Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ordbok (diktionär, lexikon), i allmänhet en förteckning öfver ett språks ordförråd med angifvande af ordens grammatiska förhållanden och betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Ordbok.
318
utveckling. En sådan historisk ordbok (t. ex. Littrés
franska, Murrays engelska, den af bröderna Grimm
började tyska) liar företrädesvis ett vetenskapligt
syfte. Ofta angifves äfven ordens uttal, nämligen
för sådana språk, hvilkas skrift skiljer sig i
betydligare mån från uttalet (t. ex. i de vanliga
engelska ordböckerna). Ordets användningssätt
och betydelse klargöras vanligen ytterligare
genom »fraser», d. v. s. uttryck och vändningar,
i hvilka det ingår, antingen citat ur literaturen,
med uppgifven källa, eller förskrifvande sig från
ordbokens författare. Ordens betydelse kan angifvas
genom definitioner eller oinskrifningar på samma
språk, till hvilket ordet hör: enspråkig ordbok,
t. ex. A. F. Dalins »Ordbok öfver svenska språket»
(I-II, 1850-53), Molbechs »Dansk ordbog» (I -II,
2:dra uppl. 1859), Stormonths »Dictionary of the
english language» (5:te uppl. 1879), eller genom
öfversättning till ett annat språk: två-språkig
ordbok, till tjenst för den. som är förtrogen
med det ena af de använda språken. Tvåspråkiga
ordböcker öfversatta antingen från det främmande
språket till läsarens modersmål (eller ett språk,
med hvilket han är förtrogen) eller från modersmålet
(eller ett kändt språk) till ett främmande. Ordböcker
af det förra slaget tjena hufvudsakligen till hjelp
för begripandet af en främmande text, ordböcker af
det senare slaget för talande eller skrifvande af
det främmande språket. Man har äfven p o l y g l o
11-ordböcker, i hvilka ett språks ord öfversättas till
flere främmande språk, t. ex. Ohrlanders och Lefflers
»Tetraglott-lexikon» från svenska till tyska, franska
och engelska (1852-55). I jämförande 1. komparativa
ordböcker angifvas etymologiskt motsvarande ord i
beslägtade språk. De förnämsta och mest kända allmänna
ordböcker äro: den af bröderna Grimin började, af
andra fortsatta »Deutsches wörter-buch» (1852 o. f.),
Murray. »A new english dictionary ön historical
pririciples» (1884 o. f.), Littré: »Dictionnaire
de la langue francaise» (4 bd föl. 1863-72; jämte
supplement, 1879), Forcellini: »Totius latinitatis
lexicon» (ny uppl. af de Yit 1864-79), Du Cange:
»Glossarium inedire et infinue latinitatis» (7 bd
1840-41), H. Stephanus: »Thesaurus graecao linguae»
(senaste uppl., 9 bd föl., 1831-65), Danicic:
»Rjecnik hrvatskoga ili srpskoga jezyka» (1880
-o. f.), Boehtlingk och Roth: »Sanskrit-wörter-buch»
(7 bd 1855-75), Lane: »Arabic-english lexicon» (8
bd 1863 o. f.), Payne Smith: »Thesaurus syriacus»
(1868 o. f.). Mindre betydande i vetenskapligt
afseende äro de ordböcker, som utgifvits af franska,
spanska, italienska och ryska akademierna. De tjena
mest praktisk-este-tiska syften. Den stora danska
ordbok, som ut-gifves af »Videnskabernesselskab»,
har förlorat en betydlig del af sitt värde genom
den långa utgifningstiden (den började 1793). -
Specialordböcker kunna behandla ordförrådet blott
från en viss synpunkt, t. ex. ordens ursprung och
bildning: etymologiska ordböcker, t. ex. Klugc:
»Etymolog. wörterbuch der deutschen sprache» (2:dra
