- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
195-196

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oliknämnig ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Oljebildande gas. Se Etylen.

Oljebrunn, oljekälla, plats der bergolja antingen
medelst mekaniska hjelpmedel framskaffas ur jordens
inre eller af sig sjelf framqväller vid ytan. Endast
sällan strömmar oljan fram ur naturliga springor. I
de allra flesta fall måste genom nedslående af borrhål
(borrbrunnar) tillträde beredas till de i berglagrens
sprickor och hålighetcr befintliga oljeförråden. Se
Bergolja. E. E.

Oljefisken, Comephorus baikalensis Pall., zool., en af
Pallas i Bajkalsjön upptäckt fiskart, som utgör typ
för ett eget slägte och familjen Comephorida bland
de taggfeniga fiskarna. Kroppen är långsträckt, utan
fjäll, med stort, tillplattadt hufvud och utdragen
nos. Huden är ofta fettglänsande, liksom indränkt
i olja. Bröstfenorna hafva långa, hårlikt utdragna
strålar, hvilket gifvit anledning till slägtnamnet,
som betyder »hårbärare». Den är känd blott från
Bajkalsjön, hvarest den lefver på de djupaste ställena
i sjön under vintern samt om sommaren stimvis invid
stränderna. För öfrigt känner man ej närmare hans
lefnadssätt. R. L.

Oljefärger kallas, till skilnad från limfärger,
vattenfärger o. s. v., de färgämnen, som äro
rifna med olja, och för hvilka denna alltså blir
bindemedlet. Deras användbarhet grundar sig på oljans
egenskap att torka vid luftens tillträde. Vanligen
begagnas linolja, men för vissa ändamål äfven andra
oljor, såsom lavendelolja, nötolja, vallmo-olja. De
hufvudsakligaste vid oljemålning använda färgstofferna
äro kremser- eller venezianskt hvitt (blyhvitt), ockra
af olika slag, terra di Siena, neapelgult, umbra,
kasselbrunt, asfalt, bister, cinnober, florentin-
eller wienlack, mönja, parisblått, ultramarin,
koboltblått, veronesgrönt, frankfurtsvart, kimrök. –
Om oljefärgernas användning för konstnärliga ändamål
se Oljemålning. Jfr Färgämne.

Oljehorisont, astron. Se Artificiel horisont.

Oljehornet, zool. Se Dolium.

Oljekakor. Se Fodermedel.

Oljekälla. Se Oljebrunn.

Oljemålning. Målning med olja som bindemedel förekom
sedan långt tillbaka i medeltiden för vissa, mera
tekniska ändamål, t. ex. vid anstrykning af statyer
och reliefer, vid färgläggning af bilder å fanor
och banér, ja delvis äfven såsom hjelpmedel vid
det egentliga tafvelmåleriet. Men dess allmännare
användning i rent konstnärligt syfte daterar sig
först från början af 1400-talet. Såsom uppfinnare
(rättare: förbättrare af tekniken) angifvas bröderna
Hubert och Jan van Eyck i Flandern, och tiden
bestämmes närmare till 1410–20. Från Flandern
utbredde sig kännedomen om den nya tekniken inom
kort till Tyskland och Frankrike. Uti Italien vann
den allmännare insteg först omkr. 1470 genom den i
Flandern utbildade Antonello da Messina, som öfvade
sin konst i Venezia. Efter hand utträngde den äfven
der det förut använda temperamåleriet. Oljemålningen
blef under de följande århundradena målarekonstens
förnämsta uttrycksmedel. – Som underlag för målningen
användes i början tunna träskifvor eller metallplåtar
(koppar, särskildt inom de nord-europeiska
skolorna), men redan vid den nyare tidens begynnelse
förekommer målning på duk (linne), enligt det
vanliga antagandet först i Venezia. Duk, grundad med
tunn grå eller gulaktig oljefärg, är numera också
det vanliga materialet. Den kan erhållas i hvad
storlek som hälst och angripes ej så lätt som trä af
skadeinsekter o. d. Den spännes på en s. k. blindram,
som i hörnen ofta förses med kilar (kilram), för att
bibehålla dukens spänning. För smärre arbeten nyttjas
fortfarande stundom trä (mahogni), koppar eller
papp. Taflan undermålas med en särskild bottenfärg,
i äldre tider vanligen hvitt, sedermera grått i
olika nyanser, under 1600-talet äfven brunrödt
(bolus). På denna grund utkastas teckningen, som
modelleras i grått (gråblått, gråbrunt). Dagrarna
isättas med lokaltoner eller med hvitt, hvarefter
detta nästan enfärgade utkast liksom klädes med
de halfgenomskinliga lokalfärgerna (lasurer)
eller, vid behof, med täckfärg. Detta var länge det
normala tillvägagåendet. På 1700-talet uppkom det
s. k. alla-prima-måleriet, som omedelbart och utan
undermålning framställer sina bilder. Mellan dessa
båda ytterligheter rör sig i mångfaldiga gradationer
det moderna måleriet. – Under äldre tider beredde
målarna sjelfva sina färger genom de enkla stoffernas
blandning och rifning med olja (linolja), och de
olika färgrecepten hade mången gång karakteren
af en yrkeshemlighet. Numera tillverkas färgerna
i regeln fabriksmässigt och förekomma i handeln i
små flasklika blytuber, ur hvilka de klämmas fram på
paletten. Oljefärgen torkar tämligen långsamt, hvarför
man stundom plägar påskynda processen genom begagnande
af särskilda torkningsmedel (sickativ). Färgen
förlorar vid torkningen sin glans, »slår in», hvilket
afhjelpes genom fernissning, som tillika skyddar
mot dam o. d., men också medför den olägenheten,
att det hela efter hand mörknar. Särskildt blir
detta fallet, när, såsom ofta inträffat, under
tidens lopp flere lager af fernissa anbringats på
hvarandra. Detta är den vanliga orsaken till den
mörka tonen hos gamla taflor. Fernissan kan likväl
med försigtighet borttagas och ersättas med ny. Deri
består tafvelrestauratörens vanligaste uppgift.

Upptagandet af oljetekniken åstadkom en genomgripande
omhvälfning på måleriets område. Vid det förut
begagnade temperamåleriet hade man anbragt färgerna
på en lätt förstörbar kritgrund, och som bindemedel
användes hartsartade ämnen. Hvarje färgton måste
tillblandas på förhand och anbringas på vederbörligt
ställe bredvid eller öfver en annan, som redan
torkat. Skuggorna fingo liksom vid teckning utföras
med mörkare streck, punkter o. d.; öfvergångarna
blefvo till följd deraf skarpa och figurerna
hårda, platta. Det hela var snarare en kolorering
(färgläggning) än en målning. Härtill kom, att färgen
lätt kunde förstöras genom väta. – Genom att använda
olja som bindemedel blef det möjligt att måla vått
i vått. Färgerna kunde vid begagnandet blandas direkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free