- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
317-318

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordbok (diktionär, lexikon), i allmänhet en förteckning öfver ett språks ordförråd med angifvande af ordens grammatiska förhållanden och betydelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utveckling. En sådan historisk ordbok (t. ex. Littrés
franska, Murrays engelska, den af bröderna Grimm
började tyska) har företrädesvis ett vetenskapligt
syfte. Ofta angifves äfven ordens uttal, nämligen
för sådana språk, hvilkas skrift skiljer sig i
betydligare mån från uttalet (t. ex. i de vanliga
engelska ordböckerna). Ordets användningssätt
och betydelse klargöras vanligen ytterligare
genom »fraser», d. v. s. uttryck och vändningar,
i hvilka det ingår, antingen citat ur literaturen,
med uppgifven källa, eller förskrifvande sig från
ordbokens författare. Ordens betydelse kan angifvas
genom definitioner eller omskrifningar på samma
språk, till hvilket ordet hör: enspråkig ordbok,
t. ex. A. F. Dalins »Ordbok öfver svenska språket»
(I–II, 1850–53), Molbechs »Dansk ordbog» (I –II,
2:dra uppl. 1859), Stormonths »Dictionary of the
english language» (5:te uppl. 1879), eller genom
öfversättning till ett annat språk: tvåspråkig
ordbok, till tjenst för den, som är förtrogen
med det ena af de använda språken. Tvåspråkiga
ordböcker öfversätta antingen från det främmande
språket till läsarens modersmål (eller ett språk,
med hvilket han är förtrogen) eller från modersmålet
(eller ett kändt språk) till ett främmande. Ordböcker
af det förra slaget tjena hufvudsakligen till hjelp
för begripandet af en främmande text, ordböcker af
det senare slaget för talande eller skrifvande af
det främmande språket. Man har äfven
polyglott-ordböcker, i hvilka ett språks ord öfversättas till
flere främmande språk, t. ex. Ohrlanders och Lefflers
»Tetraglott-lexikon» från svenska till tyska, franska
och engelska (1852–55). I jämförande l. komparativa
ordböcker angifvas etymologiskt motsvarande ord i
beslägtade språk. De förnämsta och mest kända allmänna
ordböcker äro: den af bröderna Grimm började, af
andra fortsatta »Deutsches wörterbuch» (1852 o. f.),
Murray, »A new english dictionary on historical
principles» (1884 o. f.), Littré: »Dictionnaire
de la langue française» (4 bd fol. 1863–72; jämte
supplement, 1879), Forcellini: »Totius latinitatis
lexicon» (ny uppl. af de Vit 1864–79), Du Cange:
»Glossarium mediae et infimae latinitatis» (7 bd
1840–41), H. Stephanus: »Thesaurus graecae linguae»
(senaste uppl., 9 bd fol., 1831–65), Danicic:
»Rjecnik hrvatskoga ili srpskoga jezyka»
(1880–o. f.), Boehtlingk och Roth: »Sanskrit-wörterbuch»
(7 bd 1855–75), Lane: »Arabic-english lexicon» (8
bd 1863 o. f.), Payne Smith: »Thesaurus syriacus»
(1868 o. f.). Mindre betydande i vetenskapligt
afseende äro de ordböcker, som utgifvits af franska,
spanska, italienska och ryska akademierna. De tjena
mest praktisk-estetiska syften. Den stora danska
ordbok, som utgifves af »Videnskabernesselskab»,
har förlorat en betydlig del af sitt värde genom
den långa utgifningstiden (den började 1793). –
Specialordböcker kunna behandla ordförrådet blott
från en viss synpunkt, t. ex. ordens ursprung och
bildning: etymologiska ordböcker, t. ex. Kluge:
