Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oljepalmer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
straxt efter Februari-revolutionen 1848, då han, genom
Ledru Rollins inflytande, utnämndes till Franska
republikens kommissarie i depart. Bouches-du-Rhône och
Var. Ett halft år senare utnämndes O. af Cavaignac
till prefekt i depart. Haute-Marne, men måste afgå,
då prins Louis Napoleon i Dec. 1848 blef republikens
president. O. blef åter advokat i Paris och vann snart
rykte för kunskaper och vältalighet. Vid de allmänna
valen 1857 valdes han till ledamot af Lagstiftande
kåren, der han tillhörde den lilla republikanska
grupp (»de fem»), som under de närmast följande
åren utgjorde den »oförsonliga» parlamentariska
oppositionen mot kejsaredömet. Omvald 1863, trädde
O. emellertid i förbindelse med hertigen af Morny
och närmade sig småningom alltmer Napoleon III. Då
kejsaren d. 19 Jan. 1867 utlofvade åtskilliga
liberala reformer, bröt O. öppet med sina förra
republikanska vänner och blef den ifrigaste förkämpen
för en försoning mellan det liberala partiet och
kejsaredömet. I skriften Le 19 janvier (1869) sökte
han bevisa möjligheten af det dittills enväldiga
kejsaredömets förvandling till en konstitutionel
och parlamentarisk styrelse. Vid de allmänna valen
några månader senare fick han endast genom regeringens
understöd en plats i Lagstiftande kåren. Såsom ledare
för det nya liberala mellanpartiet (»le tiers-parti»)
inom densamma fick O. af Napoleon III d. 27 Dec. 1869
i uppdrag att bilda ett parlamentariskt kabinett. I
detta kabinett, som bildades d. 2 Jan. 1870, blef
O. sjelf justitieminister och konseljpresident. Han
hade nu att kämpa både mot yttersta venstern
och yttersta högern. Men trots sina motståndares
vältalighet och våldsamhet lyckades han i början vinna
flere framgångar. Under oroligheterna i Paris efter
prins Pierre Bonapartes mord på publicisten Victor
Noir uppehöll O. utan blodsutgjutelse ordningen
i hufvudstaden. Ledru Rollin erhöll amnesti. Den
impopuläre Seineprefekten Haussman afskedades. Flere
reformer genomfördes i afseende på administrationen
och rättskipningen. Ett af O. utarbetadt och framlagdt
förslag till statsförfattningens ändrande i liberal
riktning, hvilket bl. a. innehöll införandet
af fullständig ministeransvarighet, antogs af
senaten d. 28 Mars och sanktionerades genom allmän
folkomröstning d. 8 Maj, med ofantlig majoritet
(7,3 mill. ja mot 1,56 mill. nej). Men denna
glänsande framgång i inrikespolitiken följdes af
fruktansvärda motgångar i utrikespolitiken. O. ansågs
vara fredsvän, och ännu d. 30 Juni 1870 yttrade
han inför Lagstiftande kåren: »Aldrig har fredens
upprätthållande varit säkrare tryggadt än nu.» Men
likväl var han nog svag och lättsinnig att inför
Lagstiftande kåren understödja och mot den gamle
erfarne Thiers försvara det af kejsarinnan Eugénie
m. fl. ledda krigspartiets dumdristiga politik, som i
midten af Juli 1870 ledde till den brådstörtade och
olycksdigra krigsförklaringen mot Preussen. »Från
denna dag börjar för ministrarna, mina medbröder,
och för mig ett stort ansvar; vi öfvertaga det med
lätt hjerta», utropade O. från talarestolen i
Lagstiftande kåren d. 15 Juli 1870. Dessa öfvermodiga
ord återföllo förkrossande på O., då redan i början
af Aug. 1870 det ena nederlaget följde på det
andra. Efter en af Lagstiftande kåren på Clément
Duvernois’ förslag d. 9 Aug. antagen dagordning,
som innebar, att kabinettet var odugligt att
organisera landets försvar, måste ministèren
afgå; och nu allmänt afskydd, drog O. sig undan
till Italien. Derifrån. återvände han i slutet
af 1872 till Frankrike. Vid de allmänna valen
1876 och 1877 uppträdde han såsom kandidat till
deputeradekammaren, men utan framgång. O. har utöfvat
en liflig författareverksamhet och invaldes 1870
(efter Lamartine) i Franska akademien. Utom ett par
juridiska arbeten och en mängd artiklar i juridiska
tidskrifter har han utgifvit Démocratie et liberté
(1867), Une visite à la Chapelle des Medicis (1872),
Lamartine (1874), Principes et conduite (1875),
Le ministère du 2 janvier, mes discours (1875),
L’église et l’etat au concile du Vatican (1879),
M. Thiers à l’Académie et dans l’histoire (1880).
E. W.
Ollivier d’Angers [ålivié dangsje], Charles Prosper,
fransk läkare, f. 1796, blef med. doktor 1823 med en
afhandling öfver ryggmärgens anatomi, hvilken han året
derpå i utvidgad form utgaf under titeln Traité de la
moëlle épinière et de ses maladies. Senare egnade han
sig med förkärlek åt rättsmedicinen och förvärfvade
genom sin skarpblick, sin omfattande lärdom samt sitt
säkra och snabba omdöme ett stort anseende. Död 1845.
Ollon, bot., farmak., kallas de nötlika frukterna af
ek och bok (se dessa ord).
Ollon, Gustaf, psalmsångare, född på Vikbolandet,
Östergötland, 1646, blef efter slutade skolstudier
antagen i tjenst af riksrådet frih. Knut Kurck och
slutligen genom dennes förord kamrer vid stora
sjötullen i Stockholm, der han afled 1703. Han
har gjort sig bekant såsom en af 1600-talets mest
framstående psalmdiktare, hos hvilken språkets
och formens ovanliga renhet sammansmälter med
innehållets anderikhet och värme till ett helt af
synnerligen högt värde. O. är författare till n:r
206, 257 och 264 i 1819 års psalmbok, hvarjämte
han anses hafva öfversatt n:r 112, 239 och 261 samt
omarbetat n:r 106. Af alla dessa har endast n:r 106
undergått större förändringar från den ursprungliga
lydelsen, hvilket, enligt W. Beckmans omdöme,
torde bevisa, att O. är en psalmsångare för hvarje
tid. Hans psalmer i sitt första skick äro intagna i
Hansellis samling af vitterhetsarbeten (7:de delen).
-rn.
Ollonborrar, zool., skalbaggar, som tillhöra slägtet
Melolontha L. inom gruppen Lamellicornia af ordningen
Coleoptera bland insekterna. Hufvudet är ganska stort,
nedplattadt, med utstående ögon. Antennerna, eller
pannspröten, äro korta, med klubban ställd i vinkel
mot skaftet och bildad af 3–7 skifvor. Öfverkäkarna
äro grofva, hårda och böjda, underkäkarna fasta,
tandade och håriga. Skalvingarna äro på midten något
bredare än halsskölden, som är mera lång än bred;
de nå ej bakkroppens spets. Af detta slägte finnas
i Sverige flere arter, bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
