- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
277-278

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opium, farmak., med., den intorkade mjölksaften af vallmo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dos, 50–75 cg., öfverhoppas retningsstadiet,
och de döfvande verkningarna inträda genast med
svindel och dvallikt tillstånd, som hastigt blir allt
djupare, och ur hvilket den förgiftade svårligen kan
väckas. Andningen blir långsam, anletsdragen blifva
småningom likbleka, kroppsvärmen aftager, pulsen
blir slutligen omärklig och döden inträder vanligen
helt stilla. I förgiftningsfall bör giftet eller
innehållet i magen uttömmas medelst starka kräkmedel
(eller möjligen med en magpump), starkt kaffe gifvas
att dricka eller ock i lavemang, kalla omslag å
hufvudet anbringas, och, om möjligt, den förgiftade
hindras från att somna in. Genom dylik behandling kan
möjligen faran af opiumförgiftningen aflägsnas. Den
kraftigt smärtstillande och rogifvande verkan,
som opium och i synnerhet morfinet utöfva, är den
vanligaste anledningen till detta medels begagnande
för medicinskt ändamål, men ock för dess missbrukande
såsom njutningsmedel. I sistnämnda fall antingen
intages af »opiumätaren» någon beredning af opium
(tinktur, Roséns bröstdroppar, piller eller kakor af
opium), eller begagnas af »opiumrökaren» ett extrakt,
tshandu, till rökning medelst särskilda pipor, eller
ock användes en lösning af morfin invärtes eller till
insprutning under huden (se Morfinism). Opiumrökare
finnas företrädesvis i Kina och bland malajerna
i Indien. De vanliga uppgifterna att i Kina 40,
ja 70 millioner menniskor dagligen hängifva sig åt
opiumrökning äro i yttersta grad öfverdrifna. Hela
den mängd opium, som frambringas på jorden, räcker
icke till dagligt rus åt mer än högst 6 millioner
menniskor, hvarvid intet opium skulle blifva öfver
till medicinskt bruk.

»Opiets historia är medicinens historia», säger
den berömde läkaren Hufeland, och det med rätta, ty
intet läkemedel har såsom opium, det vigtigaste af
alla, varit utsatt för vexlande meningar alltefter
åsigterna inom de olika medicinska skolorna. Redan
Hippokrates’ samtida Diagoras kände opiet och
varnade för detsamma såsom ett farligt medel. En af
den empiriska skolans främste män, Heraklides från
Tarent, använde deremot opium mera oförskräckt. För
empirikerna, som mindre frågade efter sjukdomarnas
natur än deras botande, var nämligen opium genom sin
smärtstillande förmåga ovärderligt. Mot dem uppträdde
Asklepiades och hans skola, som ville hufvudsakligen
genom dietetik »snabbt, säkert och behagligt»
kurera. Äfven de efterföljande metodikerna, hvilka
använde antingen »sammandragande» eller »lösande»
behandlingsmetoder, voro afvoga mot opium, men använde
stundom »diacodium», ett afkok på vallmohufvud försatt
med honing, således ungefär lika med senare tiders
»syrupus diacodii». Ungefär samtidigt (i århundradet
före Kristus) uppfunnos flerehanda »antidota»,
motgifter i den mening att man genom deras
begagnande skulle vara skyddad mot förgiftningar. I
sådana antidot ingick såsom en väsentlig beståndsdel
det af Dioskorides noggrant beskrifna opiet (t. ex. i
»mithridaticum», »philonium», »theriaca Andromachi»,
hvilken sistnämnda blandning är en gengångare ännu i våra
dagar). Galenus, hvars åsigter under århundraden
beherskade medicinen, begagnade opium med
en viss fruktan, emedan det gaf tung sömn och
»förtjockade blodet»; och hans efterföljare Alexander
Trallianus framhöll, att opium icke borde gifvas,
om blodträngning till hjernan förefanns. Under
medeltiden bevarades de medicinska traditionerna af
de arabiske läkarna, bland hvilka Avicenna och Rhazes
flitigt begagnade opium. Vid den nyare tidens början
rensade den namnkunnige Paracelsus bort mycket ogräs
från läkekonstens fält och införde bruket af enklare
beredningar, särskildt extrakt och tirikturer. Hans
»laudanum», ett slags opiumtinktur, fick en stor
användning. Den fruktan för opium, som af mången
fortfarande hystes, bekämpades af Felix Plater, som
påpekade, att man lika gerna kunde begagna opium i
lämplig dos som bekanta opiumhaltiga beredningar. En
af de förnämste kämparna för opium var van Helmont
(d. 1644), i hvars hand detta medel blef »en skaparens
särskilda gåfva», som ansågs ega en specifik verkan
mot flere sjukdomar. Under inflytande af de framsteg
kemien gjort grundades af Frans de la Boë (Sylvius),
en lärjunge af van Helmont, den iatro-kemiska skolan,
som ville förklara alla yttringar af lif och sjukdom
enligt kemiska lagar. I sitt lofprisande af opium
yttrar han – som erhållit vedernamnet »Doctor opiatus»
– »utan opium skulle jag icke vilja vara läkare»,
ett utrop, hvari äfven nutidens läkare säkerligen
instämma. En lång, samlad erfarenhet ådagalade den
gagneliga verkan af opium mot smärtor o. s. v., och
såsom den pröfvande erfarenhetens förnämste målsman
framstod engelsmannen Thomas Sydenham (d. 1689),
hvars opiumtinktur, laudanum liquidum Sydenhami,
ännu i dag bibehåller sin plats i medicinen. Vid
17:de århundradets slut stod sålunda opium i högt
anseende. Mot detta anseende drog Stahl i härnad, då
han 1707 utgaf sin skrift »Om opium-bedrägeriet». Till
följd af sin åsigt, att själen är upphofvet till
alla reaktionsfenomen i kroppen och alla kriser
i sjukdomar, afvaktade han så ensidigt dessa
lifsyttringars inträdande, att han rent af förföll
till nihilism i afseende på medicinsk behandling och
förbjöd opium alldeles. Hans själsfrände Fr. Hoffmann
– upphofsmannen till de bekanta »Hoffmanns droppar»
– hyste dock något större aktning för opium, och
fransmannen Hecquet blef 20 år efteråt å andra sidan
en alltför ifrig lofprisare af opium, som han upphöjde
till en verklig panacé. I denna häftiga strid om
opium bragte Tralles 1757 i viss mån lugn och reda
genom sitt vidlyftiga arbete »Opiets helsosamma
och skadliga bruk». Ännu en gång blef dock opium
utsatt för en misstydning, nämligen genom Cullen
(d. 1790), som i sin irritabilitetslära inpassade
opium icke såsom ett rogifvande medel, utan ett
det starkaste retmedel, i strid mot århundradens
erfarenhet. Numera, synnerligast efter upptäckten af
alkaloiderna i opium och genom fysiologiens försök
med dessa alkaloider, är läran om opium grundad på
fast naturvetenskaplig botten och ej längre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free