- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
323-324

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordinarie ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en viss ålder äro inom både den katolska och de
protestantiska kyrkorna vilkor för ordinationens
erhållande. I svenska kyrkan fordras dertill en
ålder af fyllda 23 år och bevis om fullgjord
beväringsskyldighet. Om biskops ordination se
Kyrkolagen kap. 21. J. P.

Ordinera (Lat. ordinare), förordna, föreskrifva
(läkemedel, helsomedel); inviga till prest eller
biskop. Se Ordination.

Ordines, Lat. Se Ordo.

Ordinar (af Lat. ordinarius, se d. o.), vanlig,
alldaglig, medelstor, medelgod, medelfin o. s. v.

Ordlista är en förteckning öfver orden i ett språk,
en dialekt o. s. v., vanligen blott med angifvande af
ordens grammatiska karakter, på sin höjd derjämte med
summariskt angifvande af betydelsen. Den vanligaste
formen af ordlista är rättskrifningsordlista till
ledning för ordens stafning (t. ex. svensk ordlista
af Svenska akademien o. a., dansk af Grundtvig,
tysk af Duden o. a.). Vanliga äro äfven ordlistor
för dialekter; en sådan är ett inventarium i kortaste
form öfver ett eller flere måls ordförråd. »Vokabulär»
är vanligen en for undervisningens tjenst upprättad
ordlista för ords inlärande. Jfr Ordbok.
Lll.

Ordnar. 1. Slutna samfund, hvilkas medlemmar förenas
af en gemensam sträfvan och ett högtidligt löfte
att efterlefva vissa regler l. ordningsstadgar
(Lat. ordines). – 2. Samfund, af hvilka man blifver
medlem genom att af landets regent få sig tilldelad
en värdighet med åtföljande utmärkelsetecken, hvars
bärande utgör samfundets enda sammanhållningspunkt. –
3. Utmärkelsetecken, insignier, dekorationer
(band, stjernor, kors o. s. v.), som tillhöra
en modern riddareorden. – Titeln orden tillägges
sådana verkliga samfund som munkordnar (se d. o.),
andliga och verldsliga riddareordnar (se d. o.),
Frimurare-orden, Illuminater, Odd fellows, Good
Templar-orden och dylika mystiska eller för praktiskt
menniskovänliga mål verkande samfund i nyare tider,
literära sällskap under 1600- och 1700-talen
(t. ex. Palmorden och Pegnitz-orden i Tyskland,
Awazu- och Wallassis-orden, Tankebyggar-orden och
Utile dulci i Sverige), åtskilliga hemliga politiska
föreningar (Carbonari m. fl.), för finare dansnöjen
afsedda »sällskaps-ordnar» (Amaranten o. dyl.) samt
för sällskaplig gamman eller för nytta i förening
med nöje inrättade s. k. ordenssällskap (se d. o.).

Medeltidens verldsliga riddare-ordnar egde statut,
innehållande bestämmelser om vilkoren för att
blifva intagen i orden, och medlemmarna buro
särskilda utmärkelsetecken (ett insydt kors,
kedjor o. s. v.). Med tiden upphörde dessa ordnar
att vara verkliga riddare-associationer med
deraf härflytande pligter jämte rättigheter, och
medlemskapet vardt ett medel att belöna förtjenster
om fursten eller staten. På detta sätt öfverflyttades
benämningen riddareorden på de af regenten tilldelade
utmärkelsetecknen. Rättigheten att stifta nya ordnar
förbehöllo sig de suveräne regenterna, och de utöfvade
denna rätt hufvudsakligen i monarkiskt intresse,
med säker uppfattning af den menskliga fåfängan.
Den förnämsta dekorationen blef fortfarande korset,
hvilket fick mera utsirade former; stjernor och
band i lysande färger tillkommo. Ordensstatut
utfärdades äfven för de nystiftade ordnarna. Man
plägar skilja mellan s. k. stora ordnar, som
föräras endast åt furstar och högadel (af detta
slag äro Strumpebands-orden, Gyllene skinnet,
Annunziata-orden, ryska Andreas-orden, danska
Elefant-orden m. fl.), hus-ordnar, som äro förbehållna
någon furstlig familjs medlemmar, tjenare och vänner,
samt förtjenst-ordnar, hvilka delas i civila
och militära, de förra hufvudsakligen afsedda för
ämbetsmän, industriidkare, vetenskapsmän, konstnärer
och uppoffrande medborgare. Med somliga ordnar äro
inkomster förknippade, andra, medföra (personligt
eller ärftligt) adelskap. Ärelösa handlingar
hafva ordens mistning till följd. Utländsk orden
får emottagas och bäras endast efter samtycke af
landets regent. Den sistnämnde är alltid stormästare
för de inhemska ordnarna. För flertalet af ett lands
ordnar är en gemensam årlig festdag (ordensdagen)
bestämd, på hvilken utnämning af nya medlemmar sker i
ordenskapitel. Dettas ledamöter uppträda, då iklädda
ordensdrägt, i fall sådan ingår i insignierna. För
upprättande af rang emellan medlemmarna alltefter
betydenheten af deras förtjenster om det allmänna
delas en orden vanligen i olika grader med särskilda
dekorationer. Mestadels äro graderna tre: storkors
(kommendörer med stora korset), hvilka bära en
»plaque» i bredt, öfver ena skuldran gående band,
kommendörer, som bära sin dekoration om halsen,
och riddare, hvilka bära det mindre ordenstecknet
i en bandslejf på bröstet. Förr nyttjade man,
i st. f. band, ordenskedjor; stundom höra sådana
ännu till ordensdrägten. I statuten föreskrifves
gemenligen, att insignierna må efter innehafvarens
död återställas till ordens ämbetsmän. Qvinno-ordnar
finnas äfven (t. ex. Luisen-orden,
Maria-Lovisa-orden). Ett egendomligt drag är, att man för en
mängd moderna ordnar gjort anspråk på en fantastisk
ålderdomlighet, i det att deras instiftande förklarats
liktydigt med återupplifvande eller omorganiserande
af en äldre, i glömska fallen orden.

Ordensväsendet i Sverige har man velat leda tillbaka till Magnus
Ladulås’ dagar, under påstående att denne konung
stiftat Serafimer- och Svärds-ordnarna. Detta är dock
en ren fabel, grundad på att krönikorna först från
hans tid omtala ett högtidligt riddareslag i vårt
land. Riddare-kedjor kommo icke i bruk förr än under
medeltidens senaste skede. Erik XIV, Johan III och
Karl IX hade särskilda riddarekedjor (Salvators-,
Agnus-Dei-, Jehovah-kedjan), hvilka de buro och
förmodligen utdelade åt dem, som de slogo till
riddare. Under denna tid fanns uppenbarligen i Sverige
endast den allmänna riddarevärdigheten. Tanken på en
verklig orden framträder först 1650, då drottning
Kristina d. 2 Aug. anförde i rådet, att man borde
konstituera en riddare-orden; sådant vore hos alla
nationer brukligt, och ville hon dermed benåda sina
»betjente». Namnet bestämdes (på A. Salvius’ förslag) till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free