- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
255-256

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omslag ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grübelsucht. Denna form utmärker sig särskildt
genom ett ängsligt sökande efter ord eller namn,
som fallit ur minnet. Det karakteristiska för
sjukdomen är, att det vanligen gäller ord eller
namn, hvilkas ihågkommande icke är af någon objektiv
vigt för patienten, men vid hvilka han fäster en så
öfverdrifven vigt, att han blir orolig, sjuk och utom
sig af förtviflan, om han icke finner det sökta ordet
eller namnet, och att hans jämnvigt icke återkommer,
förrän han funnit det. Sjukdomen förekommer endast
hos nervsvaga personer, hälst med sjukliga ärftliga
anlag. Den är mycket svår att bota och kan medföra
svåra raptus af melankoli (jfr Förryckthet).
F. B.

Onomatopei (Grek. onomatopoiia, af onoma, namn,
och poiein, göra), egentl. ett sätt eller en teori
för uppkomsten af benämningar på föremål eller öfver
hufvud af språkliga uttryck för föreställningar;
särskildt den teori (af Max Müller kallad
»bow-vow»-teorien), enligt hvilken språkets uttryck
skulle leda sitt ursprung från ljudhärmning. Liksom
barnet kallar en hund vov-vov, skulle under språkets
bildningsperiod menniskorna i allmänhet börjat med att
benämna djuren efter deras läten. Det är emellertid
blott en ytterst liten del af språkförrådet, som i
sin nuvarande form kan onomatopoetiskt förklaras. Den
onomatopoetiska principen framhölls i synnerhet af
J. G. v. Herder i hans skrift »Ueber den ursprung
der sprache» (1770). Se vidare Ordbildning.

Ononis L., stallört, bot., farmak., ett
slägte af örter eller halfbuskar, hörande till
nat. fam. Papilionaceae L., kl. Diadelphia L. Bladen
äro sammansatta af 3 sågade småblad, likasom hela
växten glandelhåriga. Blommorna äro stora, oftast
röda, sittande i bladvecken. Blomfodret är nästan
likformigt, djupt 5-klufvet, kronkilen spetsig, med
udd, vingkanterna oveckade. Frukten är en rundadt
äggrund balja, föga eller icke längre än fodret,
med få frön. Slägtet eger i Sverige 3 arter, af
hvilka O. hircina Jacq. (O. arvensis L.) är den
vanligaste, förekommande å åkerrenar, vid vägar
och å torra betesmarker. Roten af denna äfvensom
af andra arter ingick bland de förr begagnade
radices quinque aperientes minores. Roten af
O. spinosa L. (O. campestris Koch), puktörne, har
varit officinel under namnet radix restae bovis. Ur
densamma har man framställt en kristalliserande
glykosid, ononin, jämte ett par andra ämnen.
O. T. S.

Onopordon acanthium L., tistelborre, bot., farmak.,
en mycket högväxt, torntaggig ört, hörande till
nat. fam. Synantherea Rich., kl. Syngenesia L.,
hvilken förekommer här och der å torra ställen,
vanligen i närheten af menniskoboningar, i Sverige
från Skåne upp till Gestrikland. Bladen äro stora,
nästan hela, tornväpnade, nedlöpande samt med
breda, torniga vingkanter å den greniga, ulliga
stjelken. Blomholken är nästan klotrund, af flere
rader tornspetsade fjäll. Blommorna äro rörformiga,
röda, samlade i stora blomkorgar. Skalfrukterna,
som sitta å ett med hinnkantade gropar försedt fäste,
äro omvändt äggrunda, med långsgående åsar
och en sträf fjunpensel, hvars hår nedtill äro
ringformigt hopväxta. Roten och bladen voro
förr mycket ofta använda, under namnet radix et
herba Cardui tomentosi
l. Spinae albae, mot mag-
och bröstlidanden, samt den färska saften mot
allahanda hudutslag. Frukterna äro oljerika.
O. T. S.

Onosander (Grek. Onosandros l. Onesandros), en
bland den klassiska forntidens bäste skriftställare
i militäriska ämnen, lefde i Rom omkr. midten af
1:sta årh. e. Kr. och författade på grekiska språket
under titeln Strategikos ett ännu bibehållet arbete
om fältherrekonsten (senast utg. af Köchly, 1860).
A. M. A.

Onosma echioides L., bot., en mångårig ört
af nat. fam. Boraginea Adans. (Asperifoliae
L.), kl. Pentandria L. Bladen äro lansettlika
och sträfhåriga, blomkronan sambladig, klocklik,
med fritt svalg. Frukterna äro 4, upprätta. Växten,
södra Frankrikes orsanette, tillhör södra Europa. Dess
rot, radix Anchusae lutea, var förr officinel samt
nyttjades till att färga salvor och andra föremål
röda. O. T. S.

On revient toujours à ses premiers amours [ång
röviä’ng tousjour a sä prömies amour], Fr.,
»man återvänder städse till sin första kärlek (sin
tidigaste vurm)». Yttrandet är taget ur Étiennes och
Isouards opera »Joconde» (1814).

Onsala, socken i Hallands län, Fjäre härad. Areal
5,055 har. 2,793 innev. (1886). O. utgör ett regalt
pastorat af 2:dra kl., Göteborgs stift, Fjäre och
Viske kontrakt.

Onsdag (se Dag), den kristna veckans fjerde dag,
hade hos romarna benämningen Mercurii dies (efter
planeten Mercurius), ett namn, som ännu möter
i de romanska formerna för denna dags namn:
Fr. mercredi, Ital. mercoledi (mercordi),
Sp. miércoles. Port. åter har quarta feira,
fjerde veckodagen, och ladinskan mazeamda
(af Lat. media hebdomas), »inidveckodag». Denna
sistnämnda form öfverensstämmer till begreppet med
det ryska sreda, polska sroda, »midt», liksom med
det tyska mittwoch, ett namn, som alltifrån 10:de
årh. utträngde den gammalgermanska formen. Denna
var: Fornsachs. vôdenes dag, Fornnord. oðinsdagr,
Fornsv. oþensdagher, ännu fortlefvande i Sv. och
D. onsdag, Eng. wednesday. Holl. woensdag. Onsdagen
var alltså, liksom söndagen, ursprungligen helgad
åt Oden och ansågs under den hedniska tiden såsom
en lyckodag. Med kristendomens införande blef den,
just af nämnda skäl, förvandlad till motsatsen,
och folket betraktar den ännu som en olycksdag. På
en onsdag skall Frälsaren hafva blifvit förrådd af
Judas. – Onsdagen näst efter fastlagssöndagen kallas
af ålder askonsdag (se d. o.), en benämning, som
stundom oriktigt tillägges onsdagen i påskveckan,
»dymmelonsdagen», Fornsv. klokna-oþensdagher
(så kallad deraf att kyrkklockorna då bundos
för att ej gifva ljud). Jfr Dymmeldagar.
R. G.

Onsild, Nörre- och Sönder-O., tvänne byar i O. härad
nära Hobro i Nörrejylland. Slag 1132 mellan konung
Nils och Erik Emune.

Onsjö härad, Malmöhus län, ingår i Rönnebergs, Onsjö
och Harjagers domsaga samt dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free