- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
201-202

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oljepalmer ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilka tvänne i de sydligaste landskapen finnas
i oerhördt antal och periodvis anställa svåra
härjningar inom vaxtverlden. Dessa båda arter äro
vanliga ollonborren (»majbaggen»), M. vulgaris Gyll.,
och svartkantade ollonborren (»kastanjebaggen»),
M. hippocastani Fab. Den förstnämnda arten har
svart kropp, med gulbruna ben och skalvingar, hvilkas
ytterkanter icke äro svartaktiga. Hannens antennklubba
har 7 långa blad, honans 6 korta. Bakkroppen
har en lång, småningom afsmalnande, nedböjd och
tillplattad spets. Längd omkr. 3 cm. Larven, som
i norra Europa behöfver 4 år till sin utveckling,
är, fullvuxen, omkr. 3–3,5 cm. lång. Han håller sig
alltid krumböjd, har ett stort kullrigt hufvud
och saknar ögon. Öfverkäkarna äro långa, något
krökta och särdeles starka. De tre benparen äro
ganska långa, med 3-ledade tarser, försedda med
hvar sin klo. Af kroppsringarna äro de 11 främsta
gulhvita, jämntjocka, men den sista ringen är blåslikt
uppsvälld och blåsvart genom färgen på de der hopade
exkrementen. Hufvudet och fötterna äro gulbruna och
andhålen med sina klaffar rödbruna. De tjocka larverna
(som nästan hafva formen af mycket små korfvar) kallas
i Skåne och Halland »fetpölsor», men bära också namnet
»rotmask». Puppan är kort och tjock, med afsmalnande
bakkropp, och gulbrun samt har alla de kroppsdelar
skönjbara, som tillhöra den fullbildade skalbaggen. –
Kastanjebaggen är mycket lik majbaggen; men den är
något mindre och har vingkanterna svartaktiga samt
bakkroppen hopknipen nära spetsen. Mellanformer mellan
dessa båda arter förekomma. Kastanjebaggen går
längre mot norr än majbaggen, som, så vidt man vet,
nästan uteslutande tillhör Skåne och södra Halland
samt Bleking, då deremot den förre finnes här och
der ymnigt i Upland samt i sydligaste Sverige,
dels lefver blandad med majbaggen, dels å somliga,
mera begränsade, trakter uppträder ensam eller mycket
talrikare än majbaggen. Båda arterna sammanföras af
allmänheten under det gemensamma namnet ollonborrar.

Dessa svåra skadeinsekters utveckling är i korthet
följande. I en befruktad hona har man räknat mellan
25 och 40 ägg. Dessa läggas 10–12 hopvis tillsammans
i 16–20 cm. djupa hål, som honan gräfver hälst i
lucker, icke grästäckt matjord, hvilande på grus-
eller sandig alf. Efter 4 veckor börja larverna
kläckas. De lefva första sommaren af mylla och
anställa då icke skada å växtligheten. Under andra
sommaren börja de, tilltagande i storlek och styrka,
gräfva sig fram underjorden och angripa finare
växtrötter. Under tredje och ännu mer under fjerde
sommaren, då de uppnå sin fulla storlek, kunna de
med sina starka käkar anställa stor förödelse genom
bortgnagandet af sugrötterna till allahanda örter,
buskar och träd. Under vintrarna gräfva larverna sig
så djupt ned i jorden, att frosten icke når dem. Under
senhösten efter larvens fjerde sommar förpuppas han
i en rundad håla, som han utgräfver ofta på omkr. 50
cm. djup i jorden. Följande vår i midten eller slutet
af Maj, alltefter
väderleken, inträffar en storartad »svärinning». Vid
solnedgången, hälst efter en varm dag, bryta
då de fullt utvecklade ollonborrarna fram ur
sina vintergömmen i ett så oerhördt antal,
att de kunna räknas i millioner, ja kanske i
milliarder. Hannarna komma efter regeln först och
derefter honorna. Båda könen flyga genast snabbt
till närmaste fristående träd eller till lundar,
glesa skogar, alléer och trädgårdar o. s. v. och slå
så ned på tillgängliga löfträd, hvilkas blad alldeles
uppätas, om ollonborrarna få ostörda fara fram. Af
löfträd lära endast häggen och päronträdet gå fria
från angrepp, och bland barrträden, som vid brist på
löfträd anfallas, ratas tallen, af hvilken endast
de späda han- och hon-hängena förtäras. Parningen
försiggår under denna svärmningstid, och sedan
uppsöka honorna lämpliga platser för äggläggningen,
vanligen icke långt ifrån eller å samma ställe,
der de sjelfva utkläckts. Sedan börjar å nyo den
4-åriga utvecklingshistorien. Ollonborrsvärmningar
inträffa sålunda regelbundet hvart fjerde år, och
deremellan förekommer endast ett fåtal af dessa
skalbaggar, hvilkas utveckling icke kommit att
sammanfalla med de stora svärmningsperioderna. Under
våren 1887 inträffade den senaste svärmningen af
dessa skadedjur både i Sverige och Danmark. Under de
sista årtiondena har man å många orter föranstaltat
insamling af ollonborrarna, hvilket tillgår på det
sättet, att skalbaggarna, som, efter qvällens och
för-nattens kringsvärmning, under efternatten sätta
sig massvis att hvila å trädens grenar, nedskakas,
medan de äro stela af kylan före soluppgången, och
uppsamlas å underlagda dukar eller dylikt samt dödas
i kokhett vatten eller på annat sätt. Ensamt i några
socknar i södra Halland insamlades och förstördes
sålunda icke mindre än omkr. 215,000,000 ollonborrar,
med en kostnad för kommunerna samfåldt af mer än
27,000 kr. Följden af denna storartade ödeläggelse
af dessa skadedjur bör komma att visa sig år 1891,
då nästa svärmning skall inträffa. Kastanjebaggen
har icke anställt sådana förödelser som ollonborrarna
i södra Sverige. Men att han icke är oskadlig, har
erfarenheten från trakten kring Stockholm visat, i det
hans larver angripit rötterna på rosor och fuchsior
i en trädgård och föranledt dessa växters död. Hans
svärmningsår sammanfalla icke med svännningsåren i
södra Sverige, utan väntas en svärmning af denna art
under våren 1888 (enligt A. E. Holmgren). Öfriga,
mindre arter, såsom pingborren (M. solstitialis) och
lilla ollonborren (M. horticola), lefva på likartadt
sätt, men förorsaka mindre skada än de större. –
Ollonborrarnas svärmning var redan uppmärksammad
under 1400-talet, och många nästan vidunderliga
berättelser anföras om dessa svärmningar. På grund
af den skada å skogar, trädplanteringar o. s. v.,
som dessa skalbaggars härjningar vållade, blefvo
ollonborrarna t. o. m. stämda inför domstol (i
Lausanne 1479) och drabbades då af – bannlysning. –
Se vidare A. E. Holmgren: »De för träd och buskar
nyttiga och skadliga insekter» etc. (1867) samt
V. Bergsöe: »Om oldenborrens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free