Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orchestra, Grek., egentl. dansplats, kallades i den grekiska teatern dels hela den nästan cirkelformiga plats, som åtskilde skådebanan från åskådarerummet, dels äfven, i egentligare mening, en inom denna plats uppförd ställning eller estrad af trä, på hvilken den sjungande och dansande kören uppträdde - Orchideæ L., orkidéer, »nosseväxter», bot. - Orchis. Se Testikel - Orchis L., nyckelblomster, bot., ett slägte af större eller mindre örter - Orchitis, med., inflammation i testikeln - Orchomenos, namn på två forngrekiska städer. 1. Urgammal stad i Beotien - Orchomenos. 2. Stad i östra Arkadien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romerska teatern var orchestran anvisad till
hedersplatser för senatorerna, och på vår tids
teatrar upptages den af teatermusikanterna, men
namnet (»orkester», se d. o.) har icke dess mindre
bibehållit sig. A. M. A.
Orchideae L., orkidéer, »nosseväxter», bot.,
en af växtverldens mest egendomliga naturliga
familjer. De underjordiska axeldelarna utgöras
dels af stjelkknölar (jfr Salep) jämte enkla
rottågor, dels af rotstockar med mer eller mindre
talrika birötter. Den öfver jorden befintliga axeln
uppträder oftast örtartad, antingen uppskjutande från
underjordiska stamdelar eller lefvande »epifytiskt» å
stammar och grenar af träden i de tropiska urskogarna
samt ofta försedd med en knölformig ansvällning vid
stjelkens bas, tjenande som behållare för upplagd
näring. Några orkidéer hafva klättrande epifytiska
eller parasitiska stammar (t. ex. Vanilla). Bladen
äro enkla, helbräddade, med jämnbredt eller bågformigt
löpande nerver. Blommorna äro oregelbundna samt bestå
af 6 kalkblad i 2 kransar, oftast egendomligt färgade,
hos en del mindre arter dock grönaktiga. Ett af bladen
i den inre kransen är vanligen större än de öfriga
och kallas »läppen». Denna har ofta, i synnerhet hos
de tropiska orkidéerna, underbar, praktfull form och
färg. Honingsgömmen finnas, ofta i form af sporrar,
och af många orkidéers blommor utgår en ljuflig
vällukt. Ståndarna äro 1 eller 2, helt och hållet
sammanvuxna med pistillen till en s. k. köns-pelare
(gynostemium; se Androeceum). Pollenkornen i de 2
knapprummen äro sammanhängande antingen i tetrader
(4 och 4 tillsammans) eller ock i klubblika vaxartade
massor (pollinodia), hvilka sitta med ett smalare
skaft på en häftskifva, som vid insektbesök lossnar
och häftar fast jämte pollinodiet vid insektens
(fjärilens, humlans etc.) tunga, då denna stickes in i
blomman för att åtkomma honingssaften. Pollinodierna
aflemnas sedan vid insektens besök hos en annan
blomma å dennas märke, och konstruktionen af
befruktningsdelarna är i hvarje fall sådan, att
de honingsökande insekterna icke kunna undgå att
på detta sätt öfverföra pollinodierna från en
blomma till märket i en annan. Frukten är en af 3
blad bildad kapsel, som ofta är omvriden ett halft
slag och innehåller en stor mängd ytterst små frön,
utan fröhvita, med en nästan klotformig brodd, som
dock ej visar några särskilda yttre organ. Familjen,
som omfattar öfver 3,000, mest tropiska, arter,
delas i flere skilda grupper: Ophrydeae, Neottieae,
Malaxideae, Arethuseae (Epipogum aphyttum Sw., en
glatt, bladlös, slidbärande, nästan genomskinande,
gulhvit ört, med stora hvitgulaktiga blommor och
hvitaktigt rödlett läpp i fåblommig klase, är en
svensk representant för denna grupp), Cypripedieae,
Vandeae och Epidendreae. Till dessa båda sista grupper
höra de flesta tropiska orkidéer. Till svenska floran
höra omkr. 40 arter. Denna naturliga familj, som
i så hög grad utmärker sig genom underbar form och
fägring samt angenäm doft, lemnar dock endast föga
bidrag till fyllande af mera materiella behof. Salep
och vanilj samt
fahamté (bourbonté af Angraecum fragrans) äro de
enda farmakologiska produkterna. Såsom härliga
prydnadsväxter odlas i dertill särskildt egnade
växthus en mängd af orkidéer, hemtade från tropikernas
urskogar. O. T. S.
