Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oratorianer, en andlig orden - Oratorium, Lat., urspr., »bönesal», sedermera namn på de i kyrkan S. Maria in Vallicellas bönesal i Rom af oratorianerna utförda musikdramatiska framställningar - Oravais (F. Oravainen), kustsocken i Vasa län, Finland - Oraviczabánya l. Deutsch-Oravicza, stad i ungerska komitatet Krasso-Szörény
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva tillhört oratorieorden. Samtidigt med Neri
var kyrkohistorikern Caesar Baronius en af dess
medlemmar. – Med de italienske oratorianerna
får man icke förblanda de franske, hvilkas
upphofsman var Peter Berulle (f. 1575). Efter den
italienska förebilden stiftade han 1611 i Paris
en oratorieorden (»Fäder af Jesu oratorium»),
hvilken, 1613 sanktionerad af påfven Paul V,
utbredde sig öfver Frankrike och äfven spred sig
till Nederländerna. Fria från löften, åtnjuta
medlemmarna äfven en viss frihet från statut;
att »anden är en» är hufvudsaken. Ordens ändamål
var presterskapets höjande genom andaktsöfningar
och studier. Af flere orsaker kom den i fientligt
förhållande till jesuitorden. Peter Berulle, som
1627 upphöjdes till kardinal, dog plötsligt 1629,
som man tror, förgiftad af kardinal Richelieu på
grund af politiska orsaker. Flere utmärkta fransmän
hafva tillhört oratoriefäderna, hvilka i midten af
detta århundrade fingo fast fot äfven i England.
J. P.
Oratorium, Lat., urspr., »bönesal», sedermera
namn på de i kyrkan S. Maria in Vallicellas bönesal
i Rom af oratorianerna (se föreg. art.) utförda
musikdramatiska framställningar, hvilka utgjorda ett
slags musikalisk utveckling af medeltidens mysterier
(med biblisk handling) och moraliteter (med allegorisk
personifiering af abstrakta begrepp). Till en början
sjöngos blott enkla hymner (»laudi spirituali»). Men
samtidigt med operans uppkomst tillgodogjordes det
genom »monodien» nyvunna recitativiska uttryckssättet
(»stilo rappresentativo»; jfr Opera) äfven för här
i fråga varande form, och så uppstod det första
egentliga oratoriet, Emilio del Cavalieres
»Anima e corpo» (1600). Det sceniska uppförandet,
som då var oundgängligt, afskaffades af Carissimi,
som i stället införde den »historiska personen»,
hvilken berättade hvad som var nödvändigt för
handlingens begripande. Alessandro Scarlatti
tillämpade äfven i oratoriet de af honom inom operan
stadfästa formerna af dacapo-aria och ackompanjeradt
recitativ. Om solosången utbildades i Italien, så
spelade i Tyskland körerna och polyfonien en större
rol (Schütz). Händel sammanfattade båda stilarna och
bildar sålunda höjdpunkten för oratoriet med såväl
allegoriskt som bibliskt eller antikt innehåll. Det
idylliskt beskrifvande oratoriet åter har sin främste
representant i Haydn. I Tyskland odlades äfven
tidigt en särskild afart, »passionsoratoriet»,
hvilket skilde sig från det vanliga dels genom
ämnet, som uteslutande togs ur Kristi pinohistoria,
dels genom en mera lyriskt subjektiv hållning samt
inflätande af koraler. Denna art fulländades af
Sebastian Bach. I nyare tid försökte Mendelssohn att
sammansmälta Händel och Bach och åstadkom verkligen
en återuppblomstring af det klassiska oratoriet,
utan att dock kunna nå förebilderna. Romantikerna
behandlade det andliga oratoriet mera legendartadt
(Liszt). Rubinstein synes, genom sin teori om »den
andliga operan», vilja återföra detta oratorium till
dess ursprung. Det verldsliga oratoriet åter har i
detta århundrade framgångsrikt odlats,
företrädesvis med sagostoff (Schumann, Berlioz, Gade),
men tillika visat tendenser att öfvergå till de
mera lyriska formerna af kantat eller ballad.
A. L.
Oravais (F. Oravainen), kustsocken i Vasa län,
Finland, Lappo härad, Korsholms domsaga, utgör ett
konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Åbo ärkestift,
Jakobstads kontrakt. Areal 222 qvkm. Befolkningen,
svensktalande, 3,711 personer (1885). – Inom
socknen ligga Oravais sedan 1867 nedlagda masugn och
gjuteri med mekanisk verkstad samt Kimo jernbruk,
privilegieradt 1703 och grundadt för bearbetning
af svenska bergmalmer. Tillverkningen 1885 utgjorde
65,790 kg. stångjern (härdsmide). – Straxt s. om
O:s kyrka utkämpades d. 14 Sept. 1808 ett afgörande
slag. Efter motgången vid Salmi d. 2 Sept. anträdde
fältmarskalken Klingspor återtåget mot Vasa och tog
senare vägen mot Ny-Karleby, medan endast en mindre
styrka följde den kortare vägen rakt mot sistnämnda
stad. Den 13 Sept. befann sig ungefär hälften
af armén norr om Ny-Karleby och andra hälften,
bortåt 5,000 man, under generalmajor Adlercreutz,
s. derom vid O., medan generalmajor v. Döbeln genom
segern vid Juutas höll vägen öppen. Två bataljoner
med 10 kanoner hade intagit en stark ställning på
en skogbeklädd bergssluttning, framför hvilken
sträckte sig en 2,400 m. lång och 600 m. bred,
af en å genomfluten slätt. Omkr. 3,000 m. längre
vesterut (i riktning mot Vasa), bakom en annan
bäck, stod arriergardet, 1,600 man, mest helsingar,
med 2 kanoner. Återstoden af svenska hufvudarmén
bidade bakom hufvudställningen, redo att ingripa,
der det kunde behöfvas. Ryska armén under general
Kamenski, 7,000 man, kom anmarscherande på tre
echeloner under Kulnev, Demidov och Usjakov. Kl. 5
f. m. följande dag gick Kulnev till anfall mot
svenska arriergardet, och striden blef ytterst
häftig. Sedan Demidov kl. 11 anländt, nödgades
svenskarna vika bakom hufvudställningen, som
emellertid blifvit besatt. Ryssarna följde efter,
körde fram artilleri och löpte fåfängt till anfall
mot densamma. Efter kl. 2 måste de draga sig tillbaka
ända till den vestra ån. Adlercreutz begick då det
felsteget att låta större delen af sina trupper
följa efter. Då anlände Usjakovs kolonn, och en
ursinnig strid uppstod, hvilken slutade dermed att
svenskarna efter kl. 5 måste gifva vika. Ryssarna
voro nu nära att spränga svenska armén i två delar;
högra flygeln, som trängdes ut på en udde, måste med
bajonetten bana sig väg till de sina. Svenskarna
kunde under sådana förhållanden icke stanna i sin
hufvudställning, utan drogo sig under natten i stor
oordning tillbaka till Ny-Karleby, sedan de förlorat
omkr. 1,100 man. Ryssarna voro medtagna af marschen
och striden samt stannade på valplatsen. Deras förlust
öfversteg möjligen något svenskarnas. Följden af detta
nederlag var konventionen i Olkijoki, hvarigenom
svensk-finska hären nödgades utrymma Finland.
A. G. F. C. O. N.
Oraviczabánya [å’rovitsaba’nja] l. Deutsch-Oravicza,
stad i ungerska komitatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
