Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Organist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(flöjtverk) och tungpipor (rörverk). I de förra
bryter sig luften mot en skarp kant; i de senare
sätter den i rörelse en sväfvande tunga. De
vigtigaste labialstämmor äro principalerna,
som vanligen placeras i orgelns fasad (prospekt)
och för 1000 år sedan konstruerades ungefär lika
som nu. Upptill täckta pipor (gedackter) klinga
en oktav lägre än öppna af samma längd. Genom
regulatorer hindras all s. k. »schwankning» i
vädrets jämnhet. Manualer och pedaler kunna förbindas
med hvarandra medelst koppel (se d. o.). Såväl
kopplingen som anslaget hafva i nyare tid blifvit
underlättade genom pnevmatiska maskiner. Genom
desamma åstadkommas ock lätt de olika kombinationerna
af hela registergrupper (kollektivdrag) samt
crescendo- och decrescendodrag (svällare). Äfven
genom användande af elektricitet har man i nyaste
tid flerestädes underlättat eller aflägsnat de
vidlyftiga utvexlingsmekanismerna. Slutligen har
orgeltramparens möda börjat ersättas af ång-, gas-
eller vattenmotorer (de senare äro i Sverige införda
af Beyer och Fahnehjelm). För orgel noteras i violin-
och basklav på två system eller tre, i hvilket
fall det tredje gäller pedalen. Fordom användes
en särskild notskrift eller »orgeltabulatur» (se
Tabulatur). Registreringen finnes, åtminstone i äldre
kompositioner, sällan angifven, utan är öfverlemnad
åt den spelandes smak och skicklighet. Användningen
af samtliga register (stämmor) kallas »fullt verk».
Orgelns ursprung sträcker sig långt tillbaka
i forntiden; dess förfäder äro säckpipan och
panspipan. Redan f. Kr. finna vi verkliga små
orglar med pipor, pustar och ett slags klaviatur, der
tangenterna likväl skötos in i st. f. att tryckas ned
(t. ex. den hebreiska magrepha). Ktesibios säges
(150 f. Kr.) hafva uppfunnit den hydrauliska eller
vatten-orgeln, hvari vattnet blott tjenade till
att reglera och sammanpressa luften. Orglar både
med och utan vatten byggdes sedermera i Grekland och
Italien. Flere gamla beskrifningar och afbildningar
visa, att orgeln var känd i Vesterlandet, redan innan
kejsar Konstantinos Kopronymos 757 skänkte en sådan åt
konung Pipin. Under 9:de årh. byggdes flitigt orglar
i Frankrike och Tyskland, der de infördes af Karl
den store. Dessa orglar hade 8–30 pipor af koppar
eller läder (äfven papp lär senare hafva användts i
Sverige, der orglar först omtalas från 11:te årh.).
Klaviaturen bestod af med tonernas namn försedda
träplattor, som skötos in, när pipan skulle öppnas,
och ut, när den skulle stoppas (således lika med våra
registerdrag, men i motsatt riktning). Emellertid
växte instrumentets storlek snabbt, så att vi redan
omkr. 950 finna i Winchester en orgel med 400 pipor,
af dem 10 pipor för hvarje tangentplatta, således
40 sådana plattor, fördelade på flere klaviaturer.
Instrumentet drefs af 26 bälgar, skötta af 70
man, och hade omkr.
2 oktavers omfång, idel diatoniska toner jämte
en kromatisk: b. Dittills hade orgeln haft en
lätt spelart. Men då i 11:te årh. skjutsystemet med
plattor började ersättas af nedtrycknings-systemet
med verkliga tangenter, blef spelarten
genom en klumpig mekanik – enär de kolossala
tangenterna direkt fästes med tåg vid spelventilerna
och hade att öfvervinna det dubbla motståndet af
dessas fjädrar och lufttrycket – så tung, att hela
handen eller armbågen med möda kunde nedtrycka en
tangent. Först under 15:de årh. började spelsättet
lättas. Olika register synas hafva införts i 12:te
årh., tungpipor i 15:de årh. Pedalens uppfinning har
tillskrifvits Bernhard den tyske i 15:de årh., men
är sannolikt äldre; i England infördes pedalen först
omkr. 1790. I 14:de årh. tillades de kromatiska
tonerna ciss, ess, fiss och giss. När orgeln först
började begagnas för kyrkliga ändamål är osäkert. I
Spanien omtalas den redan omkr. 450 såsom använd i
kyrkorna. I 13:de årh. blef den för en tid ansedd
profan samt bannlystes af både latinska och grekiska
presterskapet; den grekiska kyrkan tolererar ännu i
dag icke dess bruk. Bland de största nuvarande orglar
må nämnas de i Schwerins domkyrka med 84 stämmor
(register), Albert Hall i London med 120 stämmor
och Saint-Sulpice i Paris med 100 stämmor och 7,000
pipor. De största orglar i Sverige äro de nya i Upsala
domkyrka och Stockholms Storkyrka. Den senare har
tre manualer med omfång af 54 toner, en pedal med
27 toner, 5 pnevmatiska maskiner, 13 koppel jämte
svällare, 18 väderlådor, 12 kubbälgar, 7 regulatorer
samt 50 stämmor (14 i första manualen, 12 i andra,
12 i tredje och 12 i pedalen). – De vigtigaste
verk öfver orgelns historia äro af Sponsel, Antony,
Wangemann, Ritter, öfver dess struktur och behandling
af Prätorius, Adlung, Bedos de Celles, Hopkins,
Töpfer. Berömda orgelbyggare från äldre och nyare tid
äro Compenius, Hildebrand, Silbermann, Cavaillé-Coll,
Schulze, Buchholz, Schütze, Ladegast, Walker, Harris,
Barker, Hill, i Danmark Marcussen, i Norge Nilsen,
i Sverige Cahman, Gren & Stråhle, Schwan, Strand,
Åkerman, Lund. Bland framstående mästare i orgelspel
må nämnas Paumann, Merulo, Frescobaldi, Froberger,
Buxtehude, Pachelbel, Reinken, Scheidt, familjen
Bach, Handel, Rinck, Vogler, Schneider, Engel, Ritter,
Merkel, Best, Hesse, Lemmens, Saint-Saëns, Guilmant,
Widor, i Danmark Gade, Matthison-Hansen, i Norge
Lindeman, i Sverige G. Mankell, Seldener, Heintze.
A. L.
Orgelbössa. Se Kulspruta.
Orgelkoraller (Organozoa), zool.,
kallas de koralldjur, som äro sammanförda i
fam. Tubiporidae bland Alcyonaria inom kl. Anthozoa
l. Polypi. Polypstockarna hafva en anordning,
som erinrar om piporna i ett orgelverk, i det att
polypdjuren sitta i parallella kalkrör, som genom
skiljeväggar nedtill äro från hvarandra afskilda,
men sammanhållna genom tvärgående, horisontala
skifvor. Kalkrören äro genomdragna af enkla eller
gaffelformigt grenade kanaler. Arter af slägtet
Tubipora L. tillhöra de varmare hafven (Indiska
oceanen, Röda hafvet o. s. v.). Jfr Halysites.
O. T. S.
Orgelnist. Se Organist.
Orgelpunkt (organicus punctus), musikt., en långt
uthållen baston, öfver hvilken harmonierna fritt
vexla såsom sjelfständiga ackord, utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
