- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
171-172

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olaus Petri (latinisering af Olof petersson), eller, såsom han sjelf skref sig, Olavus Petri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och kanik. Han började hålla föreläsningar för
korgossar och unga prestämnen och gjorde sin sak
så väl, att ärkedjeknen Laurentius Andreae satte
honom till föreståndare för domkyrkoskolan. Han var
sin biskop följaktig till konung Kristians kröning i
Stockholm och blef der ett vittne till huru biskopens
hufvud föll för bödelns hand vid blodbadet. Han gaf
högljudt sin harm luft öfver denna ogerning och var
sjelf nära att med anledning deraf mista lifvet,
då en tysk, som sett honom i Wittenberg, räddade
honom från bödeln med den förklaringen, att han var
tysk. Då O. P:s fader dog, 1521, kom han såväl som
brodern i konflikt med munkarna och presterskapet,
emedan sönerna motsatte sig faderns testamentariska
förordnande af ett stycke jord till karmeliterna
i Örebro, för att själamässor skulle läsas öfver
honom. O. P. höll dock stånd emot dem och började med
kraft predika i Strengnäs 1523 emot »de påfviske». Då
Gustaf Vasa s. å. på riksdagen i Strengnäs utkorades
till konung, kom han i närmare beröring med O. P. och
blef såväl genom honom som genom Laurentius Andreae
vunnen för reformationens sak. Trots biskop Brasks
och påflige legaten Johannes Gothus’ invändningar,
kallade konungen O. P. till Stockholm. 1524 fick
han der anställning som stadens sekreterare,
hvilken plats han skötte till 1531. Såsom sådan
nedskref han en Tenkiebock ifrån 1524 til 1529,
innehållande värdefulla kulturhistoriska anteckningar
rörande hufvudstaden. Omedelbart efter sin ankomst
till Stockholm började »mäster (d. v. s. magister)
Olof» sina frimodiga reformationspredikningar, som
ådrogo honom mycken förföljelse från den af presterna
uppviglade råa massan. Ofta var han i lifsfara. Af
domkapitlet i Upsala utfärdades i Okt. 1524 en
anklagelse för kätteri mot både O. P. och hans
broder. De inställde sig oförskräckt och blefvo
förklarade i bann. Presterskapets förbittring
mot O. P. ökades, då han söndagen Sexagesima 1525
gifte sig med »Kristina, en jungfru af god börd»,
hvarvid mässan första gången sjöngs på svenska
språket. Visserligen var han då ännu ej prest, men
celibatslagen ansågs gälla äfven för diakonerna. 1531
blef O. P. konungens kansler och mottog rikssigillet,
hvilket han innehade till 1533. År 1539 lät han
prestviga sig. Vid den tiden hade en brytning
inträdt mellan honom och konungen. Den egentliga
orsaken dertill var utan tvifvel den, att båda voro
kraftiga och hersklystna naturer, som icke ville
gifva vika i fråga om »rättigheter». O. P. ville åt
kyrkan bevara en viss sjelfständighet; konungen ville
vara kyrkans herre. Utländingen Konrad von Pyhi, som
innästlat sig i konungens förtroende, underblåste
missämjan för att sjelf få makten. Dertill kom att
O. P. frimodigt bestraffade konungens personliga fel
och svagheter. Onåden kom till sin höjd, då konungen
fick kännedom om att såväl O. P. som Laurentius
Andreae under biktens insegel fått underrättelse om,
men ej meddelat ett af lybeckarna anstiftadt försåt
mot konungens lif. En kommission nedsattes, som i
slutet af år 1539 anklagade O. P. och Laurentius
Andreae för högförräderi och dömde dem till döden. De
benådades dock, men dömdes till dryga penningeböter,
hvilka för O. P. erlades af Stockholms borgerskap,
som ock fällde förböner för honom hos konungen. Han
utnämndes 1542 till inspektor för Stockholms skola
och blef 1543 kyrkoherde i Storkyrkan, men återvann
aldrig konungens förtroende. Han dog d. 19 April 1552
och ligger begrafven i Stockholms Storkyrka. Enligt
Celsius var O. P. »en het och framfusig man i sina
gerningar, men egde godt förstånd samt förfarenhet
såväl i politiska stycken som i lärdom». Egentligen
»lärd», såsom brodern, var dock ej O. P., men deremot
lika genomträngd som han af tro på sin saks sanning
samt vida kraftigare och mera energisk. Han var
en reformatorisk personlighet. – Af hans många
skrifter må nämnas: flere häften psalmer och
andeliga sånger, såsom Sveriges äldsta psalmbok
Svenska songer eller wijsor (antagl. 1526; äldsta
bevarade uppl. är af 1530), hans Postilla (1530;
ånyo utg. ännu så sent som 1857) jämte Catechismus,
Sveriges första rent protestantiska katekes, Een
handbock påå Swensko
(1529), Then Swenska Messan
(1531); vidare flere smärre skrifter i kyrkliga
ämnen, delvis af polemiskt innehåll, såsom hans
inlägg i striderna med Peder Galle: Swar påå
Tolff Spörsmål
(1527), och med dansken Eliesen:
Swar uppä Itt ochristelighit Sendebreff (s. å.), Een
liten undervisning om echteskapet
(1528), Om Gudz
Ordh och Menniskios Bodh och Stadghar
(s. å.). Af
utomordentlig betydelse i svenska reformationens
och literaturens historia blef den hufvudsakligen af
O. P. verkställda öfvers. af Nya testamentet (»Thet
Nyia Testamentet på Swensko», 1526); framstående
del tog han säkerligen äfven i öfvers. af Gamla
testamentet (»Biblia», 1541). O. P. är förf. till
det första svenska skådespelet, Tobiae Commedia
(1550). De Domare reglor, som börja 1734 års lag,
anses också vara författade af honom.

En mycket betydande plats såsom historieskrifvare
intager O. P. genom sin Svenska krönika, hvilket
arbete, »oafsedt dess egenskap af tillförlitlig
källa för den senare medeltidens historia, alltid
skall bibehålla ett högt värde såsom det första
större original-arbetet på ny svenska samt för
den kraftiga, rena stil, den öppna blick och
kritiska sans, hvarigenom Olaus Petri står så
högt öfver flertalet af senare historieskrifvare»
(Klemming). Arbetet, som författades i senare delen
af 1530-talet, slog an på samtiden och spreds i ett
tusental afskrifter, men trycktes i sin helhet först
1818 i »Script. rer. Suec. med. aevi» och sedermera
af G. E. Klemming (»Olai Petri Svenska krönika»,
1860). Den dristiga ton, som klingar genom krönikan,
och förf:s uttalade tvifvel om goternas utvandring
från Sverige, gjorde arbetet tämligen misshagligt
för konung Gustaf I, hvilken ansåg, att det »icke
mycket dugde». Sitt historiska intresse ådagalade
O. P. äfven genom sitt studium af runorna, hvilket
satte frukt i en särskild uppsats, ett af de äldsta
spåren af runologisk literatur, hvilket länge med
orätt tillskrifvits

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free