Orchis. Se Testikel.
Orchis L., nyckelblomster,
bot., ett slägte af större eller mindre örter,
hvilket stälts som typen för nat. fam. Orchideae
L. (kl. Gynandria L.). Från en underjordisk hel och
rundad eller ock handflikig stamknöl, hvilken vid
sidan om sig har en nybildad dylik knöl, afsedd för
nästa års växt, uppskjuter en med slidomfattande
blad försedd stjelk, glatt likasom bladen och i
toppen bärande ett ax eller en mera klaselik samling
af blommor, som oftast äro röda och på »läppen»
fläckiga. Kalkbladen äro 6, färgade. Fem (eller
ibland blott tre) af dem äro hjelmlikt
tillsammanstående; det 6:te kalkbladet, läppen, vetter genom
fruktämnets omvridning nedåt och är större, bredare
än de andra kalkbladen, vanligen flikigt och försedt
med ett sporrelikt honingsgömme. De båda knapprummen
äro nedtill sammanstående. Af de omkr. 10 svenska
arterna af detta slägte är O. maculata den vanligaste
(se Jungfru Marie hand). I östra Sveriges kusttrakter
förekommer O. sambucina L. (fläderyxnet) mångenstädes
ymnigt. Öfriga arter äro i allmänhet mera sparsamt
förekommande. De tillhöra företrädesvis de sydliga
landskapen samt Gotland och Öland. O. T. S.
Orchitis (af Grek. orchis, testikel; äldre, svenska namn
äro köttbråck och sanklo), med., inflammation i
testikeln, uppstår primärt genom stötar eller
klämning (t. ex. vid ridt) och sekundärt vid
inflammation i urinröret (gonorré). Den visar sig i
svullnad, rodnad, ömhet och värk samt botas genom
iglar, is, kalla omslag, grötar m. m. Stundom är
inflammationen inskränkt till bitestikeln och kallas
då epididymitis. Såsom följder af orchitis kunna
uppstå förhårdning och skrumpning (atrofi) eller var-
och fistelbildning. F. B.
Orchomenos, namn på två forngrekiska
städer. 1. Urgammal stad i Beotien vid floden
Kefissos, nära dess inflöde i sjön Kopais. I
förhistorisk tid var O. hufvudstad i det mäktiga
minyska riket (se Minyer), och dess män deltogo
enligt Homeros med 30 skepp i härfärden till
Troja. Sedermera var O. medlem af det beotiska
förbundet, men stod i spändt förhållande till Thebe,
som eftersträfvade suprematien inom detta förbund,
tills det år 367 eller 364 f. Kr. fullständigt
förstördes af thebanerna. Det återuppbyggdes af
Filip II eller af Alexander, men vann ej mera någon
betydenhet. Fornlemningar af stadens borg (akropolis)
samt af en underjordisk kupolbyggnad, af traditionen
betecknad såsom konung Minyas’ skattkammare, finnas
i närheten af den nygrekiska byn Skripu. – 2. Stad i
östra Arkadien, omnämnd redan hos Homeros och under
äldre tid herskande öfver ett betydligt område. Dess
män deltogo med berömmelse i striderna vid Thermopylai
och Plataiai. Af dess fasta borgmurar finnas ännu
betydande ruiner nära byn Kalpaki. A. M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
