- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
217-218

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olycksfallsförsäkring ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Den betydelse, som en ordnad och utbredd försäkring
för olycksfall i arbetet
kan ega till förbättring
af arbetareklassens vilkor, har föranledt, att
denna försäkringsgren i senare tider ådragit sig
den socialpolitiska lagstiftningens uppmärksamhet
i samband med frågan om arbetsgifvares skyldighet
att godtgöra skada, som träffat hans arbetare i
arbetet. Enligt de i allmänhet gällande generella
lagbestämmelserna om skadestånd är vederbörande
arbetsgifvare pligtig att lemna ersättning åt
arbetare, som utan eget förvållande skadas i arbetet,
eller, om döden deraf följer, åt deras anhöriga endast
då det kan visas, att arbetsgifvaren uppsåtligen
eller genom uraktlåtande af skyldig aktsamhet
förorsakat skadan. I vissa land, bl. a. Frankrike,
gör väl lagstiftningen arbetsgifvaren derjämte
ansvarig, om det kan ådagaläggas, att någon af
hans underordnade vid utförande af sitt uppdrag
eller arbete vållat skadan. Men äfven i dessa land
hafva de allmänna stadgandena om skadestånd endast
mera undantagsvis kunnat bereda ersättning vid i
arbetet uppkommande olycksfall. För den skull har man
flerestädes genom särskilda lagar ålagt arbetsgifvaren
en vidsträcktare ersättningsskyldighet. Denna
inträder antingen när hälst någon skadats genom den
af arbetsgifvaren drifna rörelsen (tyska lagen af
d. 7 Juni 1871 beträffande jernvägar, fabriker och
bergverk) eller endast då skadan träffat i företaget
anställda arbetare (schweiziska lagarna af d. 25
Juni 1881 och d. 26 April 1887, hvilka afse fabriker,
grufvor, transportrörelse, byggnadsföretag m. m., samt
den provisoriska engelska lagen af d. 7 Sept. 1880).

I Sverige är enligt allmän rätt arbetsgifvare
ansvarig, endast om han sjelf bevisligen vållat
skadan. Men genom en lag af d. 12 Mars 1886
har innehafvare af jernväg, der befordran af
personer eller gods verkställes med ångkraft, en mer
omfattande skadeståndsskyldighet, då någon vid
jernvägen anställd person till följd af jernvägsdriften
blifvit dödad eller skadad. I sådana fall är nämligen
jernvägsinnehafvaren förbunden att lemna ersättning
med i allmän lag bestämda skadeståndsbelopp, derest
icke den, som skadan led, genom öfverträdelse af
gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet
sjelf ådragit sig densamma. Men härvid är ytterligare
bestämdt, att, om den, som lidit kroppsskada, till
följd deraf är berättigad att erhålla pension eller
annat understöd från kassa, som h. o. h. eller till
väsentlig del bildats genom bidrag af jernvägens
innehafvare, eller om han blifvit på bekostnad af
jernvägsinnehafvaren försäkrad mot olycksfall,
jernvägens innehafvare skall, i den mån skadan sålunda
varder ersatt, njuta befrielse från honom eljest
åliggande ersättningsskyldighet. Nämnda svenska lag
har således, likasom den tyska af år 1871, lemnat
arbetsgifvare en anvisning att försäkra sin personal
för olycksfall i arbetet.


En ordnad försäkring för olycksfall i arbetet
medför, i jämförelse med en arbetsgifvarna ålagd
privaträttslig ersättningsskyldighet, de fördelarna,
att ersättningsbeloppen till skadad
person eller hans anhöriga äro på förhand fastställda och
att godtgörelse i allmänhet erhålles utan rättegång
samt med större snabbhet och trygghet, äfvensom att
ersättningskostnadens bestridande för den det vederbör
betydligt underlättas. I den mån försäkring för
olycksfall i arbetet allmännare genomföres, kan ock en
viss lättnad beredas i den allmänna fattigvården. Med
hänsyn härtill och till det intresse, som samhället
i öfrigt bör ega deraf att arbetsklassens ställning
såvidt möjligt förbättras och betryggas, har i vissa
land staten upprättat anstalter för försäkring för
olycksfall i arbetet. Så är i Frankrike genom en
lag afd. 11 Juli 1868 en statsanstalt upprättad för
frivillig försäkring för sådana olycksfall. I Italien
har staten likaledes, enligt en författning af d. 8
Juli 1883, genom öfverenskommelse med tio enskilda
bankinstitut anordnat en anstalt, som står öppen för
individuel eller kollektiv olycksfallsförsäkring af
arbetare från 10 års ålder. Det torde emellertid
knappast vara på frivillighetens väg en dylik
försäkring mera allmänt kan komma till stånd. Derför
har ock den nyare lagstiftningen visat sig benägen
att göra denna försäkring obligatorisk. En sådan
anses då i allmänhet icke lämpligen böra anförtros
åt privata anstalter, utan öfverlemnas åt en af
staten anordnad försäkringsanstalt, såsom franska och
belgiska lagförslag förorda, eller åt för ändamålet
bildade föreningar mellan vederbörande arbetsgifvare,
såsom man föreslagit i Österrike och redan ordnat
saken i Tyskland. Sistnämnda stat har nämligen, med
ofvergifvande af den privaträttsliga ståndpunkt,
som 1871 års lag intog, genom rikslagarna af d. 6
Juli 1884, d. 28 Maj 1885, d. 5 Maj 1886 samt d. 11
och 13 Juli 1887 infört en obligatorisk försäkring
för olycksfall af offentlig-rättslig natur. Lagarna
gälla hufvudsakligen bergverk, hyttor, varf,
fabriker och öfver hufvud rörelse eller företag,
der motorer regelbundet användas, byggnadsarbeten,
vare sig dessa afse hus, vägar, jernbanor e. d.,
jernvägsdrift, annan transportrörelse till lands, sjöfart,
såväl å öppna hafvet som på floder och insjöar, post
och telegraf samt landtbruk och skogshandtering. De
ålägga vederbörande arbetsgifvare att å egen bekostnad
försäkra hos honom sysselsatta arbetare äfvensom de
arbetsförmän, hvilkas årliga arbetsförtjenst icke
öfverstiger 2,000 mark. Vid sjöfarten skola både
befälhafvare och besättning, oafsedt löneförmåner,
vara försäkrade genom redarens försorg. Rätt till
frivillig försäkring är dessutom medgifven högre
aflönade arbetsförmän samt mindre arbetsgifvare. Vid
företag, som drifvas för rikets eller en förbundsstats
räkning, kan riket eller förbundsstaten vara bärare af
försäkringen. Denna gäller dock ej personer med fast
lön och rätt till pension, ej häller dem, för hvilka
genom särskilda författningar är sörjdt. I öfriga
fall skola för försäkringen bildas föreningar emellan
arbetsgifvare inom samma eller beslägtade industrier,
yrkessamfund (berufsgenossenschaften). Dessa
föreningar, hvilkas förvaltning handhafves af
delegarna sjelfva, stå under offentlig kontroll,
som i sista hand i regeln utöfvas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free