- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
131-132

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oestridæ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

misslyckades i allmänhet, ända tills Les contes
d’Hoffmann
på Comique vann en triumf, som han dock
sjelf ej fick upplefva. Denna opera gafs nämligen
först 1881. Efter en misslyckad konsertturné i
Amerika, hvilken O. sjelf beskrifvit i en betydligt
naiv bok: Notes d’un musicien en voyage (1877), lefde
han uteslutande för insceneringen af sina verk, under
sina sista år svårt plågad af gikt. Han afled i Paris
d. 5 Okt. 1880. – Med sina omkr. 100 operetter har
O. skapat en egen genre, som på sitt sätt varit ett
lika troget uttryck för tidsandan som dess antipod,
Richard Wagners operor, i sitt slag. Mot den senares
tunga, kontrapunktiska apparat satte O. den lätta,
populära, t. o. m. banala melodien; mot den andres
medeltidsmystiska symbolik satte O. den glada
njutningen af det närvarande lifvet, sådant detta
tedde sig i Paris under andra kejsaredömets ironiska
och blaserade demimonde-smak. Gemensam för båda är en
ytterst på pessimistisk eller skeptisk verldsåskådning
hvilande, våldsamt uppdrifven sinlighet. O. har såsom
tysk å ena sidan mera gemyt, men å andra sidan mindre
smak än sina rent franska efterföljare. Såsom jude
åter har han flere jämförelsepunkter med den tredje af
den moderna operans representativa män, Meyerbeer,
hvilken väl var honom öfverlägsen i musikaliskt
vetande, men icke i melodisk begåfning, scenisk blick
och förmåga att spekulera på hopens böjelser. Som
melodist var O. kanske samtidens största talang, ett
omdöme, som icke lider minsta intrång deraf att han
ej sällan ställde sin begåfning i det vulgäras tjenst
och äfven upprepade sig sjelf. Hans rytmik är pikant
och originel, om än alltför ofta väl mycket dansant,
instrumentationen ej sällan fyndig, den komiska
kraften äfven i sin råhet stundom oemotståndlig. Då
man hört hvilken härlig musik han mäktat skapa
i sina bättre ögonblick (särskildt uti »Contes
d’Hoffmann»), måste man på det lifligaste beklaga,
att ett sådant snille mest förslösade sin förmåga på
efemera gyckelspel och frivoliteter. »Offenbachiaden»
har verkat öfvervägande skadligt både på smaken och
moralen, det senare sannolikt i högre grad, än man
vanligen vill medgifva. Likväl fordrar rättvisan det
erkännandet, att O. sjelf ej i första hand kan göras
ansvarig för sina librettförfattares dumheter och
slipprigheter, om han än i sin mån dels förstärkte,
dels maskerade dessa genom musikens rafflande
färgläggning. – O:s tidigare, smärre operetter äro
i allmänhet älskvärda och oskyldiga skämtstycken,
hvilka på sin tid fyllde ett verkligt behof och till
en del ännu i dag gifvas med fördel, såsom Une nuit
blanche
(1855; »En sömnlös natt», 1857), Les deux
aveugles
(1855; »De begge blinda», 1859), Le violoneux
(1855; »Byspelmannen», 1859), La rose de Saint-Flour
(1856; »Rosen i Saint-Flour», 1867), Le mariage aux
lanternes
(1857; »Förlofningen vid lyktsken», 1860),
La chanson de Fortunio (1861; »Fortunios visa», 1862),
Le voyage de MM Dunanan (1862; »Herrar Dunanans resa»,
s. å.), Les bavards (1863; »De pratsjuka», 1873). Med
Orphée aux enfers (1858; »Orfeus i
underjorden», 1860) beträdde O. det parodiska och
lasciva gebitet, hvilket hufvudsakligen, på mer eller
mindre stötande sätt, odlades under 1860-talet
i La belle Hélène (1864; »Den sköna Helena»,
1865), Barbe-bleue (1866; »Riddar Blåskägg»,
1867), La vie parisienne (1866; »Pariserlif»,
1868), La grande-duchesse de Gerolstein (1867;
»Storhertiginnan af Gerolstein», s. å.), Le château
à Toto
(1868; »Slottet Toto», 1869), La princesse
de Trébizonde
(1869; »Prinsessan af Trapezunt»,
1871), Les brigands (1869; »Frihetsbröderna», 1870)
m. fl. På 1870-talet finner man utposter af båda de
föregående riktningarna, hvarjämte O:s skaparekraft
alltmer försvagas, tills den å nyo samlar sig i Les
contes d’Hoffmann
(»Hoffmanns äfventyr», 1881), som
i högre både komiska och tragiska förträffligheter
står alldeles ensam i O:s alstring. Vi nämna bland
de öfriga Les braconniers (1873; »Tjufskyttarna»,
s. å.), Madame l’archiduc (1874; »Fru ärkehertigen»,
1875), La boulangère a des êcus (1875; »Rika
bagerskan», 1879), Le voyage dans la lune (1875;
»Från jorden till månen», 1877), Madame Favart (1879;
»Madame Favart», s. å.), La fille du tambour-major
(1879; »Tamburmajorens dotter», 1880) och Belle
Lurette
(1880; »Vackra tvätterskan», 1881).
A. L.

Offenburg, stad i Baden, vid floden Kinzig och
jernvägen mellan Heidelberg och Basel. 7,274
innev. (1880). Vinodling och liflig industri. O. var
förr fri riksstad. Under 30-åriga kriget intogs staden
1632 af svenskarna under G. Horn.

Offensiv (af Lat. offendere, stöta till någon,
förolämpa), angripande, tjenlig till anfall, anfalls-;
krigsv., anfall (Fr. offensive), den krigshandling,
genom hvilken man sträfvar att uppsöka och slå sin
motståndare. Den af tvänne makter, som utmanar den
andra till krig, är i politiskt afseende anfallande,
äfven om han icke förklarar kriget. Den som,
sedan stridskrafterna blifvit sammanförda, går att
uppsöka fienden, vanligen i dennes land, griper till
offensiven (anfallet) i militärisk eller strategisk
bemärkelse. Härigenom bereder han sig vanligen
fördelen af försteg i operationerna (»initiativ»),
hvarigenom han kan uppträda öfverraskande, bespara
eget land krigets anblick samt höja sina truppers
mod och stridslust. Om den politiskt anfallande är
rustad, då han framkallar kriget, tillgriper han den
strategiska offensiven, hvilken endast en vändning
i krigslyckan kan öfverföra till motparten. Då den
strategiskt anfallande vanligen är öfverlägsen,
tillgriper han äfven på slagfältet offensiven
(den taktiska offensiven), hvilken består deri
att han rycker fram mot fiendens stridskrafter för
att bryta deras motståndsförmåga. Den försvarande
har visserligen stor fördel i tillgodogörandet på
stående fot af nutidens fulländade eldvapen, men i
det stället kan den, som går offensivt tillväga,
tillgripa öfverraskningen, hvarigenom han hopar
öfverlägsna krafter mot en punkt i den försvarandes
ställning. Då härtill kommer den hänförelse, som det
rörliga anfallet medför, i jämförelse med den
pröfvande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free