»Etymolog. wörterbuch der deutschen sprache» (2:dra
uppl. 1887), Brachets och Schelers franska samt
Wedgwoods och Skeats engelska
ordböcker, Westergaards: »Radices linguae
sanscritae». De kunna omfatta flere språk på en
gång: etymologisk-komparativa (ordböcker af Diez för
de romanska språken, af Miklosich för de slaviska, af
Vanicek för grekiska och latin, af Fick för samtliga
indo-europeiska, af Budenz för de finsk-ugriska);
eller de hafva till hufvudsaklig uppgift att angifva
uttalet: uttalsordböcker (t. ex. Walkers engelska),
framställa skiftningarna i ordens betydelse:
synonym-ordböcker (tyska af Eberhard och
Sanders; »Engelskt och svenskt synonym-lexikon»
af J. W. Wennerberg, 1872; »Svenska språkets
synonymer» af A. F. Dalin, 1870), eller ordens
rol i satsen: konstruktions-ordböcker (Morén:
»Engelskt konstruktions-lexikon», 1872). Eller
special-ordböckerna upptaga endast en del af
ordförrådet, såsom främmande ord, t. ex. Ekbohrn:
»Främmande ord och namn m. m. i svenska språket»
(1868, flere uppl.), G. Dalin: »Främmande ord i
svenska språket» (1871), Heyse: »Fremdwörterbuch»
(12:te uppl. 1886), Knudsen: »Unorsk og norsk» (1881),
eller namn (en sådan ordbok kallas onomastikon),
t. ex. Larchey: »Dictionnaire des noms» (1880),
Stöylen: »Norske döbenavne» (1887), eller uttryck,
som höra till industri, yrken och vetenskaper:
tekniska ordböcker, t. ex. Jungberg: »Handels-lexikon
på fyra språk» (1874), Ekbohrn: »Nautisk ordbok»
(1840), Tigerhielm: »Svensk-fransysk ordbok för
militärer och teknologer» (1867), Wendt: »Ordbok till
svenska, danska och finska farmakopeerna» (1855),
E. Fries: »Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen»
(1880), Littré: »Dictionnaire de médecine» (senaste
uppl. 1884). Till special-ordböcker kunna knappt
räknas sådana som t. ex. Söderwalls under utgifning
varande »Ordbok öfver svenska medeltids-språket» eller
Schillers och Lübbens medellågtyska ordbok, enär
medeltidssvenska och medellågtyska äro att betrakta
som särskilda språk, skilda från t. ex. nysvenska
och nylågtyska, men väl ordböcker för vissa skeden,
t. ex. Sophocles’ Bysantinsk-grekiska lexikon, och
öfver en viss författares språk, t. ex. Schmidts
Shakspeare-lexikon, eller till ett eller flere
särskilda verk (en sådan ordbok kallas vanligen
glossar), t. ex. Grassmanns ordbok till Rigveda,
ordbok till Nya testamentet, till Caesars »De bello
gallico» o. s. v., Schlyters »Ordbok till samlingen af
Sweriges gamla lagar» (1877). Till special-ordböcker
kunna vidare räknas dialekt-ordböcker (idiotika),
innefattande antingen hela ordförrådet inom ett
eller flere mål eller endast de ord, som icke höra
till literaturspråket. Dialekt-ordboken kan omfatta
ett språks alla dialekter, t. ex. Rietz’ »Ordbok
öfver svenska allmogespråket» (1867) och I. Aasens
»Norsk ordbog» (ny uppl. 1873), eller en grupp af
mål, t. ex. Freudenthals och Vendells öfver de svenska
folkmålen i Estland, eller enstaka mål, t. ex. Noreen:
»Ordbok öfver Fryksdalsmålet» (1878). Större delen
af hittills utgifna dialekt-ordböcker förtjena dock
snarare namnet »ordlista» (se d. o.) än ordbok. Bland
special-ordböcker märkas slutligen ordsamlingar ur
det lägre språket: hvardags-, gat- och tjuvspråket
(Eng. slang, Fr. argot).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free