- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
129-130

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oestridæ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spanmål odlas; i sin mellersta del är den flerestädes
sammanträngd till vilda klyftor, och dess öfre del
utgrenar sig högt in i snöregionen i ett vidsträckt
område af glacierer. Vid de två hufvudgrenarna ligga
byarna Fend 1. Vent (1,891 m. öfver hafvet) och
Gurgl (1,910 m. öfver hafvet), den senare den högst
belägna ständigt bebodda ort i Europa. I öfre dalen
är boskapsskötsel nästan uteslutande befolkningens
näringskälla.

Oeynhausen [ön-], stad (sedan 1860) samt berömd
bad- och brunnsanstalt (förr kallad Rehme efter en
närliggande by) i preussiska regeringsomr. Minden
(Westfalen), i Werradalen, nära Werras
inflöde i Weser. Källorna, hufvudsakligen 3:
Bitterbrunnen, Bülowbrunnen och Oeynhauser
saltbrunn, innehålla varmt (25–30° C.) saltvatten
(soole), äro rika på klornatrium och användas
både till bad och drickning. Genom att införas
direkt i badkaren behåller vattnet sin rika
kolsyrehalt och användes äfven till gasbad.
F. B.

O. F., förkortn. för Oddfellows (se d. o.).

Ofanto (Lat. Aufidus), flod i södra Italien,
rinner upp i prov. Avellino, bildar gräns mellan
prov. Avellino och Foggia i n. samt Potenza och
Bari i s. samt faller ut i Adriatiska hafvet n. om
staden Barletta. Längd 100 km. Söder om dess nedre
lopp ligger slagfältet vid Cannae.

Ofeegh [ofeg], Johannes Nicolai, biskop, troligen född
i Nerike, nämnes först 1560, då han var anställd
vid en församling i Stockholm. Efter P. Nigers
död befordrades han 1562 till biskop i Vesterås
och gjorde sig i denna egenskap känd genom nit för
god ordning, men kanske nog mycken stränghet mot
det yngre presterskapet, om hvilken en stadga för
kapellaner och klockare af 1570 vittnar. O. afled
1574. Om hans deltagande i den s. k. liqvoristiska
striden se Liqvoriststriden. -rn-

Ofelbarhet (infallibititet) kallas den
ämbets-egenskap hos den romerske påfven, i kraft af
hvilken allt det, som han ex cathedra Petri (»från
Petrus’ stol»), d. v. s. i sin ämbetsutöfning såsom
den kristna kyrkans herde och Kristi ståthållare
på jorden, bestämmer och påbjuder rörande tros-
och sedeläran samt dermed beslägtade kyrkliga
angelägenheter, har gudomlig auktoritet och derför
ovilkorligen bör tros och lydas. Denna högsta
läroauktoritet inom kyrkan (suprema magisterii
potestas
) är en sida af påfvens primat, som
vatikankonciliet 1869–70 i sin konstitution af
d. 18 Juli 1870 fastställde såsom kyrklig dogm
(ofelbarhetsdogmen), hvilket beslut framkallade
stark opposition från flere håll och blef orsaken
till en betydelsefull schism inom kyrkan (se
Gammalkatoliker). Denna dogm afser icke blott
de påfvar, som efter vatikankonciliet uppstiga på
påfvestolen, utan också alla de föregående påfvarna,
en konseqvens, som genom kyrko- och dogmhistoriens
vittnesbörd är ofelbarhetsdogmens kanske svagaste
sida. Deremot är den folkliga uppfattningen af
ofelbarhetsdogmen, nämligen att påfven i allt hvad
han, äfven såsom enskild person, gör och låter skulle
vara ofelbar, grundad på okunnighet eller
missuppfattning. Ty enligt denna dogm är det
blott såsom det apostoliska ämbetets innehafvare
och utöfvare han är ofelbar, icke såsom enskild
person. Ofelbarhetsdogmen inrymmer mycket väl
möjligheten att påfven i sitt enskilda lif kan
vara behäftad med ganska stora fel och brister. –
Dogmen om påfvens ofelbarhet är en konseqvens af
papalsystemet, sådant detta fr. o. m. Gregorius den
store (590–604) började utveckla sig i strid mot
episkopalsystemet. Enligt det senare systemet utgöra
de allmänna (ekumeniska) kyrkomötena den högsta
kyrkliga auktoriteten, hvilket också kyrkohistorien
visar hafva varit det ursprungliga förhållandet
alltifrån Konstantin den stores tid. Faktiskt var
påfven emellertid den vesterländska kyrkans »ofelbara»
och högsta auktoritet redan under papalsystemets
glansperiod, som nådde sin spets med Innocentius
III:s (1198–1216) uppstigande på påfvestolen, och de
reformatoriska kyrkomötena i slutet af medeltiden
(i Pisa 1409, Konstanz 1414–18 och Basel 1431–43)
utgjorde episkopalsystemets kraftigaste protest
mot detta förhållande. Kyrklig dogm blef dock den
påfliga ofelbarheten först 1870 under Pius IX. – För
de protestantiska kyrkosamfunden är den Hel. skrift
den ofelbara auktoriteten i frågor, som röra tro
och lefverne. J. P.

Ofen [åfen]. Se Budapest.

Offenbach, förnämsta fabriksstaden i storhertigdömet
Hessen, prov. Starkenburg, på venstra stranden af
Main, 5 km. ö. om Frankfurt, dit en lokalbana samt en
elektrisk jernväg föra. 31,735 innev. (1885). Bland
byggnader märkas furstarnas af Isenburg slott i
renaissancestil (bygdt 1570–72) samt furstarnas af
Isenburg-Birstein nya palats. Af O:s mångahanda
industrialster må nämnas portföljer, plånböcker,
album och andra läderarbeten. – Staden omnämnes
första gången 970, kom 1486 till furstarna af
Isenburg och 1816, vid deras mediatisering, till
Hessen-Darmstadt. Landsflyktiga franska protestanter,
som efter 1685 funno en fristad i O., grundlade
stadens industri.

Offenbach, Jacques, fransk (tysk) operettkompositör,
född i Köln af judiska föräldrar d. 21 Juni 1819,
kom redan som gosse till Paris, studerade ett år
(1833–34) vid konservatoriet, blef cellist vid Opéra
comique och (1849) orkesteranförare vid Théâtre
Français samt gjorde sig snart känd som lycklig
chansonettkompositör. Hans första operett, Pepito
(1853), gjorde deremot ingen lycka, men den följdes af
en mängd dylika, hvilka hade en ofantlig framgång, i
synnerhet sedan O. sjelf 1855 grundat en egen teater,
Bouffes parisiens, först i Champs Elysées, sedan vid
Passage Choiseul. 1866 lemnade han ledningen af denna
och uppsatte sina stycken på åtskilliga andra teatrar,
såsom Variétés, Palais royal m. fl. 1872–76 stod han å
nyo i spetsen för en egen teater, nämligen Gaîté. Han
fick äfven pjeser uppförda, på Comique (Barkouf 1860,
Robinson Crusoe 1867) och Stora operan (balletten
Papillon 1860) äfvensom i wien (La fée du Rhin 1864);
men hans försök i den allvarligare eller större stilen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free