vidrig, om råtturin erinrande lukt. Smaken
är något sötaktig, men tillika skarp. Odörten tillhör
nästan hela Europa och förekommer i Sverige på åkrar,
torra ställen, grusbackar o. s. v., vanligen nära
gårdar eller städer och på ruiner, somligstädes
mycket ymnig. Det anses otvifvelaktigt, att odörten
var de gamle romarnas Cicuta, och att det var med
denna ört, som den giftdryck var beredd, hvilken
räcktes Sokrates. Odörten omtalas af Dioskorides såsom
växande kring Athen, der densamma ännu i dag allmänt
förekommer. Drogens verkan beror på det i hela växten,
men i synnerhet i fruktskalets innersta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free