Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Organist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blommor i korta ax, som sitta tillsammans i en tregrenad,
vipplik, yfvig samling. Från Origanum har utbrutits
slägtet Majorana Moench, som har fodret på öfre
sidan tvådeladt. Den hos oss i köksträdgårdarna
odlade mejram, Majorana hortensis Moench (Origanum
majorana L.) finnes vild i Medelhafstrakterna. Örten
blir 20–30 cm. hög, har ovala, helbräddade, trubbiga,
gråludna blad och de små, rödletta blommorna sittande
i små fyrsidigt äggformiga ax, som äro vipplikt
samlade i stjelkens topp. Den torkade örten, herba
majoranae, är officinel i Danmark och i flere andra
land (den var det förr äfven i Sverige) på grund
af sin starkt luktande flyktiga olja. Af densamma
beredes ännu på våra apotek »mejramsmör», ett slags
mejramsalva, unguentum majoranae, som begagnas
såsom »fördelande» till ingnidning å svullnader
efter stötar, å börjande körtel-inflammationer,
å näsan mot snufva o. s. v. Drogen är för öfrigt
en i hushållen, särskildt vid beredning af
vissa korfslag, begagnad krydda. Flere likartade
droger gifvas, bl. a. »spansk humle» (se d. o.).
O. T. S.
Origenes (Grek. Origenes), ny-platonsk filosof i
3:dje årh. e. Kr., undervisade dels i Alexandria,
dels i Rom och författade åtskilligia skrifter, hvilka
dock af många tilläggas den liknämnde kyrkofadern.
A. M. A.
Origenes (Grek. Origenes), för sin jernhårda flit
kallad Adamantius (»af stål»), en af de lärdaste samt
mest genialiske och framstående grekiske kyrkofäderna,
föddes 185 (eller 186), sannolikt i Alexandria. Sedan
hans fader, Leonidas, lidit martyrdöden, 202,
lifnärde O. sig sjelf, sin moder och sin syster
med böckers afskrifvande. Genom fadern införd i
både kristendomen och den grekiska literaturen,
hade han sedan undervisats i kristna läran af
Clemens Alexandrinus. Vid 18 års ålder lärare vid
kateketskolan i Alexandria, åhörde han samtidigt
nyplatonikern Ammonius Saccas’ föreläsningar. Genom
sin redan förvärfvade klassiska bildning och genom att
fortfarande studera den hedniska filosofien blef han
en insigtsfull apologet, och många bildade hedningar
vunnos genom honom för kristendomen. Den hersklystne
och illa ansedde biskop Demetrios i Alexandria blef
af afundsjuka hans ovän. Denna fiendskap bröt ut,
när O. efter åtskilliga resor lät viga sig till
presbyter i Caesarea i Palestina 228. Biskopen lät
på en synod i Alexandria 232 exkommunicera honom
för kätteri och lagade så, att domen blef erkänd
äfven i Vesterlandet. O. valde då Caesarea till
sitt verksamhetsfält. Stort inflytande utöfvade
han på heretikerna. Så blef t. ex. Beryllus af
Bostra återförd af honom från sin patripassianska
villomening. Under den decianska förföljelsen
greps han och marterades, så att hans helsa för
alltid blef bruten. Han dog genom följderna af
denna misshandling, antagligen år 254, och begrofs i
Tyrus. – O:s skriftliga produktivitet saknar nästan
motstycke; 6,000 större och mindre skrifter vittna
derom. Bibelverket Hexapla (se d. o.), den första
kristna dogmatiken: De principiis, den jämförande
framställningen mellan kristendomen
och den grekiska filosofien: Stromata (i 10 böcker),
det apologetisk-polemiska arbetet Contra Celsum
(i 8 böcker) äro, så vidt man vet, hans största
arbeten. Såsom kristlig tänkare gick han sin egen väg
och blef genom denna sin originalitet på många håll
misstänkt eller betraktad såsom kättare. Flere af de
åsigter, som i det 19:de årh. med styrka förfäktas,
hafva honom till sin upphofsman. Synden betraktade
han mera som en negation af det goda, än som ett
positivt ondt, och i sammanhang dermed lärde han
»apokatastasis» (se d. o.). I treenighets-läran
betonade han »Sonens subordination under Fadern»,
och i uppfattningen af bibeln dref han den
egendomliga »allegoriska utläggningen». O. var den
förnämste representanten för den »idealistiska»
riktningen bland kyrkofäderna. Se vidare nästa art.
J. P.
Origenistiska stridigheterna, de lärostrider inom den
österländska kyrkan, som föranleddes af det inflytande
kyrkofadern Origenes genom sina efterlemnade skrifter
utöfvade på kyrkolärarna. Den 1:sta striden fördes
i Palestina. Kyrkofadern Hieronymus, munk i Betlehem
(d. 420), presbytern Rufinus i Jerusalem (d. 410) och
biskop Johannes i Jerusalem (d. 417) voro anhängare
af Origenes. Biskop Epiphanius på Cypern, bördig från
Palestina (d. 402), en förklarad motståndare till
den store grekiske kyrkofadern, kom till Jerusalem
och bekämpade origenismen. Hieronymus blef till en
del öfvertygad om origenismens villfarelser. Biskopen
af Alexandria, Theophilus, bilade striden 397. Men
den uppflammade å nyo, och Hieronymus vexlade med
Rufinus skarpa stridsskrifter. – Den 2:dra striden
fördes i Egypten. Der stodo munkar, tillhörande
den origenistiskt mystiska riktningen i afgjord
opposition mot ett anti-origenistiskt munkparti. Den
ofvannämnde biskop Theophilus tillhörde ursprungligen
det origenistiska partiet, men gick sedan af
personliga skäl öfver till motpartiet, fördömde på två
alexandrinska synoder 399 och 400 Origenes’ skrifter
och fördref det origenistiska partiet. Detta tog sin
tillflykt till biskop Chrysostomus i Konstantinopel,
hvilken med välvilja mottog flyktingarna och förmådde
kejsaren att låta undersöka saken. Theophilus
kallades till Konstantinopel, men lyckades medelst
intriger sätta upp hofvet mot Chrysostomus samt
genom ett synodalbeslut exkommunicera honom och
få honom drifven i landsflykt. Förgäfves sökte
biskop Innocentius I i Rom få denna dom upphäfd,
hvilket framkallade en långvarig splittring mellan
den romerska och den grekiska kyrkan. – Den 3:dje
striden fördes i Konstantinopel, i sammanhang
med de monofysitiska striderna. Monofysiterna
voro eller ansågos vara origenister, hvarför
åtskilliga origenistiska kätterier fördömdes
först på den anti-monofysitiska synoden i
Konstantinopel 541 och sedan på det femte ekumeniska
kyrkomötet, 553, som förkastade monofysitismen.
J. P.
Original (Lat. originalis, ursprunglig), i allmänhet
någonting, som är ursprungligt och ej eftergjordt;
det, efter hvilket någonting annat är öfversatt eller
kopieradt; urskrift, första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
