Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Okeghem ... - Olafsson, Jón - Olafsson. 1. Eggert O. - Olafsson. 2. Jón O. - Olaf Tordsson, vanligen kallad Hvita skald - Olaf ugæva, dotterson till konung Eystein Magnusson - Olai, Sankt, församling. Se Olof, Sankt, 1 - Olai, Ericus, »svenska häfdateckningens fader». Se Ericus Olai - Olai, Petrus, prior, den hel. Birgittas biograf. Se Petrus Olai - Olai, Benedictus (latinisering af Bengt Olofsson) - Olai, Martinus (latinisering af Mårten Olofsson) - Olai, Martinus (latinisering af Mårten Olofsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biblioteket, vittna dock ej i samma grad som broderns
om noggranbet och kritiskt omdöme. -rn.
Olafsson, Jón, från Grunnavik, isländsk lärd, f. 1705,
d. 1779, var amanuens hos Arne Magnusson och blef
den förste arnemagneanske stipendiaten samt skref en
lefnadsteckning öfver sin store lärare (utg. 1836).
E. Ebg.
Olafsson. 1. Eggert O., isländsk skald och
vetenskapsman, född d. 1 Dec. 1726, blef student 1745
och utsändes af det danska Videnskabernes selskab
1752–57 på en resa genom Island tillsammans med en
annan isländing, läkaren Bjarne Pálsson, för att
undersöka landets naturförhållanden och ekonomiska
tillstånd. Den häröfver afgifna berättelsen, som utkom
1772 och äfven öfversattes till tyska och franska,
har genom sin grundlighet och tillförlitlighet värde
ännu i dag. År 1767 blef O. vice lagman i Syd- och
Östlandet. Han drunknade d. 30 Maj 1768 tillika med
sin hustru under en färd öfver Bredefjorden. O. var
äfven en framstående språkman och ypperlig skald. Hans
dikter utkommo 1832. – 2. Jón O., den föregåendes
broder, f. 1731, var sedan 1752 arnemagneansk
stipendiat och en lärd fornforskare. Han skref
flere värdefulla afhandlingar, såsom De baptismo
(1770) och De cognatione spirituali (1771) samt
prisskriften Om den gamle nordiske digtekunst (1786),
ett klassiskt verk i detta ämne. Han deltog äfven
1783–1806 i arbetet på den danska ordboken och
gjorde omfattande samlingar till supplering af Ihres
»Glossarium suiogothicum». Han dog d. 18 Juli 1811.
E. Ebg.
Olaf Tordsson, vanligen kallad Hvitaskald till
skilnad från en samtida Olaf Svartaskald, var brorson
till Snorre Sturlasson, i hvars hus han tillbragte
sin ungdom och erhöll del af den tidens vetenskapliga
bildning. Efter faderns död, 1237, drog han till
Norge, der han vistades hos konung Håkan Håkansson
och hertig Skule, samt besökte derefter Valdemar
Sejr i Danmark och antagligen äfven Erik Eriksson i
Sverige. År 1240 deltog han såsom Håkan Håkanssons
hirdman i slaget vid Oslo och var 1252–56 lagman på
Island. Död 1259. O. var en berömd skald och diktade
qväden om de tre nämnde nordiske konungarna, delvis
återgifna i Håkan Håkanssons saga. Han anses också
på goda skäl hafva skrifvit Knytlingasaga, hvartill
han fick ämne under vistelsen i Danmark, samt den
ena af de till Snorres Edda fogade afhandlingarna
om språk och skaldskap. E. Ebg.
Olaf ugæva, dotterson till konung Eystein Magnusson,
var en af de många tronpretendenter, som uppträdde
under de norska inbördeskrigen, och kämpade mot Erling
Skakke, men måste fly till Danmark, der han dog våren
1169. Y. N
Olai, Sankt, församling. Se Olof, Sankt, 1.
