- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
133-134

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oestridæ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ståndaktighet, som det stillastående försvaret betingar,
inser man lätt, att trots vapnens fullkomnande den
väl ledda offensiven vanligen segrar öfver defensiven,
såvida icke denna äfven å sin sida genom ett motanfall
sjelf tillgriper offensiven (defensiv-offensiv,
försvars-anfalls-strid; se Försvar). Inskränker
man sig på den ena flygeln af sin ställning till
försvaret, medan man på den andra vill gå offensivt
tillväga, så kallas denna senare ofta offensiv-
l. anfalls-flygel och fältet framför densammas
ställning offensiv- l. anfalls-fältet. C. O. N.

Offensiv-allians [-li’angs], ett förbund, som två eller
flere stater afsluta sins emellan i ändamål att med
vapenmakt gemensamt genomdrifva ett syfte. – Offensiv-
och defensiv-allians,
anfalls- och försvarsförbund,
är ett mellan stater ingånget förbund till ömsesidigt
skydd för deras gemensamma och hvar och ens särskilda
rättigheter, såväl till samfäldt anfall som till
försvar, vare sig för att göra rättigheterna gällande
eller att skydda dem mot en eller flere fientligt
sinnade makter. H. L. R.

Offentlighet, jur. Af en god rättskipning kräfver
man gemenligen, att den skall vara offentlig,
d. v. s. att allmänheten skall ega rätt att närvara
vid de rättskipande myndigheternas förhandlingar i
rättegångsmål. En sådan rätt är vigtig, ej blott
derför att den utgör ett medel att kontrollera
domaremaktens ämbetsutöfning och upprätthålla det
allmänna förtroendet för dess oväld och rättvisa, utan
ock emedan allmänhetens närvaro framkallar hos parter,
ombud eller vittnen större försynthet för att lemna
falska uppgifter eller undandölja sanningen. Det
är endast sjelfva rättegångsförhandlingen, som
är offentlig. Vid öfverläggning till beslut
inom domstolen har allmänheten ej tillträde,
emedan dess närvaro skulle inverka tryckande på
meningsutbytets frihet. – Vid de svenska underrätterna
har offentlighet alltid varit iakttagen och är
numera lagstadgad genom k. förordn. d. 22 April
1881. I öfverrätterna deremot är rättegången med
knappt nämnvärda undantag icke offentlig, hvilket
sammanhänger dermed att rättegångssättet der är rent
skriftligt och till följd deraf en tillstädesvarande
allmänhet icke skulle kunna följa rättegången.
I. Afz.

Offentlig stämning (ediktalstämning), jur. Såsom
undantag från den allmänna regeln att stämning skall
tillställas den, som kallas till domstol, är för
vissa fall föreskrifvet, att stämningen kungöres
offentligen. Så kallas i konkurs genom offentlig
stämning borgenärerna att å inställelsedagen bevaka
sina fordringar, och i boskilnadsmål inkallas makarnas
borgenärer äfvenledes genom offentlig stämning. I
dessa fall anslås stämningen å rättens dörr, och
kungörelse derom införes i allmänna tidningarna. I
mål, der aktenskapsskilnad sökes, antingen på grund
af egenvilligt öfvergifvande och man ej vet hvar den
bortreste maken vistas (Giftermålsb. 13, 4), eller
ock der mannen för sin kallelses skull rest utom riket
och man ej vet hvar han finnes samt han ej kommit igen
inom sex år (G. B. 13, 6), inkallas den frånvarande
maken genom lysning, hvilken utfärdas af domaren
och uppläses å predikstolarna. Likaledes stämmes
en hel menighet genom uppläsning af stämningen
å predikstolarna i det härad eller den socken,
som sökes, hvarjämte stämningen skall anslås
å tingsstugudörren. (Res. d. 29 Maj 1752.)
L. A.

Offer (af Lat. offerre, erbjuda, frambära såsom
gåfva) är den religiösa benämningen på hvarje den
gudsdyrkande menniskans gåfva åt gudomligheten
och utgör i alla religioner kultens förnämsta
beståndsdel. Offrets beskaffenhet och sättet för dess
frambärande äro trogna uttryck af den högre eller
lägre ståndpunkt, på hvilken en religionsform eller
ett religionssystem befinner sig. Menniskan känner ett
oafvisligt behof att träda i närmare förbindelse med
gudomligheten. På de lägre stadierna af utveckling ter
sig detta behof företrädesvis såsom grundadt i känslan
af timligt beroende af den hemlighetsfulla makt,
som beherskar naturen, ehuru det helt visst äfven
på en sådan lägre ståndpunkt har, om också omedvetet
för menniskan sjelf, sin egentliga och djupare grund
i menniskoandens längtan efter förening med sitt
väsendes urgrund. Det närmaste och naturligaste
uttrycket för detta gudsbehof är bönen, genom hvilken
menniskan hembär Gud sitt tack för hvad hon af honom
fått, anropar honom om fortfarande nådebevisningar
och derigenom hyllar honom såsom sin herre. Men
så länge menniskan befinner sig på en öfvervägande
sinligt religiös ståndpunkt, känner hon en naturlig
åstundan att liksom förkroppsliga sin bön, att på ett
sinligt sätt lägga i dagen den inre sinnesstämning,
som i bönens ord fått sitt första och enklaste
uttryck. Och på hvilket naturligare sätt kunde väl
detta ske än genom att bringa gudomligheten såsom
gåfva något af det, som var menniskan kärt och af
värde? Så uppkommo offren. På en öfvervägande sinligt
religiös ståndpunkt med starkt utpräglad antropopatisk
gudsuppfattning tror menniskan, att de sinliga ting,
som hafva värde för henne, också äro af värde för
den gud hon dyrkar, att följaktligen ju mer hon
afhänder sig sjelf och skänker åt sin gud, dess mer
blir hon föremål för hans välbehag. Derigenom att det
bästa menniskan eger sålunda offras åt gudomligheten,
får offret karakteren af uppoffring. Derigenom att
denna uppoffring är ett uttryck af den offrandes
egen underdåniga hängifvenhet åt gudomligheten,
får offret i större eller mindre grad karakteren af
den offrandes egen sjelfoffring. Tydligt framträder
denna karakter af uppoffring och sjelfoffring i sådana
vidriga former af offerkult som t. ex. de feniciska
(och israelitiska) barnoffren åt Molk l. Molok,
de frygiske Kybele-presternas (korybanternas)
offer af sin manbarhet till gudinnans ära samt
kyskhetsoffren af de babylonska qvinnorna åt Mylitta,
af de feniciska åt Astarte, af de persiska åt Anaïtis,
af de cypriska i Afrodites tempel. Om denna karakter
hos offret vittna också tempelskänkerna, hvilka ofta
bestodo och bestå af den offrandes älsklingsvapen
eller älsklingsklenoder, upphängda i gudarnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free