- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
287-288

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Optik, ljuslära, fys.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

synbara. Fr. Maurolico (1575) i Messina låter ej
såsom sina föregångare synsinnet hafva sin plats i
kristallinsen, utan vet, att ljusstrålarna passera
denna kropp, hvars funktioner han på riktigt sätt
förklarar af verkningarna hos vanliga glaslinser. Han
gifver en någorlunda riktig förklaring af när-
och långsyntheten. Såsom obekant med brytningslagen
kunde han ej angifva läget af brännpunkten hos en
lins eller sfer, men gaf icke dess mindre en första
idé om de vid brytningen uppkommande diakaustiska
linierna. Ungefär vid samma tid infaller upptäckten
eller, rättare, förbättringen af camera obscura genom
Porta, hvilken försåg öppningen i det mörka rummet
med en genomskinlig lins. Den finnes beskrifven
i 2:dra uppl. af hans »Magia naturalis» (1589). I
sammanhang med brytningen behandlas här de subjektiva
färgerna, de optiska villorna och dispersionen i ett
prisma. – Såsom grundläggare af den vetenskapliga
läran om brytningen, den s. k. dioptriken, har man
att betrakta den berömde astronomen Kepler, hvilken
i »Ad Vitellionem paralipomena» (1604) framställer
en i dess grunddrag riktig teori för seendet. Han
vet, att ifrån hvarje punkt af en lysande eller
belyst kropp utgå strålar i alla riktningar, att
således det ljus, som, utgånget derifrån, intränger
i pupillen, formerar en stråikon, hvilken genom
kristall-linsen hopbrytes till en punkt på näthinnan,
och att derstädes uppkommer en reel bild af de yttre
föremålen. Maurolico och t. o. m. Porta trodde ännu,
att hvarje punkt på föremålet utsände endast en enda
stråle till ögat. Kepler angifver äfven den rätta
orsaken till när- och långsyntheten och hvarför den
förra fordrar konkava, den senare konvexa glasögon,
samt behandlar i sammanhang med denna fråga ögats
s. k. ackommodationsförmåga. I samma arbete formuleras
ock fotometriens förnämsta sats, att belysningen
af-tager med qvadraten på afståndet. Sedan teleskopet
blifvit uppfunnet, utgaf Kepler 1611 en kort, men
för sin tid särdeles vigtig afhandling, »Dioptrice»,
i hvilken han bl. a. bestämde brännpunktens läge
hos den plankonvexa och (liksidiga) bikonvexa
linsen. Dittills hade man blott ett slags teleskop, de
holländska l. galileiska (teaterkikaren), men i sin
Dioptrik visade Kepler, att ett teleskop äfven kunde
sammansättas af tvänne konvexa glas. Uppfinningen
af den astronomiska tuben härleder sig således
från Keplers nämnda afhandling. Hvar och af hvem
det första teleskopet blifvit konstrueradt, derom
hafva meningarna varit mycket delade. Man synes
emellertid kunna med tämlig visshet antaga, att dylika
instrument först förfärdigats i Holland, såsom ock
deras benämning antyder, och att en glasögonsfabrikör
i Middelburg, Lippershey (d. 1619), sammansatt det
första instrumentet af detta slag, hvilket skall
hafva skett 1608. Redan samma år sändes en kikare
från Holland till konung Henrik IV i Frankrike. Vid
samma tid finner man ett dylikt instrument i Tyskland
och följande år i Italien. Icke lång tid derefter
(omkr. 1618) uppfanns mikroskopet; dess uppfinnare
känner man ej med säkerhet.
Kepler angaf visserligen grunderna för den
astronomiska tuben, men förfärdigade aldrig sjelf
något sådant instrument. Detta skedde först genom
jesuiten Scheiner, som med detsamma observerade
solfläckarna, hvilka han till en början ansåg såsom
små planeter, men derefter, sedan han blifvit bekant
med Galileis iakttagelser af dem, med noggranhet
studerade. Scheiner är författare till ett för sin
tid utmärkt arbete: »Oculus, hoc est fundamentum
opticum» (1619). I detta arbete, som innehåller en
teori för seendet, bestämmer han brytbarheten hos
vattenvätskan, kristall-linsen och glasvätskan i
ögat samt ådagalägger tillvaron af näthinnebilden
genom experiment med ett oxöga. De storartade
upptäckterna af Jupiters månar, solfläckarna m. m.,
som Galilei gjort 1610 med en af honom väl icke
uppfunnen, men dock betydligt förbättrad kikare,
liknande den holländska, hade han redan samma
år meddelat i en i Venezia tryckt afhandling med
titel »Nuncius sidereus». Efter denna tid blifva de
vetenskapliga framstegen hastigare och den optiska
literaturen rikligare. Grimaldi i Bologna (1618–63)
riktade optiken med tvänne nya företeelser af största
betydelse, nämligen färgspridningen (dispersionen)
och böjningen (diffraktionen l. inflexionen), hvilka
visserligen förut af andra varit tillfälligtvis
iakttagna. Snell, professor i matematik i
Leiden (1591–1626), är känd såsom upptäckare af
brytningslagen, hvilken dock blef bekant först genom
Cartesius, som i förenklad form meddelar den i sin
Dioptrik (1637). Med kännedom af denna lag söker
Cartesius uppställa en teori för regnbågen, hvari
han för första gången på teoretisk väg bestämmer de
vinklar, som de båda regnbågarna göra med de direkt
från solen till ögat gående strålarna. Hvarför dessa
bågar äro färgade viste Cartesius icke, och detta
fortfor att vara okändt ända till Newton. Fermat i
Toulouse (1608–65) uppställde, den generella satsen
att ljuset alltid går mellan tvänne punkter den
väg, som fordrar kortaste tid. Cavalieri, professor
i matematik i Bologna, gaf i sina »Exercitationes
geometricae» (1647) en fullständig lösning af
problemet att finna brännpunkten för alla slags
konvexa och konkava linser. Borelli (1608–79)
uppfann heliostaten. Första noggranna undersökning af
brännlinierna skedde genom Tschirnhausen 1682. I sin
»Essai sur la natur e des couleurs» (1681) gifver
Mariotte en riktig förklaring af halofenomenen,
hvaremot hans teori för de små gårdarna omkring sol
och måne visat sig icke bestå profvet. I samma arbete
behandlar han ock de fysiologiska eller tillfälliga
färgerna. Sin upptäckt af den »blinda fläcken» i
ögat framställde han 1666. Idén att använda speglar
till teleskop och försök att realisera denna idé
kunna spåras alltifrån förra hälften af 1600-talet;
men ett genomtänkt förslag till konstruktion af ett
verkligt spegelteleskop (reflektor) framställdes först
1663 af den engelske matematikern och astronomen James
Gregory, som dock ej lyckades genomföra sin plan. Det
första efter Gregorys system utförda spegelteleskopet
förevisades inför Royal society i London 1674 af
Hooke. Under tiden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free