Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oestridæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tempel, en form af offer, som har sin motsvarighet
i fetischdyrkarens bruk att upphänga sina vapen
eller dyrbarheter i det träd, som är fetischen. Att
menniskoofer inom de flesta hedniska religioner
ansågos och anses för de förnämsta offer, i synnerhet
använda vid vigtiga och kritiska tillfällen, har utan
tvifvel likaledes sin grund i det åskådningssättet,
att det bästa och värdefullaste är det välbehagligaste
offer, ty menniskan är ju den förnämligaste varelsen
på jorden. Den förklaringen att dessa offer skulle
hafva sin upprinnelse i ett råhetstillstånd,
då menniskan ännu var menniskoätare och tillskref
gudarna samma smak, som hon sjelf hade, är lika
otillfredsställande som försöket att förklara alla
offers uppkomst så, att de ursprungligen voro gåfvor,
hvilka hemburos åt de aflidnes andar (manerna), en
förklaring, som har ett förment stöd i det här och
der förekommande bruket att nedlägga värdeföremål, mat
och dryck i de aflidnes grafvar, att slagta den dödes
stridshäst och slafvar, att (såsom i Indien) offra den
aflidne mannens enka på hans likbränningsbål o. s. v.
Att offren hafva en mer eller mindre
utpräglad ställföreträdande betydelse såsom
sinliga representanter för den offrandes egen
gudshängifvenhet är en slutsats, som lätt kan dragas
af det föregående. Ingenstädes inom hedendomen
är dock denna offrets ställföreträdande uppgift
fullt tydlig eller konseqvent genomförd. Deremot
framträder försoningsbetydelsen utpräglad äfven hos
de hedniska offren, ty om också offren ursprungligen
voro ett försinligande af tacksägelse, bön och
hyllning, låg dock redan från början i dem ett
försoningsmoment. Behofvet att närma sig Gud med offer
förutsätter en åtminstone instinktmässig känsla af
söndring mellan menniskan och Gud, hvars upphäfvande
således också är offrets uppgift. Och detta är just
försoningsmomentet, ty försoning är ju upphäfvandet
af ett brutet och söndradt förhållande. Ja stundom
äro offren uteslutande försoningsoffer, framburna
i känslan af skuld för att blidka gudomligheten och
afvända straffet.
De i sjelfva offerkulten efter bestämd ritus
förekommande offren kunna delas i två slag: blodiga
och oblodiga. De blodiga offren utgöras af menniskor
och djur, hvilka slagtas och sedan antingen helt och
hållet eller delvis förbrännas på gudomlighetens
altare. Ehuru slagtandet och förbränningen
ursprungligen voro endast formen för offergåfvans
frambärande åt Gud, blef denna menniskans eller
djurets »offerdöd» sedermera och troligen rätt snart
i många fall en ställföreträdande försoningsgärd,
d. v. s. offret fick dö i den offrandes ställe
för att blidka gudomligheten, som i sin straffande
rättfärdighet eller förgrymmelse fordrade blod och
död för att kunna förlåta. De oblodiga offren utgöras
af säd, frukter, vin och olja. Till dem kunna också
räknas rökoffren af välluktande trädslag, kåda eller
särskildt tillredd rökelse. Dessa offer äro symboler
af bönen, hvilken som »en Gud välbehaglig lukt» stiger
mot höjden. Ursprungliga orsaken till dessa båda olika
slags offermaterial har man att söka i de offrandes
olika lefnadssätt och sysselsättning. Idkare af
boskapsskötsel och jägare offrade djur, jordbrukare
sin åkers afkastning. I den äldsta offerhistorien,
berättelsen om Kain och Abel i 1 Mos. 4 kap.,
möter oss denna olikhet. Åkerbrukaren Kain offrar af
jordens frukt, herden Abel ett får af sin hjord. Att
i detta offrande af näringsämnen – ty inga andra
djur offrades än de, som tjenade till föda – låg en
antropopatisk föreställning om gudomligheten, så att
denna tänktes njuta af det offrade, är nog möjligt,
ehuru det ligger lika nära till hands att antaga,
att den offrande genom att frambära offer af det, som
utgjorde på en gång hans uppehälle och hans rikedom,
blott erkände sitt beroende af och uttryckte sin
tacksamhet till gudomligheten.
Några för särskilda folk utmärkande egendomligheter
torde böra anmärkas. Våra hedniska förfäder höllo
årligen tre stora offerfester: vid höstdagjämningen,
vid midvintern och vid sommarens början. Dessutom
firade de hvart nionde år i Upsala en stor
försoningsfest, då nio olika djurslag offrades. En
liknande offerfest firade också danskarna hvart nionde
år i Lejre, då 99 män och lika många hannar af olika
djur (såsom hästar, tuppar, hökar etc.) offrades åt
dödsgudomligheterna. Hos en mängd andra germanska
stammar offrades menniskor blott åt öfverguden. Hos
mejikanerna förekommo menniskooffer i stor
skala. 20,000 menniskor kunde vid deras offerfester
offras på en enda dag. Äfven hos öfriga indianstammar
samt hos negerstammarna förekomma ännu massoffer af
menniskor. – Grekerna offrade mest oblodiga offer. Vid
djuroffer afskars före slagtandet något af djurets
pannhår och kastades i offerelden, hvarefter
djurets hufvud beströddes med korngröpe. Blott
vissa delar af djuret förbrändes på altaret (jämte
vinlibationer), hvarvid man i inelfvorna sökte efter
spådomstecken. Före måltiderna offrades något af maten
åt gudarna (= vår bordsbön). På liknande sätt gick det
till hos romarna. Handjur offrades åt gudarna, hondjur
åt gudinnorna, svarta djur åt underjordens makter. Hos
båda dessa klassiska folk skulle offerdjuren i regel,
om de voro boskapsdjur, vara felfria och ej hafva
burit ok på sin hals. Vanligen kläddes djuret med
blommor, granna band och kransar, och dess horn
förgylldes. Salt och rökelse användes vid offren,
och altaret bestänktes med offerdjurets blod. Af
det offerkött, som icke förbrändes på altaret,
anrättades offermåltider, vid hvilka gudarna voro
gäster. Romarna brukade under dessa måltider vid
vissa tillfällen lägga gudarnas bilder kring altaret
(lectisternia). Egendomliga offerfester hos romarna
voro de hvart femte år återkommande suovetaurilia,
vid hvilka efter skedd census ett svin (sus), ett får
(ovis) och en tjur (taurus) offrades, sedan de först
i procession förts omkring offerförsamlingen. Både
hos de klassiska folken och andra hedniska
folk offrades särskilda slags djur åt särskilda
gudomligheter. Menniskooffer voro hos greker och
romare icke ovanliga. I synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
