Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omslag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ondskorf. Se Favus.
Ondsåker. Se Odensaker.
Ondt, filos., i vidsträckt bemärkelse allt, som
är eller uppfattas såsom en disharmoni inom lifvet
eller ett hinder för detta, vare sig det så förnimmes
med vår känsla eller vår föreställning eller vår
tanke. Så fattad, ansluter sig betydelsen nära till
det vanliga språkbruket, t. ex. då man säger, att
någonting »gör ondt», d. v. s. framkallar smärta. I
inskränkt och inom det vetenskapliga språkbruket
vanligare betydelse betecknar det en disharmoni
eller ett lifshinder, så vidt det refereras
till viljan (och begärförmågan). Ett ondt i denna
bemärkelse är sjelfforvålladt, då det har sin grund
i viljan sjelf, vare sig i hennes nuvarande eller
föregående beskaffenhet, – oförskyldt, såvidt
detta ej är förhållandet, utan hindret ligger
i någonting för viljan yttre, hvaraf viljan för
vinnandet af sina syften är beroende, men som hon
ej förmår beherska. Viljan vill med nödvändighet det
goda. Men det gifves för menniskan flere, hvarandra
motsatta former af godt, af hvilka en eller flere
måste uppoffras för vinnandet af en annan. Dylika
konflikter mellan olika för viljan valbara motiv
möjliggöra det sjelfförvållade onda. I den mån
nämligen viljan i ett sådant fall föredrager ett till
sitt väsende lägre godt framför ett högre, inträder
ett sjelfförvålladt ondt. Af en ännu djupare betydelse
än den nu angifna skilnaden är den mellan det fysiskt
och det moraliskt onda. Det förra är, så vidt det
hänföres till viljan, till sitt väsende en viljans
disharmoni med det yttre, ehuru denna i sin ordning
kan vara antingen sjelfforvållad (t. ex. derigenom
att viljan legat under för ett sinligt begär) eller
icke. Lidandet är den form, under hvilken detta
onda framträder. Det moraliskt onda deremot är till
sitt väsende en disharmoni inom viljan sjelf och är
städse sjelfförvålladt. Dess allmänna form är synd
eller ondska. Det uppkommer derigenom att viljan
vid en konflikt mellan sin högre natur (förnuftet)
och sin lägre (sinligheten) väljer den senare med
förkastande af den förra. Man kan derför definiera
det moraliskt onda såsom menniskans vilja, såvidt
hennes faktiska motiv strida mot förnuftet. Äfven
här visar sig sålunda, att viljan alltid vill det
goda i någon af dess former (här det sinligt goda,
lycksaligheten), ehuru möjligen med uppoffring af
någon annan form, som till sin art är högre. Valbar
är sinligheten på grund deraf att äfven den hör till
menniskans natur – låt vara hennes lägre sida –,
och den är valbar äfven i de fall, då den strider
mot förnuftet, alldenstund den, tidigare utvecklad
än detta, eger en större aktuel innehållsrikedom. –
Förutom denna hos menniskan här i verlden i mer eller
mindre intensiva former framträdande ondska har man
äfven talat om en ännu intensivare form af ondska,
den diaboliska, hvilken skulle finnas hos onda andar
och fördömda menniskosjälar samt kännetecknas af sin
absoluta intensitet och sin oförbätterlighet. Den
diaboliskt onde vill ej och kan ej, till följd af
sin natur, vilja någonting annat än det ondt är.
Han saknar ock derför hvarje möjlighet till
omvändelse. Emellertid har man emot antagandet af
en dylik ondska anmärkt, att den i sjelfva verket
upphäfver sig sjelf, alldenstund ondskan just
ligger deri att man förkastar det goda, ehuru man
kunnat och bort välja det (»der ingen lag är, der är
icke häller någon öfverträdelse»), Äfvenså har man
funnit det orimligt, att ett ändligt väsende, ehuru
fortfarande personligt, skulle kunna så fullständigt
lösgöra sig från sitt gudomliga ursprung – det
goda sjelf –, att detta ej längre vore för väsendet
förnimbart som ett godt, hvilket både kan och bör
göras till viljans motiv. Ehuru man vanligen vill
låta den diaboliska ondskan hafva uppkommit genom
ett affall, får hon dock sedermera en betydelse
och en användning, som mer eller mindre afgjordt
föra öfver till föreställningen om ett absolut
ondt. Antagandet af något sådant, kännetecknadt
såsom religiös dualism, är emellertid både orimligt
och stridande mot menniskans sannskyldiga religiösa
behof. Detta behof kräfver visserligen en bestämd
åtskilnad mellan ondt och godt, men det fordrar äfven,
att det onda fattas och fasthålles såsom relativt,
såsom icke ursprungligt och evigt, utan uppkommet
och förgängligt samt derför äfven i sjelfva verket
vanmäktigt gent emot det goda. – Å andra sidan är
det onda ett i vår erfarenhet gifvet faktum, som ej
får bortförklaras, utan måste förklaras. Men en dylik
förklaring måste, så vidt den går ut på att uppvisa
nödvändigheten af det ondas verklighet, i sjelfva
verket betraktas såsom ginge den ut på förnekande af
sjelfva det faktum, som skall förklaras, nämligen så
vidt detta innebär, att den gifna moraliska ondskan
är ett verkligt, ej blott ett skenbart ondt. Så
hafva de panteistiska verldsåsigterna betraktat det
onda som en mer eller mindre nödvändig följd af den
menskliga individualitetens inskränkthet, som är
nödvändig för det helas fullkomlighet, och lärt, att
om man höjer sig till det absolutas ståndpunkt, skall
det onda visa sig vara endast ett skenbart ondt. I
motsats härtill måste man fasthålla, att det onda
val är verkligt, men ej nödvändigt, utan tillfälligt
och grundadt i menniskans missbruk af sin frihet,
hvilket hon ock kunnat undvika. Den enda uppgiften
kan då blifva att söka förklara dess möjlighet,
eller, med andra ord, viljans tillgänglighet för
frestelse. Denna möjlighet är gifven i och genom
viljans frihet och sinlighetens karakter att vara
på en gång någonting förnuftet relativt motsatt,
hvilket i vissa fall är ett hinder för dess
verklighet, och dock något för viljan inre, som,
tillhörande hennes natur, kan af henne fritt väljas.
L. H. Å
Onega [anje’ga]. 1. Insjö, näst Ladoga den största
i Europa, belägen i ryska guvern. Olonets, är 245
km. lång i n. och s. och högst 82 km. bred samt har en
areal af 9,752 qvkm. Södra delen har en jämförelsevis
regelbunden kustlinie och saknar nästan öar, men den
norra är delad i ett större antal vikar samt har många
öar och undervattensklippor. I synnerhet före 1874,
då ett större antal fyrar och sjömärken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>