Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oldenburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storhertigdömets författning hvilar på den renderade
grundlagen af d. 22 Nov. 1852 och är en af de
mest frisinnade i Tyskland. Kronan är ärftlig på
manssidan efter förstfödslorätt inom yngre linien
af huset Holstein-Gottorp. Storhertigen bekänner
sig till den lutherska kyrkan. Inga på börd och
stånd grundade företräden finnas; full tros-
och samvetsfrihet tillerkännes medborgarna. Till
storhertigdömets landtdag, som består af 1 kammare,
sänder hertigdömet 25, furstendömet Birkenfeld 4 och
furstendömet Lübeck 3 medlemmar, hvilka utses genom
medelbara val. Röstberättigad är hvarje sjelfständig
medborgare, som fyllt 25 år. Ordinarie landtdag
sammanträder hvart tredje år; under mellantiden
fungerar ett af denna valdt ständigt utskott af 6
ledamöter. Furstendömena Lübeck och Birkenfeld hafva
dessutom särskilda provinsialråd, som dock ej ega
beslutanderätt. Lagstiftnings- och beskattningsrätt
utöfvas gemensamt af storhertigen och landtdagen. Den
verkställande makten tillkommer storhertigen, som
har vid sin sida ett ansvarigt statsministerium,
bestående af 3 ministrar: finansministern, ministern
för storhertigliga huset och utrikes angelägenheter
samt ministern för justitie-, kyrko- och skolärenden
samt krigsväsendet. Under statsministeriet
lyda de båda provinsialregeringarna i Eutin för
furstendömet Lübeck och i Birkenfeld för furstendömet
Birkenfeld. De tre landsdelarna hafva hvar sin
särskilda finansförvaltning och storhertigdömet såsom
sådant sin, så att budgeten är fyrfaldig. För 1887
beräknades inkomsterna för hertigdömet O. till 5,
för furstendömet Lübeck till 0,6, för furstendömet
Birkenfeld till 0,5 och för storhertigdömet till 1
mill. mark. Sistnämnda summa användes hufvudsakligen
för de tre landsdelarnas matrikularbidrag till Tyska
riket (867,861 mark 1886–87), hvaraf hertigdömet
betalar 76 proc., Lübeck 16 och Birkenfeld 8
proc. Statsskulden uppgick 1887 till 37,431,432
mark. Högsta domstolsinstansen för hertigdömet
O. är den för O. och Schaumburg-Lippe gemensamma
»oberlandesgericht» i staden Oldenburg. Lübeck lyder
under »oberlandesgericht» i Hamburg och Birkenfeld
under »oberlandesgericht» i Köln. Storhertigdömet
har 1 röst i förbundsrådet och sänder 3 medlemmar
till tyska riksdagen. Enligt den med Preussen 1867
afslutade militärkonventionen uppställer O. ett
infanteriregemente, ett dragonregemente och två
batterier, tillhörande 10:de armékåren. – O:s vapen
består af en hufvud- och en midtsköld. Den förra,
krönt af kunglig krona, innehåller Norges, Slesvigs,
Holsteins, Stormarns, Ditmarskens och Kniphausens
vapen; midtskölden innehåller O:s vapen (två röda
tvärbalkar på guld) samt Delmenhorsts, Lübecks,
Birkenfelds och Jevers. Flaggan är blå, med ett rödt,
rätvinkligt stående kors. Landets enda orden är
hertig Peter Fredrik Ludvigs hus- och förtjenstorden,
stiftad 1838.
Historia. Kärnan i den oldenburgska staten är
Oldenburg (d. v. s. gamla borgen), som innehades
af en urgammal grefveslägt, hvilken sökte föra sitt
stamträd upp till Karl den
stores motståndare Wittekind, men hvars äldste
historiskt kände representant är Egilmar (Elimar)
i slutet af 11:te årh. Hans ättlingar voro vasaller
under de mäktige sachsiske hertigarna, men blefvo
riksomedelbara vid Henrik Lejonets fall (1180). 1247
byggde grefve Otto II borgen Delmenhorst, hvarefter
hans efterkommande kallade sig »grefvar af O. och
Delmenhorst». Men Delmenhorst var sedermera ofta
styrdt af en bilinie och förenades ej varaktigt
under samme herskare med O. förrän i början af 17:de
årh. Norra och vestra delarna af nuv. hertigdömet
O. tillhörde mer eller mindre oberoende frisiska
furstar, med hvilka de oldenburgske grefvarna under
medeltiden förde en mängd fejder. En af grefve
Didrik den lyckliges (se d. o.) söner, Kristian
VIII, valdes 1448 till konung af Danmark, hvarpå
han 1454 öfverlemnade sin del af O. åt sin yngre
broder Gerhard den stridbare (se denne). Dennes
sonson Anton I (d. 1573), som från 1526 regerade
tillsammans med sina äldre bröder (en af dem var den
bekante grefve Kristofer, efter hvilken den äfven i
Sveriges historia så vigtiga Grefvefejden fått sitt
namn), men efter 1566 ensam, införde reformationen,
men bistod kejsaren i schmalkaldiska kriget och tog
sitt grefskap formligen i län af kejsaren, hvarefter
grefvarna af O. och Delmenhorst hade säte och stämma
på westfalska kretsdagen. Antons sonson Anton Günther
(1603–67) förenade Delmenhorst för alltid med O., och
äfven de sista frisiska herrskapen, Jeverland (1575)
och Kniphausen (1623), förenades med O. Han regerade
med kraft och klokhet samt lyckades under 30-åriga
krigets stormar bevara en nästan ostörd fred. Af
kejsaren erhöll han äfven rätt till den indrägtiga
Weser-tullen. Som han var den siste af sin ätt,
tillföll O. efter hans död enligt en traktat konungen
af Danmark, medan Jeverland tillföll furstarna af
Anhalt-Zerbst. Enligt en öfverenskommelse af d. 1
Juni 1773 med den i Ryssland och Holstein-Gottorp
regerande linien af huset O. bortbytte Danmark O. och
Delmenhorst mot den hertigliga delen af Holstein,
hvarvid intet förbehåll gjordes för den i Sverige
regerande holstein-gottorpska liniens eventuella
arfsrätt – en sak, som kon. Gustaf III uppfattade
såsom en förolämpning, och som förmådde honom att i
Dec. 1773 hos tyske kejsaren anmäla ett förbehåll för
sina och brödernas rättigheter. Emellertid tog den
då regerande holstein-gottorpska hertigen och ryske
storfursten Paul (sedermera kejsar Paul I) d. 10 Dec.
1773 O. och Delmenhorst i besittning, men öfverlät
dem redan d. 14 s. m. till sin farfars kusin
Fredrik August (d. 1785), furstbiskop af Lübeck,
af den yngre gottorpska linien, som
1774 af kejsar Josef II upphöjdes till hertig
af O. (En broder till denne, Adolf Fredrik,
hade 1751 blifvit svensk konung.) Som dennes son,
Peter Fredrik Vilhelm (d. 1823), var sinnessvag,
sköttes regeringen under hans lifstid af hans kusin,
Peter Fredrik Ludvig, biskop och sedan 1803
furste af Lübeck. Till följd af det regerande
husets förbindelse med Ryssland besattes O. 1806
af fransmännen. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
