- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
325-326

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordinarie ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Immanuelsorden. Om dennas öden är emellertid ingenting
kändt. 1653 stiftade drottning Kristina en
hof-orden, Amarant-orden, som hon bortgaf åt
medlemmar af sitt hof samt åtskilliga utländska
furstar och statsmän. Den måste alltså anses
såsom en rikets orden. Karl X Gustaf utfärdade
år 1656 statut för en Jesus-orden, hvilken han
åtminstone sjelf bar. Derefter var Sverige länge
utan ordnar. Ett 1738 af dåv. öfverstlöjtnant
J. F. v. Kaulbars å riddarhuset väckt förslag
om stiftande af en riddare-orden afböjdes genom
grefve Arvid Horn. Men 1748 d. 23 Febr. utfärdade
Fredrik I statut för Serafimer-, Svärds- och
Nordstjerne-ordnarna. Förslaget dertill torde
ytterst hafva härrört från den praktlystne
grefve K. G. Tessin, hvilken 1744 i Berlin lär
hafva öfverenskommit om saken med Lovisa Ulrika
och Fredrik II i Preussen, med syfte att stödja
konungamakten. Förslaget framlades och genomdrefs,
utan ständernas vetskap, i Sekreta utskottet d. 12
Dec. 1747, två dagar före riksdagens afslutande,
genom ett af frih. A. J. v. Höpken författadt och
af frih. K. Hårleman framburet memorial. Såsom
skäl framhölls bl. a. nödvändigheten att beröfva de
utländska ordnarna deras alltför stora, korrumperande
lockelse för svenska män samt gifva den inhemska
regeringen ett medel att vinna anhängare. I utskottets
skrifvelse till regeringen säges ärendet »angeläget
skattas». Serafimer-orden omtalas der såsom »hörande
till den gamlaste orden i Sverige». Det var icke i
konungens, utan i regeringens hand, som utdelandet af de nya
hederstecknen lades, ty Sekreta utskottet
ansåg, att de borde bortgifvas »med råds råde»,
och i ordensstatuten blef detta stadgadt så,
att riddare skulle utnämnas genom sluten omröstning
i rådet, hvarvid konungen egde endast
2 röster (statuten ändrades d. 25 Nov. 1751, och
nya utfärdades d. 26 Nov. 1798). Vasaorden, som
stiftades d. 29 Maj 1772, eger med de tre
förutnämnda gemensamma ämbets- och tjenstemän af flere
grader samt gemensamt ordenskapitel, hvaremot Karl
XIII:s orden,
stiftad d. 27 Maj 1811 och inskränkt
till frimurare, har sitt eget riddarekapitel.
Ordensdagar i Sverige äro måndagen före adventet
samt d. 28 April (Fredrik I:s födelsedag). Å dessa
dagar hålles ordinarie ordenskapitel, af
hvilket jämte serafimerriddare äfven kommendörerna af
Svärds-, Nordstjerne- och Vasa-ordnarna äro ledamöter.
Ordens öfverste ämbetsmän (stor-officianter)
äro ordenskansleren, ordens vice kansler,
öfverste skattmästaren och öfverste ombudsmannen.
Ordens ämbetsmän af andra graden benämnas
öfverofficianter: de äro skattmästaren,
sekreteraren, ceremonimästaren, underkansleren,
banérföraren och ordensbiskopen (hvilken biträdes af
två ordenskaplaner). Ämbetsmän af lägre grad
äro rikshärolden (såsom ordensofficiant), de
fyra underofficianterna (kamereraren, arkivarien,
underceremonimästaren och registratorn) samt
slutligen ordenshistoriografen, härolderna och
ordenskanslisterna. – Mera vigtiga ordnar äro i detta
arbete beskrifna under särskilda rubriker. – Jfr
van Hollebeke: »Histoire et législation des
ordres de chevalerie
et marques d’honneur» (1875 o. f.), samt »Die orden
. . . . aller regenten und staaten in originalgetreuen
abbildungen» (Leipz. 1883–87).

Ordningstal. Se Ordinalia.

Ordo (Lat., plur. ordines), rad, följd, afdelning,
ordning; samhällsklass, stånd; det kyrkliga ämbetet. –
Ordines majores et minores, »de högre och lägre
kyrkliga ämbetena», de benämningar, under hvilka den
äldre kyrkans tjenstemän sorterade, och som bibehållit
sig i den romersk-katolska kyrkan, dock egentligen
blott till namnet. Dessa benämningar uppkommo i
det 3:dje årh., då de kyrkliga ämbetena började
utbildas. Skolastikerna systematiserade dem till sju;
tre voro ordines maj öres och fyra ordines minores (se
Klerus). Denna indelning stadfästes af tridentinska
mötet. Biskopsämbetet med sina olika gradationer
står öfver dessa »ordines». – I den grekisk-katolska
kyrkan är en sådan systematisering icke genomförd,
ej häller i de protestantiska kyrkorna, som
redan i början afskaffade indelningen i ordines.
J. P.

Ordonnans [-na’ngs], Fr. ordonnance (af Lat. ordinare,
ordna, förordna), krigsv., betecknade ursprungligen
i Frankrike en förordning af hvad slag som hälst
(jfr nästa art.), men användes från slutet af 17:de
årh. hufvudsakligen för militära förordningar af
alla slag. Under nyare tidens första århundraden
nyttjades ordet äfven för att beteckna en viss art af
slagordning (se Ordre de bataille) och förekommer
i denna betydelse oftast i sammansättningarna
spansk-ungerska ordonnansen och nederländska
ordonnansen
. Den förstnämnda utbildades under
spaniorernas krig uti Italien i början af 16:de årh.,
fullkomnades under Karl V i krigen med turkarna
och användes ännu under Trettioåriga kriget. Den
nederländska ordonnansen, som utmärkte sig för tunna
formeringar, sattes i system af Morits af Oranien
och tjenade såsom förebild för Gustaf II Adolfs
slagordning. – Numera nyttjas ordet ordonnans
uteslutande för att beteckna en militärperson –
officer, då vanligen kallad ordonnansofficer,
eller soldat (Fr. planton) –, som för längre tid
eller tillfälligtvis är anställd hos en högre
officer eller vid ett ämbetsverk för att stå
till den högre officerens personliga förfogande
eller för att verkställa uppdrag i tjensten.
C. O. N.

Ordonnanser [-na’ngser], Fr., var under »ancien
régime» (se d. o.) benämning på vissa lagar och
förordningar, som utfärdades af konungarna eller af
états généraux och inneburo reformer i konstitutionen
eller förvaltningen. En sådan var L’ordonnance
d’Orléans
(1439), som införde den ständiga skatten
(taille) och den stående hären. Ordonnance civile och
Ordonnance criminelle benämndes den processordning och
den kriminallag, som utarbetades under Ludvig XIV. Om
Karl X:s »Juli-ordonnanser» se Juli-revolutionen.

Ordonnanskompanier (Fr. compagnies d’ordonnance,
compagnies d’hommes d’armes
) kallades de första i
egentlig mening stående trupper, som började uppsättas
i Frankrike 1445

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free