Olai, Ericus, »svenska häfdateckningens fader». Se
Ericus Olai.
Olai, Petrus, prior, den hel. Birgittas biograf. Se
Petrus Olai.
Olai, Benedictus (latinisering af Bengt Olofsson),
läkare, f. i Örebro, blef filos. magister i Wittenberg
1549 och promoverades sannolikt äfven till med. doktor
utomlands. Han blef sedermera lifmedikus hos Erik
XIV, hvars synnerliga förtroende han åtnjöt, samt
erhöll samma befattning hos Johan III. 1578 utgaf
han den bekanta boken Een nyttigh läkere-book,
som, ehuru hufvudsakligen endast ett sammandrag
efter utländska skrifter, vann stor spridning
och stort anseende. O. tillbragte sina sista
lefnadsår i Upsala och afled d. 28 Juli 1582.
-rn.
Olai, Martinus (latinisering af Mårten Olofsson),
Erik XIV:s sekreterare, var bördig från Helsingland
och fick deraf binamnet Helsingus (Mårten
Helsing). Likasom sin namne Martinus Olai Gestricius
blef han 1550 filos. magister i Wittenberg. Han
utförde flere beskickningar, såsom 1556 till England
och Ostfrisland för upprättande af handelstraktater
och 1563 till Maria Stuart i friare-ärende för hertig
Magnus. 1565 utgaf han skriften Vera et brevis eorum
narratio, quae tam in pacificatione quam terrestri
bello inter suecos et danos gesta sunt. Då han en
gång under Eriks fälttåg mot danskarna 1568 var
närvarande hos konungen och dervid lät undfalla sig
några varnande ord om Göran Persson, rusade Erik upp
och sårade honom i vredesmod med en eldgaffel så illa,
att han någon tid derefter afled (d. 7 April).
Olai, Martinus (latinisering af Mårten Olofsson),
biskop i Linköping, född i Gestrikland, troligen
i Gefle (han nämnes med binamnet Gestricius),
har ansetts härstamma från den gamla adliga
Bure-ätten. Efter i Tyskland fullbordade studier,
blef han 1550 filos. magister i Wittenberg och 1557
skolrektor i Upsala. Af Erik XIV utnämndes han till
hofpredikant samt blef 1562 superintendent öfver
Norrland och prost i Gefle. 1569 valdes han till
biskop i Linköping. Han tillträdde detta ämbete
1571 och invigdes deri under pomp och ståt 1575,
på samma gång som den nye ärkebiskopen Laurentius
Petri Gothus och den nye biskopen i Vesterås
Erasmus Nicolai invigdes i sina ämbeten. När
Johan III på riksdagen i Stockholm 1577 genom sin
egen energi och ärkebiskopens svaghet genomdref,
att presterskapet antog den nya liturgien, den
s. k. Röda boken, undertecknade också M. O. detta
beslut, ehuru efter lifligt motstånd. Sedan ångrade
han sig och blef en af liturgiens kraftigaste
motståndare. Konungen reste 1580 sjelf ned till
Linköping i sällskap med jesuiten Antonio Possevino
och sökte förmå M. O. att åter blifva gynsamt
stämd mot den nya gudstjenstordningen. Då han
ståndaktigt vägrade, befallde konungen honom att
i full biskoplig ornat framträda vid högaltaret i
domkyrkan och der afkläda sig skruden samt afsäga
sig ämbetet. Detta skedde också inför konungen,
Possevino och en stor menniskomassa. M. O. blef
derefter förklarad fredlös öfver hela riket, och
hans skriftliga förpligtelse till liturgien af år
1577 uppspikades på skampålen. Han fick en fristad
hos hertig Karl, som gjorde honom till kyrkoherde
i Nyköpings östra församling. Död 1585. Han
utgaf bl. a. Een christeligh och nyttig bönebook
(1567). M. O. var fader till ärkebiskopen Olaus
Martini. J. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
