Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oliknämnig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författare. Till hans bästa arbeten höra dikterna Les
chansons lointaines (1847; flere uppl.), novellerna
M. Argant et ses compagnons d’aventures (1850), Le
batelier de Clarens (1861) och Le pré aux noisettes
(1863) samt skildringen Le canton de Vand (2 bd,
1837–41).
Olivier le Dain l. O. le Daim [ålivié lö däng],
äfven kallad maître O., franske konungen Ludvig
XI:s gunstling, son af en flandrisk bonde, fick
såsom konungens kammartjenare och barberare ett
utomordentligt insteg i dennes förtroende, upphöjdes
till grefve af Meulan och sattes slutligen till
guvernör i S:t Quentin. Efter Ludvigs död fick denne
hans öfvermodige och orättrådige favorit sluta i
galgen, d. 21 Maj 1484.
Olivin, miner., ett singulosilikat af talkjord, der
denna alltid till en viss del ersättes af jernoxidul,
och i hvilket äfven MnO, CaO, Al2O3, NiO och TiO2
till någon ringa del förekomma. Olivin kristalliserar
rombiskt, i prisma- eller tafvelform. Mineralet har
glasglans samt är genomlysande till genomskinligt
och dubbelbrytande. Färgen är gulgrön, grågrön till
olivgrön, stundom brunaktig. Hårdhet 6–7. Egentl.
v. 3,3–3,45. Olivinen förekommer dels såsom
väsentlig, dels såsom accessorisk beståndsdel i många
bergarter. Den är ofta mycket sönderdelad och blifver
dervid matt, ogenomskinlig och mindre hård. Den finnes
såväl i eruptiva bergarter (olivindiabas, gabbro,
basalt m. fl.) som i de kristalliniska skiffrarna i
kalksten, dolomit och diorit, hvarjämte den blifvit
funnen i meteorjern samt i vulkaniska bomber och aska
från Vesuvius och Etna. Kornig olivin bildar ensam
eller i förening med bronzit och diallag bergarten
olivinfels (lherzolit, dunit), hvilken förekommer såsom
lager i de kristalliniska skiffrarna, och slutligen
har olivin, ehuru såsom sällsynt och tillfällig
beståndsdel, äfven blifvit funnen i våra jernmalmers
lagerarter. I den s. k. Tabergsmalmen i Småland
utgör äfven olivin en väsentlig beståndsdel. – Bland
olivinens varieteter må nämnas krysolit (se d. o.),
vanlig olivin, med mörk, gulgrön till olivgrön färg,
och hyalosiderat, som håller 32 proc. jern samt har
brun färg. Till olivingruppen kunna vidare räknas den
mörkt färgade, jernrika fayaliten (2FeO . SiO22), i
hvilken talkjorden är ersatt af FeO, tefroiten (2MnO
. SiO2), hvilken kan anses såsom en manganolivin,
och knebeliten (se d. o.). Alla dessa äro enkla
silikat af talkjord samt jern- och manganoxidul;
de kristallisera, så vidt kändt är, rombiskt.
Ant. Sj.
Olivingabbro, geol., petrogr., en gabbroart, som
jämte huvudbeståndsdelarna plagioklas och diallag
i anmärkningsvärd myckenhet innehåller mineralet
olivin. Jfr Gabbro. E. E.
Olivinsten, geol., petrogr., en kristalliniskt
kornig, någon gång skiffrig, hård bergart, som nästan
uteslutande eller till huvudsakligaste delen består
af mineralet olivin. I renaste och friskt tillstånd
är bergartens färg ljust grönaktig, men vid vittring
förändras den till gul eller rödgul. Olivinstenen
anses som platinans och kromjernets hemklyft. Den
uppträder inom gneis-, glimmerskiffer- och
qvartsitområden och
synes vara af eruptivt ursprung. Inom Sverige
äro fyndorter för densamma kända i Jämtland och
Vesterbotten. Bergarten finnes likaledes i Norge.
E. E.
Olivolja, oleum olivarum, farmak., den ur
olivträdets frukter (»oliver») genom pressning
erhållna oljan. Sättet att gå till väga härvid är
något olika på skilda trakter; det vanligaste är
följande. De oliver, som skördas från träden eller
under efterhösten (November) och vintern uppsamlas
å marken, krossas i särskilda oljeqvarnar till
en grötlik massa, som öses i grofva säckar, hvilka
läggas i hög på hvarandra och utsättas för en lindrig
pressning i en skrufpress. Den olja, som då afrinner,
uppsamlas i cisterner, innehållande vatten, från hvars
yta oljan sedan afskummas. Den sålunda erhållna oljan
kallas jungfruolja (Ol. virgineum) och är nästan
färglös eller har en svagt grönaktig färg samt
en mild, fet smak. Sedan jungfruoljan upphört att
utflyta, underkastas återstoden starkare pressning,
hvarigenom erhålles en god, men mindre fin olja, den
vanliga matoljan, som filtreras och renas. Den tappas
derefter på mindre tunnor eller ock i flaskor samt
försändes till andra land hälst under vintertiden, då
densamma af den lägre temperaturen mer eller mindre
tjocknat eller stelnat, hvilket den börjar göra,
då temperaturen gått ned under + 10° C. Vid 0°
C. stelnar oljan till en kornig, hvitaktig massa,
som måste genom uppvärmning helt och hållet göras å
nyo flytande, innan den får användas till medicinskt
bruk. Svenska farmakopéns Oleum olivarum (optimum)
skall utgöras af jungfruolja eller af finaste matolja
(Ol. provinciale album). Provenceoljan (matoljan)
är blekt gulaktig, härsknar lätt i luften och
får då en obehaglig smak af de feta syrorna,
som under härskningen frigjorts eller bildats. –
Ett obehagligt luktande och vidrigt smakande slag
af olivolja är den vanliga »bomoljan» (af T. baum,
träd), som framställes genom begjutning af återstoden
efter föregående oljepressning med hett vatten och
förnyad hårdare pressning, då den nämnda mörkare
gröna, mera tjockflytande bomoljan (Ol. olivarum
commune) erhålles. Olivoljan är en icke torkande
olja (d. v. s. förvandlas icke i luften till en
fernissa, såsom t. ex. linolja), som löses föga
i sprit, men lätt i eter samt brinner med klar,
ej rykande låga. Hon består af omkr. 72 proc.
elain (se d. o.) och 28 proc. fastare fettarter
(stearin, palmitin etc.). Ju finare oljan är,
dess mera tunnflytande är hon, och dess mindre
af fastare fettsyror innehåller hon. Inblandning
af andra oljor, såsom jordnöt- (arachis-) olja,
sesamolja o. s. v., upptäckes på kemisk väg. –
Olivoljan har en stor användning, i främsta rummet
i sitt hemland, södra Europa, men äfven i andra
land i matlagningen och till medicinskt bruk
(i t. ex. oljeemulsioner mot diarréer) samt
till beredning af en mängd plåster och salvor.
O. T. S.
Olivträd. Se Oliv.
Olja (Lat. oleum). Se Oljor.
Oljebad, kem. Se Bad, sp. 1419.
Oljeberget. Se Jerusalem, sp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