uppl. 1887). Brachets och Sche-lers franska samt
Wedgwoods och Skeats engelska
ordböcker. Westergaards: »Radices linguoe
sari-scritae». De kunna omfatta flere språk på en
gång: etymologisk-komparatii’a(oråhöckeT af Diez för
de romanska språken, af Miklosich för de slaviska, af
Vanicek för grekiska och latin, af Fick för samtliga
indo-europeiska, af Budeiiz för de finsk-ugriska);
eller de hafva till huf-vudsaklig uppgift att angifva
uttalet: uttalsordböcker (t. ex. Walkers engelska),
framställa skiftningarna i ordens betydelse:
sy nony m-ordböcker (tyska af Eberhard och
Sanders; »Engelskt och svenskt synoriym-lexikon»
af J. \V. Wennerberg, 1872; »Svenska språkets
synonymer» af A. F. Dalin, 1870), eller ordens
rol i satsen: konstruktions-ordböcker (Morén:
»Engelskt konstruktions-lexikon», 1872). Eller
special-ordböckerna upptaga endast en del af
ordförrådet, såsom1 främmande ord, t. ex. Ekbohrn:
»Främmande ord och namn m. m. i svenska språket»
(1868. flere uppl.), G. Dalin: »Främmande ord i
svenska språket» (1871). Heyse: »Fremdwörterbuch»
(12:te uppl. 1886), Knudsen: »Unorsk og norsk» (1881),
eller namn (en sådan ordbok kallas onoma-stikon],
t. ex. Larchey: »Dictionnaire des noms» (1880),
Stöylen: »Norske döbenavne» (1887), eller uttryck,
som höra till industri, yrken och vetenskaper:
tekniska ordböcker, t. ex. Jungberg: »Handels-lexikon
på fyra språk» (1874), Ekbohrn: »Nautisk ordbok»
(1840). Tigerhielm: »Svensk-frän sy sk ordbok för
militärer och tek-nologer» (1867), Wendt: »Ordbok till
svenska, danska och finska farmakopeerna» (1855),
E. Fries: »Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen»
(1880), Littré: »Dictionnaire de rnédecine» (senaste
uppl. 1884), Till special-ordböcker kunna knappt
räknas sådana som t. ex. Söder-\valls under utgifning
varande »Ordbok öfver svenska medeltids-språket» eller
Schillers och Liibbens medellågtyska ordbok, enär
medeltidssvenska och medellågtyska äro att betrakta
som särskilda språk, skilda från t. ex. nysvenska
och nylågtyska, men väl ordböcker för vissa skeden,
t. ex. Sophocles’ Bysantinsk-grekiska lexikon, och
öfver en viss författares språk, t. ex. Schmidts
Shakspeare-lexikon, eller till ett eller flere
särskilda verk (en sådan ordbok kallas vanligen
glossär], t. ex. Grassmanns ordbok till Rigveda,
ordbok till Nya testamentet, till Cuesars »De hello
gallico» o. s. v., Schlyters »Ordbok till samlingen af
Sweriges gamla lagar» (1877). Till special-ordböcker
kunna vidare räknas dialekt-ordböcker (idiotika),
innefattande antingen hela ordförrådet inom ett
eller flere mål eller endast de ord, som icke höra
till li-teraturspråket. Dialekt-ordboken kan omfatta
ett språks alla dialekter, t. ex. Rietz’ »Ordbok
öfver svenska allmogespråket» (1867) och I. Aa-sens
»lSTorsk ordbog» (ny uppl. 1873), eller en grupp af
mål, t. ex. Freudenthals och Vendells öfver de svenska
folkmålen i Estland, eller enstaka mål, t. ex. Noreen:
»Ordbok öfver Fryks-dalsmålet» (1878). Större delen
af hittills utgifna dialekt-ordböcker förtjena dock
snarare namnet »ordlista» (se d. o.) än ordbok. Bland
special-ordböcker märkas slutligen ordsamlingar ur
det lägre språket: hvar dags-, gat- och tjuvspråket
(Eng. slang, Fr. argot}.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
