- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
321-322

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordinarie ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ordinarie (Lat. ordinarius, se d. o.), vanlig,
fastställd, lagstadgad; på stat anställd
(ämbets- eller tjensteman). Jfr Extraordinarie.

Ordinarie anslag, stater., de i riksstaten under
de särskilda huvudtitlarna anslagna summor för
bestridande af statsverkets ordinarie utgifter,
eller sådana som äro af varaktig natur och erfordras
för att upprätthålla de olika statsfunktionernas
jämna verksamhet och beräknas till att fylla
statsförvaltningens i dess normala verksamhet ständigt
återkommande behof. Dessa utgifter, som kunna för
längre tid beräknas till ett lika belopp hvarje år,
måste i väl ordnade samhällen kunna bestridas med
statsverkets vanliga, påräkneliga inkomster, om
ej staten skall gå upplösning eller omhvälfning
till mötes. Se vidare Riksstat, Statsanslag,
Statsreglering, Statsutgifter
. Jfr Beskattningsrätt
och Extra ordinarie anslag. H. L. B.

Ordinarie räntan, kamer. Se under Extra ordinarie
räntan
och Grundskatt, sp. 89 o. f.

Ordinarie statsinkomster, statsr. I Sveriges grundlag
fästes uppmärksamheten på två slag af statsinkomster,
nämligen dels de till statsverket ingående ordinarie
inkomsterna, dels sådana, som under namn af extra
ordinarie utlagor eller bevillningar till statsverket
af riksdagen anslås. Dertill komma tillfälliga
inkomster, t. ex. sådana, som genom traktater med
främmande makter kunna riket tillflyta, hvarjämte böra
märkas bankovinsten och de till Riksgäldskontoret
på grund af dess lånerörelse inflytande inkomster,
hvilka ock kunna komma statsverket till godo. Med
ordinarie inkomster förstås sådana, som fortfarande
ingå till statskassan samt icke vid hvarje särskild
riksdag särskildt pröfvas och beviljas. De hafva
sin rättsgrund i särskilda lagar, af hvilka
somliga äro af den beskaffenhet att konungen
i ekonomisk lagstiftningsväg kan utfärda dem,
såsom förhållandet är med de förordningar, som
angå afgifter för begagnande af vissa statens
inkomstgifvande inrättningar, t. ex. jernvägs-
och telegraftaxor, eller till underhåll af
vissa anstalter till allmän säkerhet och nytta,
t. ex. fyr- och båkmedel, kontrollstämpling af
ädla metaller. Andra lagar stiftas af konung och
riksdag gemensamt, t. ex. de, som röra böter,
revisionsskilling, danaarf, hittegods. Detsamma är
förhållandet med vakansafgifter i ersättning för
befrielse från rustnings- och roteringsväsendet
tillhörande naturaprestationer, skatteköpeskilling,
arrendemedel och skogsmedel samt de stående skatterna,
mantalspenningar och grundskatt. Att dessa inkomster
således icke kunna upphäfvas, utan att de lagar och
inrättningar, som utgöra rättsgrunden för desamma,
undergå förändring i laga ordning, och att denna
ordning beror på den särskilda karakteren af den lag,
som gifver inkomsten dess rättsstöd, derom äro alla
ense. Olika meningar hafva framstälts om karakteren
af lagarna, särskildt de rättsbestämmelser, som gälla
för de stående skatterna. Den mening, som hittills
gällt, har varit att konungs och riksdags gemensamma
samtycke fordras för ändring härutinnan, dock hafva
röster höjts, som tillerkänna riksdagen rätt att ensidigt
häröfver besluta. Jfr Riksstat, Statsinkomster,
Statsreglering
. H. L. R.

Ordinarius, Lat., egentl. »som hör till vanliga
ordningen» (ordo), brukades i allmänhet såsom
motsats till uttrycket extra ordinem (= utan stöd
af eller afvikande från gällande lag eller sed)
och särskildt om en i vanlig ordning vald ämbetsman
(t. ex. en konsul). I krigsspråket betydde det en
man i ledet, en legionssoldat. Jfr Ordinarie. –
Inom den romersk-katolska kyrkan är ordinarius
namnet på biskopen såsom ordinarius judex,
d. v. s. den andliga domaremaktens ordinarie
innehafvare i sitt stift. Så kallas han till skilnad
från generalvikarien och officialen, hvilka äro
biträdande eller ställföreträdande domare, äfvensom
till skilnad från af påfven tillfälligtvis förordnade
koadjutorer. Titularbiskopar och biskopar »in
partibus infidelium» bära alltså icke denna titel,
emedan de ej äro stiftsstyresmän. (Under Gustaf
I:s tid utbyttes i Sverige biskopstiteln mot titeln
»ordinarius». Dock begagnades äfven titeln biskop,
hvilken snart åter blef den enda brukliga.) –
Ordinariat kallas en af biskopen vald myndighet,
som består af andliga råd och bisittare samt i hans
namn och under hans ledning utöfvar jurisdiktionen
inom stiftet. J. P.

Ordinata och ordinat-axel, matem. Se Koordinater.

Ordination (Lat. ordinatio), förordnande, föreskrift
(som gifves af en läkare). I kyrklig mening
betyder ordination prestvigning, emedan denna akt
är en invigning till det kyrkliga ämbetet (ordo,
se d. o.). Ordinationens anor äro att söka i Gamla
test. Enligt 2 Moseb. 29 invigdes Aron och hans söner
till prestämbetet under särskilda offerceremonier,
och enl. 4 Moseb. 8: 10 blefvo leviterna invigda
till sin tjenst vid helgedomen genom offer och
handpåläggning. De judiske rabbinerna invigdes
sedermera genom handpåläggning till sitt ämbete,
och detta blef också formen för den apostoliska
kyrkans prestvigning (Apostlagern. 13: 3;
1 Tim. 4: 14), hvilket bruk den kristna kyrkan
bibehållit. Inom den katolska kyrkan är ordinationen
ett sakrament, som endast biskopen får meddela,
och som »ex opere operato» (se Opus operatum)
gifver den vigde för hela lifvet en »outplånlig
egenskap» (character indelebilis), nämligen
den att såsom medlem af det presterliga ståndet
(clerus) rätt kunna förvalta Andens ämbete utan
afseende på hans personliga beskaffenhet. Formen
för ordinationen är olika för den katolska kyrkans
olika ämbetsgrader. Blott för invigning till de tre
högre meddelas egentlig ordination med »character
indelebilis». Före ordinationen anlägges tonsur. –
Inom de protestantiska kyrkorna är ordinationen ej
någon sakramentshandling. Ehuru enl. protestantismens
uppfattning denna akt ej nödvändigt är en biskoplig
handling, har det dock blifvit lagbestämd kyrklig
praxis, att den skall utföras vid altaret af biskop
eller superintendent, biträdd af assisterande
prester. Godkända examina, medborgerligt förtroende,
frånvaro af lyten, som göra oduglig till presterlig
tjenst, samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free