- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
207-208

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betraktas såsom riktadt mot danske konungen, gjorde
O. stora tillrustningar; sjelf förde han sitt
stora och präktiga skepp »Ormen långe», som hade
en utvald besättning. Han kom också till Wenden,
hvarefter en del af flottan vände hem igen. Då
han sjelf seglade tillbaka, blef han vid ön Svold
lockad i ett bakhåll med en del af sina skepp. Der
angreps han d. 9 Sept. år 1000 af Olof Skötkonung
och Sven Tveskägg i förening med norske jarlen Erik
Håkonssön och stupade efter en hjeltemodig strid mot
öfvermakten. – O. lade grunden till staden Nidaros och
byggde på Moster den första kristna kyrkan i landet.
Y. N.

5. O. II Haraldsson, äfven benämnd O. digre och
O. den helige, norskt nationalhelgon, var son af
konungen på Vestfold, Harald Gränske, hvilken sjelf
var sonsons son till Harald Hårfagre. Då hans moder
gifte om sig med Sigurd Syr i Ringerike, kom han
tidigt i dennes hus och fick der sin uppfostran. Sedan
drog han ut i vikingafärd och blef derunder döpt
samt återvände såsom kristen 1015 till Norge för
att bemäktiga sig tronen. Han lyckades först taga
till fånga den frånvarande Erik jarls son Håkon,
hvilken afsade sig sina rättigheter, och togs
derpå till konung i Oplandene samt besegrade d. 25
Mars 1016 Sven jarl i sjöslaget vid Nesjar (utanför
Brunlanes). S. å. hyllades han äfven af trönderna och
återupprättade det under jarlarnas styrelse förfallna
Nidaros. Samtidigt gjorde han sig till herre öfver
Viken och anlade der staden Borg l. Sarpsborg. När
han sålunda lagt hela landet under sitt välde, upptog
han Olof Tryggvessons stora omvändelseverk och gick
dervid till väga på samma sätt som denne. Han byggde
kyrkor och tillsatte prester, som förkunnade den nya
läran, och sålunda rotfästes kristendomen i Norge för
alla tider. Genom O. H. vann äntligen riket äfven
sin politiska enhet, i det han gjorde slut på all
svensk och dansk öfverhöghet. Dervid gynnades hans
sträfvande af den politiska ställningen i Sverige
(se Olof, svenska konungar 3), hvaremot han i danske
konungen Knut fick en farligare motståndare, hvilken,
till en del genom bestickning, vann på sin sida de
missnöjde norske höfdingarna och sålunda undergräfde
O. H:s makt. Affallet växte, och O. H. sökte förgäfves
att möta faran genom ett förbund med sin svåger
svenske konungen Anund Jakob. Tillsammans företogo de
ett härtåg mot Knut, men utan resultat. O. H. måste
lemna Norge, der Knut allmänt hyllades, och drog genom
Sverige till Gårdarike. Sommaren 1030 återvände han
öfver Jämtland med en här för att återvinna sitt rike,
men möttes vid Stiklastad af en öfverlägsen bondehär
och stupade d. 29 Juli s. å. Hans död blef likväl
en seger för det mål, för hvilket han kämpat, i det
såväl den kristna läran som den nationella monarkien
snart derpå tryggades. Den fallne konungens lik ansågs
för undergörande, och snart uppväxte en Olofskult,
hvars medelpunkt blef den öfver O. H:s graf i Nidaros
uppförda domkyrkan. O. H. blef visserligen icke
formligen kanoniserad, men upphöjdes likväl till sitt
lands nationalhelgon och dyrkades ganska
allmänt äfven i Sverige och Danmark. Efter hand
utbreddes denna dyrkan ännu mera, så att under hela
medeltiden pilgrimer från fjärran land strömmade
till den präktiga helgedomen uppe i höga norden.
Y. N.

6. O. III Haraldsson, vanligen kallad O. kyrre
(»den fredlige»), var son och efterträdare till
den föregåendes halfbroder Harald Hårdråde,
hvilken han åtföljde på dennes tåg till England.
Efter faderns fall vid Stanford bro (1066) förde
O. H. 1067 norska flottan hem och öfvertog derefter
styrelsen i Norge, till en början tillsammans
med sin äldre broder, Magnus, hvilken stannat
hemma och redan före faderns död valts till
konung. Sedan Magnus dött, 1069, var O. H.
ensam regent till sin död, 1093. Hans styrelse
var alltigenom fredlig, hvaraf han också fick sitt
tillnamn. O. H. främjade på flere sätt landets
ekonomiska utveckling och grundlade Bergen i vestra
Norge. Folkets klädedrägt och lefnadssätt rönte mycket
inflytande från utlandet, hvilket får uppfattas
såsom ett framsteg i kultur. Y. N.

7. O. IV Magnusson, var son af Magnus Barfot
och efterträdde denne på tronen. Död 1115. Hans
medregenter voro från 1103 hans bröder Sigurd
Jorsalafare och Eystein. Y. N.

8. O. V Håkansson, norsk och dansk konung, son
af norske konungen Håkan Magnusson och Margareta,
konung Valdemar Atterdags dotter, föddes i
Dec. 1370 på Akershus slott. Efter sin morfaders
död, d. 24 Okt. 1375, blef O. på ett danahof
i Slagelse i Maj 1376 vald till konung i Danmark
under förmynderskap af sina föräldrar, och efter
faderns död, d. 1 Maj 1380, utsågs han jämväl till
konung i Norge. I början af 1385 blef O. myndig och
tillträdde regeringen, hvarvid han äfven tillade sig
titeln »sann arf vinge till Sverige». Dock stod
han fortfarande under moderns ledning. Han
dog på Falsterbo slott (sannolikt d. 3 Aug.) 1387
och begrofs i Sorö kloster. – År 1402 uppträdde i
Danzig en äfventyrare vid namn Wolf på furstevis
och gjorde anspråk på O:s både namn och herravälde
(»den falske Olof»), men blef på begäran från Danmark
utlemnad af Tyska ordens högmästare samt erkände,
att han var en son af O:s amma och född i Böhmen.
Till straff brändes han d. 28 Sept. 1402 i närheten
af Falsterbo. Händelsen har af Öhlenschläger
behandlats i »Dronning Margareta».
E. Ebg.

Olof, danska konungar: 1. O. Hunger f. 1052, var son
af konung Sven Estridsson. Af sin broder Knut den
helige sattes han 1080 till jarl i Sönder-Jylland,
men slöt sig der till de missnöjde stormännen
och underlät att med ledingen infinna sig i
Limfjorden 1085, då krigståget mot England förestod. Knut
skyndade då till Slesvig, tog O. till fånga och lät
föra honom i bojor till sin svärfar, grefve Robert
i Flandern. Efter Knuts död, 1086, utlöstes O. ur
fångenskapen och utsågs till konung i Danmark. Hans
rike hemsöktes af svåra missväxtår, hvaraf han erhöll
sitt tillnamn. O. dog d. 10 Aug. 1095. Hans enka,
Ingegärd, dotter till norske

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free