Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opensten l. Apensten, slott, som låg på en klippa, nu kallad Husberget, i Åsarps socken, Kinds härad, Vestergötland - Opera (Lat., plur. af opus), arbeten, verk, skrifter - Opera (Ital., förkortning af opera in musica, »musikaliskt verk»), ursprungligen dramma per musica, »dramatisk framställning genom musik», musikdrama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon förbehöll sig, då Erik 1396 erkändes för konung,
och Abraham Brodersson hade det derefter till sin död,
1410, under sin förvaltning. Under senare delen af
k. Eriks regering var O. förlänadt till grefve Hans
von Ewersten. Vid Engelbrekts resning (1434) uppgaf
fogden, Martin Grabow, utan svårighet slottet, hvilket
derefter antändes och sedermera ej uppbyggdes. –
Openstens län omfattade Kinds och Mo (kanske äfven
Redvägs) härad. B. S.
Opera (Lat., plur. af opus), arbeten, verk,
skrifter. – Opera omnia (en författares) samlade
arbeten. – Opera postuma (af postumus, sist, född
efter faderns död), efterlemnade skrifter, arbeten,
som utgifvits efter författarens död. – Opera quae
supersunt, de skrifter af en författare, hvilka
finnas i behåll. – Ett annat ord är Lat. sing. opera,
arbete, möda, flit.
Opera (Ital., förkortning af opera in musica,
»musikaliskt verk»), ursprungligen dramma per
musica, »dramatisk framställning genom musik»,
musikdrama. Då musiken är absolut lyrisk, men dramat
deremot innefattar både epik och lyrik, så följer,
att de strängt musikaliska fordringarna aldrig låta
fullt förena sig med de strängt dramatiska. Endera
parten måste alltid vid en förbindelse mellan båda
gifva efter på sin strängare form, och i sjelfva
verket är hela operans historia en ständig kompromiss
mellan båda, till förmån för än det dramatiska än det
musikaliska elementet. I förra fallet blir operan
mera recitativisk, i senare fallet mera ariös, enär
recitativet (»talsången») är en till förmån för den
dramatiska fortgången mera upplöst, deremot arian
(kavatinan, roamnsen) en mera koncentrerad musikalisk
form. En relativ jämnvigt eller sammansmältning
mellan båda formerna är emellertid möjlig och
vinnes i solosången genom hela musikaliska scener,
i den flerstämmiga sången genom friare behandlade
ensembler och finaler, hvaremot körer, balletter,
marscher i allmänhet äro mera rent lyriskt hållna. Det
helas enhet befordras ock genom lämpligt val af
ämne, hvarvid de romantiska och de komiska eller
halfkomiska ämnena visat sig vara lyckligast, emedan
der sjelfva stämningen är en hufvudsak och ett mindre
strängt dramatiskt förlopp lättast tåles. Derför
kunna den romantiska operan (med hälst medeltida
sagostoff) och den komiska operan, Ital. o. buffa (till
skilnad från den tragiska o. seria), Fr. o. comique,
T. singspiel (de båda senare med talad dialog),
sägas vara de estetiskt minst betänkliga och mest
tillfredsställande arterna, hvaremot den mytologiska
och den historiska operan visat sig snarast blifva
konventionella och föråldrade. En mindre och lättare
afart af »comique», eller sångspel, är operetten. En
ännu inskränktare plats tager musiken i vådevillen
(Fr. vaudeville,
T. liederspiel, Eng. ballad
opera), hvilken, liksom »skådespelet med musik»,
knappast längre kan sägas tillhöra den egentliga
operans område.
Musikens medverkan vid dramatiska föreställningar
är urgammal hos de flesta folk. I det grekiska
dramat sjöngos och ackompanjerades körerna, och
äfven dialogen torde varit en i någon mån efter
musikaliska regler
bestämd deklamation. I det andliga dramat
under medeltiden synes musiken hafva spelat en
framstående rol. Äfven i renaissancens festspel och
herdedramer medverkade tonkonsten; dock var stilen
ännu fullständigt polyfon och utgjordes blott af en
serie madrigaler, så att då endast en person sjöng
på scenen, sjöngos de öfriga, kontrapunkterande
madrigalstammorna bakom scenen. Det egendomliga för
den egentliga operans uppkomst är införandet af den
verkligt enstämmiga sången med enkelt harmoniskt, icke
kontrapunktiskt instrumentalackompanjemang. Detta sätt
upptogs närmast ur monodien (se d. o.), ett slags
canzoner för en röst, som komponerades och sjöngos med
luteackompanjemang af Caccini och Vincenzo Galilei
uti grefve Bardis och Jacopo Corsis salonger i Florens
under slutet af 1500-talet. Den första verkliga opera
i denna nya »stilo rappresentativo» var »Dafne»,
som komponerades af Peri och gafs hos Corsi 1594,
och samme tonsättares »Euridice» (1600) var den
första opera, som gafs offentligen. Dessa försök
voro emellertid abstrakta och torftiga, tillkomna,
som de voro, i den medvetna, ehuru illusoriska
afsigten att åstadkomma ett återupplifvande af det
grekiska dramat, hvilket man trodde sig nå genom
att undvika egentlig melodi och blott gifva en
musikalisk deklamation af texten. Caccini berömde
sig till och med af sitt »ädla förakt för sången»,
och samma åsidosättande af det musikaliska för det
dramatiska går sedermera igen i alla dramatiska
reformförsök på operan, särskildt Glucks och
Wagners. Det första steget till mera lif och uttryck
togs af Monteverde (d. 1643), som äfven uppfann
den karakteriserande instrumentationskonsten. Under
inflytandet af den ackompanjerade sångens utveckling
i kyrkan genom Cavalieri, Viadana och Carissimi
fick äfven operasången under Cavalli och Cesti
fastare former än de blott recitativiska. Slutligen
stadfästes ariaformen i den neapolitanska skolan
genom Alessandro Scarlatti (jfr Aria), med hvilken
»den sköna sången» (»il bel canto») begynner,
och operan tillskäres efter ett konventionelt
mönster i absolut musikaliskt intresse och på den
dramatiska sanningens bekostnad, en öfverdrift,
som var alldeles motsatt den i operans begynnelse
och derför framkallade Glucks reformation. Före
denna reformation hade emellertid den italienska
operan vunnit verldsherravälde. Italienska trupper
inkallades första gången till Frankrike 1645, till
Sverige 1652. I England gjordes under Purcell
(d. 1695), i Tyskland genom Hamburgoperan (1678–1738)
försök att bilda nationella operascener, men de
öfverflyglades slutligen af de italienska, hvilka
vid midten af 1700-talet beherskade hela Europa,
utom Frankrike. Detta lands genom Camberts »Pomone»
1671 inledda och af Lully och Rameau fullföljda
nationalopera bibehöll sig samt gjorde, genom ett
större inrymmande åt det patetiskt-deklamatoriska,
det rytmiska och instrumentala, hela tiden i viss mån
front mot den italienska sångvirtuositetens öfvervälde
och bildade derför äfven den naturliga utgångspunkten
för den gluckska oppositionskampen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
