Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opposition. 1. Motsättning, motstånd - Opposition. 2. Astron., en stjernas motsatta läge på himmelssferen - Oppunda härad, Södermanlands län - Oppunda vestra kontrakt, i Strengnäs stift - Oppunda östra kontrakt, i Strengnäs stift - Ops, Rom. mytol., var hos romarna gudinna för jordens fruktbarhet - Optativ, gramm. Se Modus, sp. 169 - Optera (Lat. optare), välja, genom val besluta sig för - Opticus, anat. Se Syn-nerven - Optik, ljuslära, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stater måste oppositionen verka i mörkret, hvarvid
den lätt antager en dolsk, förbittrad karakter
och blifver revolutionär. – Oppositionel,
som drifver opposition, regeringsfientlig
(motsats: ministeriel). – 2. Astron., en stjernås
(en planets eller månens) motsatta läge på
himmelssferen i förhållande till en annan
(vanligen till solen). Endast de utanför jordens
bana gående planeterna kunna komma i opposition
till solen, således icke de båda inre planeterna
Mercurius och Venus, hvilka båda derför icke
kunna synas mot söder midnattstid. Jfr Aspekt
och Konjunktion, 2. – 3. Log. Se Omdöme.
2. E. J.
Oppunda härad, Södermanlands län, ingår i Oppunda och
Villåttinge härads domsaga samt Vingåkers fögderi
och omfattar socknarna Östra Vingåker, Julita,
Österåker, Stora Malm, Lerbo, Flöda, Skyllinge,
Blacksta, Vadsbro, Husby-Oppunda, Bettna, Vrena och
länsdel af Vestra Vingåker. Areal 1,557 qvkm. 34,377
innev. (1886).
Oppunda vestra kontrakt, i Strengnäs stift,
omfattar de fem pastoraten och församlingarna
Julita, Stora Malm, Vestra Vingåker, Östra Vingåker,
Österåker. Areal 89,805 har. 20,512 innev. (1886).
Oppunda östra kontrakt, i Strengnäs stift, omfattar
de sex pastoraten Bettna, Blacksta med Vadsbro,
Flöda, Husby-Oppunda, Lerbo, Skyllinge. Areal 64,229
har. 13,428 innev. (1886).
Ops, Rom. mytol., var hos romarna gudinna för jordens
fruktbarhet (»modern jorden»). Hon kallades äfven
Consivia (fest d. 25 Aug.) och gällde för Saturnus’
maka. Sedermera, då Saturnus sammansmälte med
den grekiske Kronos, blef Ops förvandlad till
Rhea. R. Tdh.
Optativ, gramm. Se Modus, sp. 169.
Optera (Lat. optare), välja, genom val besluta
sig för.
Opticus, anat. Se Syn-nerven.
Optik (af Grek. optike, näml. theoria, läran om
seendet), ljuslära, fys., den gren af fysiken,
som behandlar lagarna för ljuset, dess uppkomst,
fortplantning och olika företeelser, af hvilka
de vigtigaste äro upptagna under artiklarna
Brytning, Dubbelbrytning, Färg, Lins, Ljus,
Polarisation, Spegel, Spektrum m. fl. – Forntidens
lärde föreställde sig ljuset utgå från ögat och träffa
de sedda föremålen, en uppfattning, som bibehöll
sig långt in i medeltiden. Man studerade dessa
»ögonstrålars» gång genom luften och deras reflexion
mot speglande ytor. Och stödjande sig på de tvänne
redan då kända lagarna för ljusets fortplantning,
nämligen att densamma sker i en rät linie, så länge
den icke störes af något hinder, och att vid ljusets
spegling mot en blank yta reflexionsvinkeln är lika
med infallsvinkeln, grundade de gamle en vetenskap,
som de benämnde »optik», och om hvars beskaffenhet
ett ännu existerande arbete, som tillskrifves den
bekante geometern Euklides (omkr. 300 f. Kr.),
är egnadt att gifva oss en klar föreställning. Det
lär vara otvifvelaktigt, att de gamle egde kännedom
äfven om ljusets brytning, att de voro i besittning
af brännglas, som förmodligen utgjordes af glaskulor
eller segment af sådana,
och att de voro bekanta med deras verkningar i
solljuset. Detta oaktadt var man på Aristoteles’
tid i fullkomlig okunnighet om orsaken
till ljusets brytning och kände ej häller
brytningslagen. Forntidens grundligaste kännare
af ljusets egenskaper var astronomen Ptolemaios i
Alexandria (d. 147 e. Kr.). Hans optik, som först
i början af innevarande sekel återfanns i Oxford
och Paris i latinska, från arabiskan öfversatta
manuskript, bär titeln »Ptolemaei opticorum sermones
quinque» och upptager alla de på författarens tid
bekanta delarna af ljusläran, nämligen teorien för
seendet, reflexionen, läran om plana och konkava
speglar samt ljusbrytningen. I detta märkliga arbete
förekomma af författaren utförda mätningar af infalls-
och motsvarande brytningsvinklar vid ljusets gång
från luften in i vatten och glas samt från glas in
i vatten, ehuru sambandet mellan dessa vinklar, som
af brytningslagen formuleras, var för författaren
obekant. I öfrigt kände naturligtvis de gamle en
stor mängd af de ljusföreteelser, som visa sig i
atmosferen, såsom regnbågen, sol- och månringar,
bisolar m. fl., ehuru de icke kunde angifva deras
rätta förklaring. Ptolemaios hade t. o. m. en klar
uppfattning af den astronomiska refraktiorien
och dennas inflytande på stjernornas skenbara höjd
öfver horisonten. – Efter Ptolemaios blifver den
optiska literaturen ytterst sparsam. Ända till mot
slutet af 16:de årh. har denna vetenskap endast
mycket få framsteg att uppvisa, och dessa torde
inskränka sig till följande. Från den arabiska
vetenskapens blomstringstid eger man ett arbete i
optik, författadt af Alhazen, som lefde i Spanien och
dog omkr. 1100 (enl. andra redan 1038). Detta arbete
bibehöll sig ända till början af 17:de årh. i mycket
högt anseende. Roger Bacon (1214–1292) bestämde
först brännpunkten för en sferisk spegel. Hans
optiska arbeten äro sammanställda i »Opus majus»
(1267). Vitello, hvars arbete i optik först 1572
utgafs i Basel (tillsammans med Alhazens), var
i åtskilliga punkter bättre underrättad än sina
föregångare, hade kunskap om att spegling och brytning
pläga åtföljas af absorption samt observerade äfven
färgspridningen (dispersionen), på hvilken han blef
uppmärksam genom regnbågsfärgerna vid vattenfallet i
Viterbo. Han insåg ock, att vid regnbågens bildande
icke blott reflexionen, utan äfven ljusbrytningen
spelar en vigtig rol. Uppfinningen af glasögon
skedde mot slutet af 13:de årh. Vanligen antages
en florentinsk adelsman, Salvino degli Armati
(d.. 1317), vara deras uppfinnare. En predikaremunk
Teoderik skref omkr. 1311 ett arbete i optik (»De
radialibus impressionibus», tr. i Bologna 1814), hvari
en riktig förklaring lemnas såväl af hufvudregnbågen
som af den yttre sekundära regnbågen, ehuru denna
förklaring icke blef känd af den lärda verlden
förr än genom Newtons sjelfständiga behandling af
regnbågsproblemet. Den berömde målaren Lionardo da
Vinci (1452–1519) observerade diffraktionen, kände
bilden i camera obscura (visserligen utan lins) och
grundade derpå en teori för seendet. Derefter blifva
de vetenskapliga framstegen mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
