- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
137-138

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Offer ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

användes dertill slafvar, krigsfångar och förbrytare.

Högst bland forntidens offerkulter står den mosaiska,
som i Gamla testamentets s. k. Moseböcker (särskildt
den 3:dje) hade sin offerkodex. Såväl i enkelhet
som i symboliskt djupsinne utmärker den sig framför
de andra stora offerkulterna. De blodiga offren
voro af fyra slag: bränneoffret, tackoffret (hvaraf
lofoffret var en högtidligare art), syndoffret och
skuldoffret. Bränneoffret, en bild af menniskans
fullkomliga hängifvenhet åt Gud, förbrändes helt
på altaret och kallades derför också heloffret. Af
tackoffret, hvars karakter var glädje, förbrändes
blott bröststycket och högra lårbenet, i det att
resten af köttet anrättades till »offermåltid»,
hvarvid, i motsats till hvad fallet var vid de
hedniska offermåltiderna, de offrande ansågos
vara Guds gäster. Syndoffret och skuldoffret
voro, såsom, namnen angifva, »försoningsoffer»:
syndoffret för synder i allmänhet, skuldoffret
för sådana försyndelser, som hade karaktären
af rättskränkning. Det för syndoffersritualen
egendomliga var blodets anbringande på altaret
medelst bestrykning af dettas »horn». Vid alla
de öfriga offren uthälldes blodet på altarets
sidor. Det för skuldoffersritualen egendomliga
var offerdjurets (»skuldoffervädurens») värdering
i siklar efter rättskränkningens eller skuldens
storlek. Endast felfria tjurar, får, getter och dufvor
fingo användas till de gammaltestamentliga offren,
hvilkas dubbelbetydelse var att ställföreträda den
offrande och att profetiskt symbolisera den messianska
verldsförsoningen. – De oblodiga offren voro af två
slag: spisoffret och drickoffret. Spisoffret utgjordes
af åkerns afkastning i form af ax, mjöl eller bakverk,
det sistnämnda vanligen beredt med olja. Drickoffret
utgjordes af vin, som utslogs öfver altarelden, och
var ett bihang till spisoffret. Salt och rökelse
hörde till offren, men all surdeg var bannlyst
från dem. Det dagliga rökoffret på rökofferaltaret
i »det heliga» var ett särskildt slags offer, som
symboliserade bönen. Offerhögtiderna voro påsk och
pingst på våren, löfhyddohögtiden och den stora
försoningsfesten på hösten. Den sistnämnda var den
förnämligaste. Menniskooffer voro enl. mosaismen
»en styggelse för Herren». I berättelserna om
Isaks offrande (1 Mos. 22) och om Jeftas dotter
(Dom. 11) har man trott sig finna antydningar om att
menniskooffer åt Jehovah förekommit bland judarna
under en tidigare period. Visst är emellertid, att
sådana offer fördömas af den mosaiska offerlagens både
anda och bokstaf. Att under konungaperioden judarna
offrade menniskor hade sin grund i de hedniska
inflytelser, hvilka profeterna med oförsonlig
skärpa bekämpade. Det mosaiska offerväsendet var
bundet vid nationalhelgedomen: först tabernaklet,
sedan templet i Jerusalem. Det vid sidan af denna
helgedom förekommande offrandet på här och der i
landet uppbyggda altaren (»rökandet på höjderna»)
var olagligt.

Den kristna religionen känner icke till någon dylik
offerkult. Enligt henne har Kristus
genom sitt sjelfuppoffrande jordelif och sin
offerdöd på korset en gång för alla utfört ett evigt
gällande offer, hvilket har den dubbla karakteren
af fullkomlig hängifvenhet åt Gud och försoning
för verldens synd. I hans efterföljd, i hans kraft
och på grund af hans försoning skall hvarje kristen
offra sig sjelf åt Gud såsom ett andligt offer. Det
gudstjenstliga firandet af Kristi försonings minne
och gudstjenstens uppgift att göra den kristne
lik Kristus bilda »offerkulten» i den kristna
religionen. Dock har den katolska kyrkan i sitt
»mässoffer» (se d. o.) ett slags gammaltestamentlig
offerkult. »Offergåfvor» åt kyrkor och kloster äro
också arf från hedendomen och den gamla judendomen.
J. P.

Offer, kamer., åhörarnas åt presten frivilligt
i kyrkan lemnade gåfvor vid vissa tillfällen. I
ett riksrådsbref 1527 hänvisas sockenpresten
att fortfarande som dittills lefva af sitt
prestebol, jämte tionde och offer. Genom Malmö
recess (1662) bibehölls presterskapet i de
f. d. danska provinserna vid rättigheten att upptaga
»offre-penningar». Slutligen afskaffades, genom de
1862 fastställda grunderna för prestlöneregleringen,
denna jämte åtskilliga andra e. o. afgifter. Kbg.

Offerdal. 1. Tingslag i Jämtlands län, ingår i
Jämtlands Vestra domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Offerdal, Alsen, Mattmar. Areal 2,673
qvkm. 6,889 innev. (1886). – 2. Socken i Jämtlands
län, Offerdals tingslag. Areal 2,066 qvkm. 3,661
innev. (1886).
O. utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Hernösands stift, Jämtlands vestra kontrakt.

Offerera (Lat. offerre). egentl. framräcka; erbjuda,
tillbjuda, hembjuda. – Offert, handelst., anbud,
förslag, erbjudande till någon att inlåta sig på
en affär.

Offerkyrkor kallades förr i Sverige sådana kyrkor,
som, uppbyggda till följd af ett löfte eller till
åminnelse af någon särskild tilldragelse, icke
underhöllos af församlingen, utan endast genom
frivilliga gåfvor. I nöd och sjukdom gjorde man
löften till sådana tempel. En gammal offerkyrka är
Grinneröds i Bohus län, en annan är Sturkö i Bleking,
till hvilken alltjämt smärre gåfvor insändas från
olika orter.

Offert. Se Offerera.

Offertorium (Lat., af offerre, frambära, offra).
1. Egentl. det, hvari eller hvarå något
frambäres, offerskål, särskildt den skål,
hvari det invigda brödet frambäres till altaret;
äfven den duk, hvari denna skål höljes, eller hvarpå
den ställes på altaret. – 2. I katolska kyrkan
körsången straxt efter »Credo», under det presten
tillreder kalken och hostian. Det gregorianska
antifonariet innehöll särskilda psalmverser för
olika dagar såsom offertorier. Då dessa melodier
i »cantus planus» ej räckte till att fylla tiden
för mässoffret, blef det sed att ytterligare utföra
antingen ett orgelstycke eller en motett, vare sig
till antifonariets text eller någon annan. I Aug.
Södermans mässa har offertoriet ovanligt nog formen
af ett orkesterstycke. 2. A. L.

Officer (Fr. officier, T. offizier, af Lat. officium,
se d. o.). 1. Krigsv., gemensam benämning för det
högre befälet inom alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free